Annons

Animal tristeDrifter och våld styr ett fysiskt universum

Brianna Lombardo, Riley Sims, James Gnam och Marc Boivin i Mélanie Demers ”Animal Triste”.
Brianna Lombardo, Riley Sims, James Gnam och Marc Boivin i Mélanie Demers ”Animal Triste”. Foto: Mathieu Doyon

Homo sapiens mörka sidor är fokus för den kanadensiska koreografen Mélanie Demers och hennes kompani Mayday – ett gästspel som väcker mersmak, skriver Anna Ångström.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Animal triste

Genre
Dans
Medverkande
Brianna Lombardo, Riley Sims, James Gnam, Marc Boivin
Var
Dansens hus
Koreografi
kostym: Mélanie Demers i samarbete med dansarna

Musik: Jacques Poulin-Denis. Ljud: Antoine Berthiaume. Ljus: Alexandre Pilon-Guay

Pärlhalsband och djuriska rörelser, civilisation och primitivism – att höra till arten Homo sapiens är sannerligen både förvirrande och utmattande. Inte konstigt att individerna vacklar mellan att vilja höra till flocken, underkasta sig och bryta sig loss. I ”Animal triste” av den kanadensiska koreografen Mélanie Demers behöver man inte ens skrapa på den kultiverade ytan för att se hur drifter och våld styr ett fysiskt universum.

Här iklär sig fyra först nakna dansare olika roller i en art kallad ”Ledset djur”. Omständligt smyckar de sig med vita pärlor runt halsen så att de liknar ett stamfolk – fast skrudat i samtida mode. Alltmedan musiken växer till ett crescendo. Så radar de upp sig med klo-nävar och krumma kroppar. Redo, men ändå osäkra. Dansarnas förvrida rörelser får mig ibland att tänka på Francis Bacons måleri, men Mélanie Demers lär också ha inspirerats av den israeliske historikern Yuval Noah Hararis kultbok ”Sapiens. En kort historik över mänskligheten” som kom 2015, ett år innan hon skapade ”Animal triste”.

Annons
Annons

Koreografin visar tydligt att samhörigheten är utsatt; av vars och ens fåfänga och vilda lust men också av misstänksamhet och maktbehov.

Vi är våra berättelser – med fantasi, tro och kreativitet har mänskligheten tagit sig vidare i evolutionens senare skede – men vi är också våra förgörare. Koreografin visar tydligt att samhörigheten är utsatt; av vars och ens fåfänga och vilda lust men också av misstänksamhet och maktbehov. Demers använder sig verkningsfullt av tid, ljus och ljud i utdragna sekvenser. Mot slutet citerar dansarna med affekterat tonfall fragment ur filmer, populärmusik och politiska tal. ”This year is going to be different” blir en tom refräng i en värld som håller på att gå under.

Den långe Marc Boivin tar kommandot likt en sträng fader. Men Riley Sims får sista ordet när han siar om ett förlovat land, som dock måste erövras med blodspillan. Hans kropp tycks stadd i sönderfall, en vacker förtvivlan. Men samtidigt anar man en styrka i den ensamma gestalten. Farligt eller hoppfullt – ska ljuset segra över mörkret?

Den socialt engagerade Mélanie Demers, som tidigare varit inbjuden till Skånes dansteater, skapar en intensitet med dansarna. Hon är ännu ett namn i raden som gör Kanada till ett spännande dansland: från 1980-talets frontnamn Édouard Lock, som höll liv i sitt La La La Human Steps till 2015, till de senaste Sverigeaktuella koreograferna Marie Chouinard, Crystal Pite och Dana Michel.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons