Annons
Recension

Räddad, Marianne G:s samlade problem, Arkipelag, HörspelDramatik att spela på en inre scen

LÄSFEST. När tre kvinnliga dramatiker ur tre olika generationer i höst görs tillgängliga i textform ger det en chans till ett försummat nöje. I det ensamma mötet med en pjäs får man för en stund själv leka regissör, skriver Theresa Benér.

Under strecket
Publicerad

Räddad, Marianne G:s samlade problem, Arkipelag, Hörspel

Genre
Teater

Alfhild Agrell, Marianne Goldman, Lotta Lotass. Rosenlarv förlag, Draken förlag, Autor Skrifter.

När Harold Pinter 2005 tilldelades Nobelpriset i litteratur slet sven­ska förläggare sina hår och såg valet av dramatikern som en missad chans att sälja böcker. Vad synd att de tänkte så! Vi har en bedrövligt liten utgivning av dramatik i bokform i Sverige – till och med ur Nationalupplagan av Strindbergs samlade verk måste man i allmänhet beställa ett önskat verk. Av Lars Norén, en av Europas viktigaste dramatiker idag, finns det större urval pjäser i en fransk bokhandel än i Sverige. På teatrar i England kan man i allmänhet köpa kvällens pjästext, ofta som program för 30 kronor.

Att läsa dramatik är med andra ord ett försummat nöje i Sverige. I det ensamma mötet med en pjäs får man för en stund själv leka regissör. Ur replikerna växer en hel arkitektur fram, med ljus, färger och tomrum. Man placerar figurerna i detta rum, någon i förgrunden, någon på väg ut. Olika energier stöts mot varandra. Under läsningen av repliker väcks starka inre föreställningar. För min del tilltar de ju färre scen­anvisningar som finns.

Annons
Annons

När tre svenska förlag nu samtidigt ger ut texter av tre kvinnliga dramatiker, ur tre olika generationer, känns det som en fest i bokhösten. Äldst är Alfhild Agrell (1849–1923) med Räddad, som hade urpremiär på Dramaten 1882 och just nu är aktuell i Jenny Andreassons uppsättning på Östgötateatern inom ramen för Spets-projektet, som återupprättar kvinnliga dramatiker från Strindbergs samtid.

Agrell har en spänstig dramaturgi, kastar sig med spetsiga ironier och ett vitalt språk in i en ­feministisk protest. När hennes Viola reagerar mot förtrycket från make, svärmor och tjänstefolk i ett dammigt äktenskap sker det i ett våldsamt och kompromisslöst uppror som kan få ­Ibsens Nora att blekna. Alfhild Agrell ser jag gärna mer av.

Marianne Goldman (född 1951) driver könsrollsfrågorna vidare i ett nutida perspektiv. ”Kvinnors elakheter, parat med en längtan efter närhet, är ett tema i mina dramatiska texter”, skriver hon i ett förord. Hon har ett drastiskt, osentimentalt språk i sina dialoger, som hon också framgångsrikt använder för nerviga debattpjäser om judisk identitet. Hur förhålla sig till Förintelsen? Till dagens Israel? Kan judar förenas i en kulturell identitet som bygger på något annat än en historisk offerbild? Och vari består den specifikt svenska judisk­heten?

Allt detta är viktiga frågor som Marianne Goldman klarsynt belyser i komplexa och humoristiska konfrontationer, ofta mellan familjemedlemmar, vilket ger dem ett direkt språk, bortom artig social polityr. Den större pub­liken är bekant med Marianne Goldman för filmmanuset till Susanne Biers ”Freud flyttar hem­ifrån”, som tar upp hennes teman med kulturell tillhörighet, familje­band och frihetssträvan kontra skuld- och ansvarskänslor som uppstår när närstående insjuknar och dör. Detta har hon ju också skildrat i den starka pjäsen ”Cancerbalkongen”, som finns med här. Frågan om hur man frigör sig från Förintelsens döda präglar andra, kortare pjäser i denna volym. Det finns en intensitet i Marianne Goldmans replikföring som borde passa perfekt i Radioteatern. Varför hör vi henne så sällan?

Annons
Annons

Hörspel är just vad Lotta Lotass (född 1964) har skapat i Arkipelag. Lotass är en utpräglat postdramatisk teaterdiktare. Hon bekymrar sig föga om karaktärsbeskrivningar: i hennes dramatik slår ljud och röster mot varandra i skildringar av extrema tillstånd och händelser. Essädikten ”Sorge­arbete”, för flera röster, tillägnad konstnären Joseph Beuys, drivs av starka motiv från Förintelsen. Lotass för där en inre dialog med Beuys bruna filtar, det levrade blodet, de avklippta naglarna, fettet, den värme som kommer av andras död – och jag tänker att all installationskonst borde skildras med dikt.

Sedan gör Lotta Lotass ett talat körverk över ”Återtåget från Mons”, tolv röster på väg från ”ärans fält”, där krigsupplevelser och nuet flätas ihop i en rytmisk gestaltning, som mycket väl skulle kunna användas som ett partitur och framföras koreografiskt på en scen.

I en annan text möter vi 27 ­flygare, kanske kamikazepiloter, under de sista timmarna före ­deras försvinnande. Deras svävande mellan himmel och jord, deras tyngdlösa kommunika­tioner, är en poetisk bild av själva livet som ett absurt kamikaze­projekt. Vi systematiserar, lokaliserar och kategoriserar ivrigt oss själva och varandra i en färd mot en oundviklig död.

Hos Lotta Lotass finns ett släktskap med Beckett, vilket redan blev uppenbart när Teater Bhopa spelade hennes helaftonspjäs ”Samlarna” (2005). Hennes språkmedvetna lekar påminner också om den alltför tidigt bortgångna Sarah Kane. Rösterna eller figurerna i hennes pjäser, ofta betecknade bara som A, B eller C, kommer från ingenstans och söker i dialog definiera den verklighet de möter. Det må vara klimatförhållanden eller jordens ålder så som den kan avläsas i en grotta med stalagmiter och stalaktiter. Hennes texter visar att teater egentligen kan diktas i vilken form som helst: i dialog med fördelade roller, i kör, i monolog och så vidare.

Av de tre publicerade dramatikerna ger Lotass de friaste gestaltningsmöjligheterna. Förhoppningsvis ska någon regissör nappa på denna utgivning och låta texterna spelas.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons