Annons

Drakar och sjöodjur – det trodde européer om Asien

Trodde man på märkligheterna i öster?

Publicerad
Ett typiskt exempel på hur verklig och mytisk geografi gled samman är den bayerske krigaren Johann Schiltbergers redogörelse för västra Asien.
Ett typiskt exempel på hur verklig och mytisk geografi gled samman är den bayerske krigaren Johann Schiltbergers redogörelse för västra Asien. Foto: IBL

”På gamla världskartor finns alla möjliga märkligheter utritade i Asien och andra främmande världsdelar. Drakar, sjöodjur, Babels torn, Noas ark, med mera. Men trodde man verkligen på dem? Har vi reseberättelser – alltså riktiga sådana, inte fantasiprodukter – som bekräftar att besynnerligheterna existerade?”

I äldre reseskildringar saknades en fast gräns mellan fantasi och verklighet. Den gråzon av okunskap som skilde det välkända från det okända resulterade i spekulationer som i efterhand har visat sig felaktiga, men som säger mycket om dåtida européers världsbild. Ett typiskt exempel på hur verklig och mytisk geografi gled samman är den bayerske krigaren Johann Schiltbergers redogörelse för västra Asien. Schiltberger tillfångatogs av de osmanska turkarna under ett korståg på Balkan år 1396 och tillbringade de följande tre decennierna som kringresande slavsoldat i västra Asien. Efter att ha lyckats rymma återvände han till Tyskland och lät skriva sina memoarer, där han strävade efter att återge sina upplevelser så väl som möjligt. Ofta är redogörelsen påfallande korrekt, till exempel när han berättar om sunnitisk islam, något som visar att Schiltberger inte var ute efter att sprida osanningar. Trots det glider fantasi och verklighet ofta ihop i hans bok.

Enligt skrönan, som Schiltberger troget återberättar, finns detta slott någonstans på ett berg i västra Asien.

Annons

Ett typiskt exempel är legenden om Sparvhökens slott, som är känd från flera källor. Enligt skrönan, som Schiltberger troget återberättar, finns detta slott någonstans på ett berg i västra Asien. Där lever en lika vacker som kysk jungfru och en sparvhök. Den som finner vägen till slottet och utan att falla i sömn väntar utanför murarna i tre dygn har rätt att få en önskan uppfylld av jungfrun, under förutsättning att man önskar något rent och gott. Om man önskar något av girighet, stolthet eller något annat syndigt slutar det illa: jungfrun utslungar en förbannelse över mannen och hans ättlingar. Vid ett tillfälle, berättar Schiltberger, uppfyllde en fattig man tredygnskravet och bad jungfrun om att han och hans familj skulle få leva med ära. Önskningen blev uppfylld. När en armenisk prins fick önska valde denne att fria till jungfrun, med följd att han förbannades av henne. Och så vidare. Schiltberger berättar att han och hans kamrater brann av iver att besöka Sparvhökens slott, varför de betalade en man för att föra dem till berget. När de kommit fram ville en av kamraterna stanna kvar på den plats där man enligt legenden skulle vaka i tre dygn för att därpå leta sig fram till slottet. Vägvisaren avrådde bestämt från detta. För det första skulle, påpekade han, mannen vara för alltid förlorad om han inte lyckades hålla sig vaken under de tre dygnen. För det andra hade inte vägvisaren själv gått ända fram till slottet och kunde därför inte vara till någon hjälp. För det tredje riskerade man sin själs frälsning, åtminstone enligt de grekiska prästerna. Dessa hade nämligen förklarat att den magiska kraften i Sparvhökens slott stammade från Satan. Övertygade om det dåraktiga i projektet valde därför Schiltberger och hans kamrater att lämna berget.

I redogörelsen för denna expedition spelar Schiltberger rollen av nyfiken skeptiker, men han finner ändå historien så fascinerande att han låter den ta upp stort utrymme i texten. Han är betydligt mindre källkritisk när han berör företeelser som han inte själv varit i kontakt med, men som han hört talas om. Som exempel kan nämnas hans berättelse om Badakhshan, ett landskap i norra Afghanistan. Detta land, skriver Schiltberger, är ovanligt rikt på värdefulla mineraler och vilddjur. De senare hindrar folk från att komma åt bergens ädelstenar, men vårfloderna för årligen ned dem till mer lättåtkomliga trakter. Dessutom, påstår Schiltberger, finns det enhörningar i landet. Schiltberger hade inte varit i regionen själv, men han tog för givet att

De personer som berättat för honom om Badakhshan hade rätt – varför skulle de ljuga? – och att enhörningarna verkligen levde långt borta i bergen.

Schiltberger var alltså fullt övertygad om att de platser och företeelser som nämns i Bibeln var fullt verkliga.

Samma typ av resonemang möter oss när Schiltberger berättar om Babels torn. Enligt hans uppgiftslämnare stod resterna av det väldiga byggnadsverket kvar någonstans i Arabiska öknen, men ingen kunde komma i närheten av det på grund av de många drakarna och ormarna. Schiltberger var alltså fullt övertygad om att de platser och företeelser som nämns i Bibeln var fullt verkliga, och exemplet kan mångfaldigas. Även om han inte själv sett Edens lustgård – det jordiska paradiset, ur vilket Adam och Eva blev utdrivna enligt Första Mosebok – kan han således berätta att han minsann sett tre av de fyra floder som rinner från en källa i landet. I redogörelsen för Persien underlåter han inte att berätta på vilket berg Noas ark strandade. När han berättar om Sinaihalvön får vi veta var Mose såg den brinnande busken, var han tog emot de tio budorden, och så vidare.

Denna vilja att förena empirisk kunskap med tradition och fantasi präglade resenärer och upptäcktsresande in i modern tid. Många 1700-talseuropéer trodde att det fanns en mytisk jättekontinent mitt i Stilla havet (tills kapten Cook motbevisade det). En och annan polarforskare på 1800-talet vägrade tro att det fanns is i området kring Nordpolen.

Annons
Annons
Annons

Ett typiskt exempel på hur verklig och mytisk geografi gled samman är den bayerske krigaren Johann Schiltbergers redogörelse för västra Asien.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons