Annons

Stockholm som spioncentral. Spåren efter tre hemliga städerDramatiskt men stramt om svensk neutralitet

Två dagar har gått sedan andra världskriget inletts med Tysklands anfall på Polen. Utanför Centralen läser stockholmare Svenska Dagbladets extraupplaga om den engelsk-franska krigsförklaringen mot Tyskland.
Två dagar har gått sedan andra världskriget inletts med Tysklands anfall på Polen. Utanför Centralen läser stockholmare Svenska Dagbladets extraupplaga om den engelsk-franska krigsförklaringen mot Tyskland. Foto: SvD

Sverige har aldrig varit så neutralt som den officiella versionen gjort gällande. Två nya böcker berättar om de ljusskygga miljöer i Stockholm och Malmö som spioner, motståndsmän och säkerhetstjänst verkat i.

Under strecket
Publicerad

Stockholm som spioncentral. Spåren efter tre hemliga städer

Författare
Wilhelm Agrell
Genre
Sakprosa
Förlag
Historiska Media

208 s.

Stockholm under andra världskriget har beskrivits som Nordens Casablanca. Ryssar, tyskar, britter och amerikaner var på plats, ofta med flera underrättelsetjänster som inte var överens med varandra. Brittiska SIS stal agenter från SOE, som de betraktade som sabotörer. Den tyska arméns Abwehr var inte alltid lojal med nazistpartiets Sicherheitsdienst, vilket framgår av att dess chef Wilhelm Canaris avrättades för konspiration mot Hitler.

En liknande splittring fanns hos de svenskar som skulle övervaka dem. Polisen var lite för goda vänner med sina tyska kollegor, vilket betyder Gestapo. Den halvillegala C-byrån sympatiserade hellre med de grannländer som tyskar och ryssar angripit: Norge, Danmark, Finland och Baltikum. Till den här soppan kom sedan folk från den danska och norska motståndsrörelsen, flyktingar, dubbelagenter, lycksökare och företag som var nödtorftigt maskerade propaganda- eller underrättelsecentraler.

Annons
Annons

Två nyutkomna böcker berättar mer om dessa ljusskygga miljöer. Fredsforskaren och underrättelseprofessorn Wilhelm Agrells ”Stockholm som spioncentral” täcker perioden från 1905 till i dag. Lena Breitners och Gunnar Ekbergs ”Det hemliga Malmö” börjar med 1600-talets danska konspirationer för att återta Skåne och slutar med Sovjetunionens fall. Ekberg infiltrerade svenska vänsterrörelser på militärens uppdrag, vilket han och Jan Guillou senare har grälat om; Breitner är journalist och historiker.

En första slutsats man kan dra av deras böcker är att Sverige aldrig har varit särskilt avlägset eller neutralt. Efter revolutionen 1917 hjälpte ”den röde bankiren” Olof Aschberg (journalisten Robert Aschbergs farfar) sovjetregimen att sälja 500 ton guld, som smältes om och försågs med svenska stämplar. Sverige var också med på ett hörn av 1900-talets mest misslyckade politiska påverkansoperation. Under första världskriget stödde Tyskland Lenin ekonomiskt, i hopp om att bolsjevikerna skulle försvaga tsaren, och sluta fred på östfronten ifall de kom till makten. Lenin och hans närmaste krets fick fri lejd från exilen i Schweiz, och reste sedan genom Sverige. Den tyska militära underrättelsetjänsten i Stockholm telegraferade att Lenin kommit lyckligt fram till Petersburg och ”arbetar helt enligt önskemål.” Det kunde ingen påstå särskilt länge.

Med regeringens tysta välsignelse upprätthöll polis, underrättelsetjänst och skånska smugglare en hemlig trafik med Danmark.

I båda böckerna ligger tyngdpunkten på andra världskriget. ”Norrmännen förde ett regelrätt gerillakrig som leddes av exilregeringen i London via det så kallade militärkontoret inrymt i legationsbyggnaden i Stockholm”, skriver Agrell. Breitner och Ekberg citerar den danske utrikesministern Ole Bjørn Kraft, som höll ett tacktal 1945: ”för mig var Sverige Danmarks bundsförvant i striden.” Med regeringens tysta välsignelse upprätthöll polis, underrättelsetjänst och skånska smugglare en hemlig trafik med Danmark: vapen, motståndsmän, post och nödlandade allierade piloter skickades över Öresund.

Annons
Annons

Närmare 20 000 danska flyktingar togs emot, däribland 7 000 judar. 3 500 danska soldater tränades i Sverige – polisutbildning kallades det – och skeppades över när Tyskland kollapsade. ”Bilden att vi i Sverige borde skämmas för vårt tigande och över vårt medlöperi är så genuint förankrad i befolkningens medvetande att det verkligen är dags för ett ifrågasättande”, skriver Breitner och Ekberg. Mindre ärofullt är att omkring 4 000 nazister efter kriget slussades till säkrare länder via Malmö.

En andra slutsats är att underrättelsearbetet ofta bedrivs oreglerat och nyckfullt, av personer som sköter verksamheten som om den var deras privata korvkiosk. Det gör att branschen behöver sina visselblåsare, som då och då lyfter på locket när maktmissbruket har gått för långt.

Fast ibland skadar det inte att enskilda personer tänjer på reglerna. Efter ockupationen av Norge krävde tyskarna tillgång till svenska telegraflinjer. Vi lyssnade förstås tacksamt. Matematikern Arne Beurling knäckte krypteringen, varpå översten Carl Björnstjerna på eget initiativ läckte innehållet till den brittiske marinattachén Henry Denham.

Svagheten hos båda böckerna är att deras författare nöjer sig med att ställa fram sina fakta som prydnadsföremål i en bokhylla.

Men låt mig byta riktning, innan den här recensionen blir en lång uppräkning av exempel. En sak är det material du har. En annan sak är hur du gestaltar materialet för läsarna.

De två böckerna innehåller så många dramatiska händelser och äventyrliga personligheter att de skulle kunna inspirera ett dussin filmer och romaner. Vem visste att den brittiska underrättelsetjänsten tillsammans med AB Aerotransport drev en hemlig, nattlig flyglinje mellan Skottland och Bromma under kriget? Svagheten hos båda böckerna är att deras författare nöjer sig med att ställa fram sina fakta som prydnadsföremål i en bokhylla.

Annons
Annons

Agrell komprimerar långa, dramatiska skeenden till en mening eller två, ibland kommenterade med torr ironi, innan han skyndar vidare till nästa komprimerade händelse. Hans text är så stram att den liknar ett referat av en längre bok, som jag gärna hade läst. Breitner och Ekberg följer varje ledtråd in i kaklet tills källmaterialet upphör, men trots att de har 508 sidor på sig mot Agrells 208 påminner den samlade effekten om Agrells. Någonting saknas – men vad?

Jag menar inte att författarna borde ha dramatiserat sina skildringar på ett skönlitterärt vis. Det gjorde Jan Bergman i ”Sekreterarklubben” (2014), en bok om de kvinnor som arbetade åt C-byrån och knappt fick ett tack efter att byrån avvecklades, med resultatet att en stark historia förvandlades till klichémässig svensk deckarprosa. Det jag saknar är omdömen och slutsatser av ett slag som inte är uppenbara för läsaren – och dit räknar jag allt jag har skrivit i den här recensionen.

Författarna kan naturligtvis invända att det är läsarens jobb att tänka; de tillhandahåller bara råmaterialet. Men det förklarar inte varför det finns författare som kan lägga fram en välresearchad historia samtidigt som deras slutsatser bidrar till en fördjupad förståelse för världen och människan – och som just därför stimulerar mig att tänka själv, i riktningar som inte behöver ha någonting gemensamt med författarnas intentioner.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons