Annons

Dottern lämnades i Libyen: ”Varje mammas mardröm”

129 svenska barn drabbades 2018 av olovliga bortföranden eller kvarhållanden över landets gränser.
129 svenska barn drabbades 2018 av olovliga bortföranden eller kvarhållanden över landets gränser. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Semestern slutade i katastrof. Pappan återvände till Sverige först efter två år – och lämnade olovligen kvar den minderåriga dottern hos släkten i Libyen. Något som enligt nya siffror från Utrikesdepartementet drabbar allt fler.

Under strecket
Publicerad

”Hon var den finaste, gladaste tjejen som älskade musik och dans.”

Foto: Privat Bild 1 av 1

Hon ville att dottern skulle få träffa sina släktingar – och särskilt sin farmor. Flickan hade längtat och det handlade bara om några få veckor i pappans hemland. Och med honom var hon säker, även om Libyen annars inte var ett land som Nicole Nilsson skulle ha valt som semesterresmål.

Tiden gick, men ingen flicka kom hem – och den sporadiska kontakten med pappan bröts. Oron växte och efter ytterligare någon vecka anmälde Nicole Nilsson sin dotter försvunnen. Det var sommaren 2016.

– Vad jag kände? Jag vet inte. Lurad, besviken och helt tom. Varje dag har jag bara önskat att få krama och hålla om henne. Det som har hänt är varje mammas värsta mardröm.

Ändå är det en situation som många fler än Nicole Nilsson har hamnat i. Antalet ärenden där barn olovligen förts till eller från Sverige har ökat årligen sedan 2015.

2018 landade 88 ärenden på UD:s bord. Det innebär att 129 svenska barn drabbades av olovliga bortföranden eller kvarhållanden över landets gränser. Att jämföra med 74 ärenden 2015. Totalt har över 470 barn olovligen skiljts från en eller båda föräldrarna under perioden 2015–2018. Under de första sju månaderna 2019 drabbades ett 80-tal barn.

Annons
Annons

”Hon var den finaste, gladaste tjejen som älskade musik och dans.”

Foto: Privat Bild 1 av 1

Hon är alltid övervakad och får inte prata med mig ensam.

Enligt UD klaras cirka 85 procent av ärendena upp och det går att få till stånd ett återförande av barnet, om internationella överenskommelser som Haagkonventionen är tillämpliga. Men många länder i exempelvis Mellanöstern har valt att stå utanför – och då är det betydligt svårare. Om föräldrarna inte kan komma överens på frivillig väg så återstår ofta endast att processa i domstol, i ett land med helt andra lagar och regler.

”Hon var den finaste, gladaste tjejen som älskade musik och dans.”
”Hon var den finaste, gladaste tjejen som älskade musik och dans.” Foto: Privat

Nicole Nilssons i dag tioåriga flicka är fortfarande kvar hos släktingarna i Libyen, eller det är vad hon försöker hålla sig fast vid. Egentligen vet hon inte säkert.

– Jag vet inte ens längre om hon lever. Under de här åren har jag fått prata med henne ett tiotal gånger. Senast såg hon ledsen och rädd ut. Försökte skratta, men det kändes inte äkta. Och ville bara prata arabiska. Men hon är alltid övervakad och får inte prata med mig ensam. Men hon sa: ”Jag kommer snart. Jag älskar dig”.

Nicole Nilssons kamp att få hem sin nu tioåriga dotter fortsätter, år efter att pappan ensam återvänt till Sverige. Enligt hennes juridiska ombud, Louise Lundquist, kompliceras situationen ytterligare av att UD avråder från resor till och från Libyen – och att det snarast råder krigstillstånd i landet.

Annons
Annons

– Många länder lyder under olika överenskommelser, som Haagkonventionen, och då går det ofta att gå genom myndigheterna i det land det gäller. Men här måste återförandet ske på frivillig väg, säger Louise Lundquist.

Hur hon mår nu vet jag inte.

Pappan, bördig i Libyen, dömdes 2018 för ”egenmäktighet med barn” – ett straffrättsligt ärende som handläggs separat från den process som UD arbetar med – till fängelse i ett år och sex månader. Han hade alltså hållit kvar dottern mot mammans vilja, och inte upplyst vare sig henne eller svenska myndigheter om hur de skulle kunna kontakta flickan. Enligt Louise Lundquist har han angett olika skäl till varför han lämnade kvar dottern i Libyen, men genomgående hävdat att hon finns hos släktingar i Tripoli.

På senare tid har Nicole Nilsson fått ensam vårdnad och pappan säger sig vilja samarbeta – något som ger Nicole Nilsson nytt hopp.

– Han har upprättat en fullmakt och skrivit brev till sin bror där han bett honom om hjälp och sagt att han vill få vår dotter till Sverige.

Vad är nästa steg?

– Jag hoppas att pappans familj för min dotter till Tunisien där jag kan hämta henne. Hon var den finaste, gladaste tjejen som älskade musik och dans. Hur hon mår nu vet jag inte. Jag har inte varit mig själv sedan hon försvann, mått psykiskt dåligt och varit sjukskriven i perioder. Men jag har tre andra barn att ta hand om.

Det finns förstås även ett jättestort mörkertal.

Michael Hellner, professor i internationell privat- och processrätt vid Stockholms universitet, är inte förvånad över att antalet olovliga bortföranden och kvarhållanden ökar i en alltmer globaliserad värld.

– Det statistiken visar är de fall som hamnar hos UD eller Stockholms tingsrätt. Det finns förstås även ett jättestort mörkertal där föräldrar till slut lyckats komma överens. Men att det ändå handlar om relativt få fall vittnar samtidigt om att regelverket oftast fungerar.

Michael Hellner menar att det kan vara svårt att gardera sig mot olovliga kvarhållanden eller bortföranden, men att det gäller att fundera på vilket typ av samtycke man ger och vad man tillåter.

UD förespråkar exempelvis att om du, som förälder, är orolig – se till att före utlandsresan skriva ett avtal med den andra parten. Det bör innehålla uppgifter om vårdnadshavare och vilken tidsperiod resan gäller.

Nicole Nilsson vill gå längre än så.

– Låt inte barnet åka.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons