Annons

Anders Mathlein:Drömmen om Söderhavet som jordens paradis

Skjutvapen, alkohol och sjukdomar har vänt paradisbilden av Tahiti i sin motsats, men än är Söderhavet det mest romantiserade området på jorden. Och den polynesiska rekreationsguden Tiki fortsätter att värva nya anhängare.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

I källaren till en restaurang på Birkagatan i Stockholm finns ett hörn av paradiset – eller rättare sagt en omsorgsfullt återskapad kultplats för en form av kitschig, tropikromantisk eskapism från 50- och 60-talens USA. Baren Tiki Room är inredd i ett slags Hollywoodprimitivism, med groteska masker, vattenfall, palmbladsskärmar och hula-flickor kring bås med röda soffor. De färggranna romdrinkarna heter sådant som Mai-tai och Planter”s punch och smakar av tropiska frukter.

Tiki Room är ett tecken på en renässans för den amerikanska nöjeskult som hade den polynesiska sagofiguren Tiki som centralgestalt. Under ett par årtionden öppnades mängder av nöjesetablissemang i denna lätt bisarra stil, för att sedan gå upp i rök. Men nu är Tiki tillbaka, såväl i New York som Los Angeles och Stockholm.

Tikimodet har sina rötter i den gamla föreställningen om Söderhavet som ett jordiskt paradis, en idé som exploaterats i litteraturen, i filmen, reklamen och turistindustrin. Kärnvapenprov, etniska konflikter, biståndsberoende och naturkatastrofer har skavt och fläckat bilden, men än är Söderhavet det mest romantiserade området på jorden. Med kokospalmen som emblem representerar det ännu och trots allt ett löfte om skönhet, erotik och ett kravlöst liv långt bortom vardagen.

Annons
Annons

Luís de Camões kan ha varit den förste som i det västerländska medvetandet flyttade paradiset från dess gammaltestamentliga lustgård till tropikerna. I det portugisiska nationaleposet ”Lusiaderna” från 1572 lät han Vasco da Gama mötas av nakna nymfer på en ”kärlekens ö”.

Det var en dröm som materialiserades inför de tidiga europeiska besökarna på Tahiti i nuvarande Franska Polynesien. ”Jag trodde mig ha blivit förflyttad till paradiset”, skrev Louis Antoine de Bougainville om sitt besök i april 1768. Här fanns träd som gav både föda och dryck, och så var det kvinnorna: ”Flertalet av nymferna var nakna, och männen anmodade oss att välja en kvinna och gå iland med henne. [...] Jag frågar: hur kan man under sådana omständigheter hålla fyra hundra unga flottister, som på sex månader inte har sett en kvinna, kvar vid sitt arbete?”

Skildringen slog an i Europa, men det mottagande som kom att etablera Söderhavet som en huvudsakligen manlig, erotiskt färgad paradisdröm hade sannolikt en mer prosaisk orsak. När Samuel Wallis som förste europé besökte Tahiti året innan Bougainville präglades mötet med öborna av våldsamheter, tills en hövding insåg att de ljushyllta trots alla de makalösa ting de förde med sig faktiskt saknade kvinnor. Flickor av låg rang beordrades att bjuda ut sig åt sjömännen, varefter byteshandeln löpte betydligt smidigare. När nästa skepp anlöpte Tahiti var öborna beredda.

Bougainville kallade ön Nya Cythere, efter den ö där kärleksgudinnan Afrodite steg upp ur vågorna. Som bland andra litteraturvetaren Jennifer Yee har visat (se Under strecket 9/1 2004) kan man med fog anta att föreställningen om de exotiska kvinnorna bidrog till européernas koloniala aptit; storhetsdrömmarna parades med privata, fuktiga fantasier.

Annons
Annons

Året efter Bougainville kom James Cook på sin första Stillahavsresa, i sällskap med bland andra botanisten Joseph Banks och Linnélärjungen Daniel Solander, för att observera Venus passage över solskivan. Cook var en skarpögd och fördomsfri observatör, men till stor del var det hans skildringar som skulle komma att ligga till grund för sagobilden av Söderhavet. I boken ”European Vision and the South Pacific” har Bernard Smith visat hur John Hawkesworth i ”Voyages” från 1773 stöpte om stora delar av Cooks och Banks noteringar för att de skulle falla publiken i smaken. Barnamord, människooffer och Tahitis hårda klassamhälle uteslöts till förmån för en harmoni av det slag som Thomas More hade beskrivit i ”Utopia”. Bokens illustrationer anpassades till den rådande nyklassicistiska smaken, med öbor som antika greker i tropisk tappning, och Joseph Banks skrev om ”ett Arkadien över vilket vi skulle bli kungar”.

Också expeditionernas medföljande konstnärer ägnade sig åt idealisering, med tahitiskor vid romantiska vattenfall och kanoter som påminner om gondoler. Här kan anas ett karriärmässigt dilemma; å ena sidan det vetenskapliga uppdraget, å andra sidan behovet att anpassa sig till tidens konstkonventioner.

Det beryktade myteriet på ”HMS Bounty” 1789 blev betydelsefullt för att permanenta bilden. Att vita män var beredda att riskera allt för att få stanna i Söderhavet var i sig en svidande civilisationskritik. Befälhavaren William Bligh skrev senare om upprorsmännens syn på Tahiti som ”en av de finaste öarna på jorden, där de inte skulle behöva arbeta, lockade av utsvävningar bortom det fattbaras gräns”. I en av myteriet inspirerad dikt skrev Byron om ”den barbariska höviskhetens nakna riddare”.

Annons
Annons

Dramat har filmatiserats flera gånger, med bland andra Clark Gable, Marlon Brando och Mel Gibson i rollen som myteristledaren Fletcher Christian. Under den årslånga och omskrivna inspelningen med Brando på Tahiti år 1962 arbetade tusentals öbor som statister, vilket påverkade hela samhällslivet. Vid samma tid förlade Frankrike sina kärnvapenprov till Polynesien, och den flygplats som byggdes öppnade också möjligheter för en turistindustri. Plötsligt var det möjligt att flyga till drömmarnas ö i stället för att tillbringa veckor till havs.

Även om 1700-talets romantisering utsattes för kritik, tolkade många skildringarna som bevis för att man hade återfunnit Rousseaus ”ädle vilde”. Somliga såg också bekräftelse på teorin om ”klimatologisk determinism”, tanken att människan påverkas såväl socialt som moraliskt och fysiologiskt av det klimat hon lever i.

I själva verket var detta början till slutet för den polynesiska kulturen. Filosofen Diderot skrev att de kristna skulle komma med ”krucifixet i ena handen och kniven i den andra för att skära halsen av er eller tvinga er att acceptera deras sedvänjor och åsikter”. Där många såg ett lyckoland, såg kyrkan en motbild till kristna värderingar. I detta andliga mörker skulle vildarna omvändas och omformas med brittisk, protestantisk lägre medelklass som förebild.

Förutom missionärer kom valfångare, handelsmän och kolonisatörer. Skjutvapen, alkohol och sjukdomar kom befolkningen på Tahiti att minska från 40 000 till 6 000 på ungefär 50 år. Paradisbilden skulle med tiden vändas i sin motsats, Tahiti blev ett förlorat Eden, men i det allmänna medvetandet levde Söderhavet vidare som Lycksalighetens arkipelag.

Annons
Annons

Inte minst för civilisationströtta konstnärer och författare framstod öarna som en tillflyktsort. Paul Gauguin sökte till exempel det primitiva på Tahiti, men fann bara den europeiska dekadansens röta. Med livlig fantasi och en 14-årig vahine lämnade han ändå västerlandet bakom sig, och skapade målningar med en kompott av exotiska inslag. Flykten tog slut på Hiva Oa i Marquesasgruppen, där för övrigt även sångaren Jacques Brel ligger begraven.

Bland författarna som förknippas med Söderhavet finns Herman Melville, Jack London, Pierre Loti, Robert Louis Stevenson och Somerset Maugham. Etnografen och författaren Bengt Danielsson, som levde på Tahiti från 50-talet till sin död 1997, skrev såväl ”Villervalle i Söderhavet” som vetenskapliga verk och de böcker som gjorde honom och hustrun Marie-Thérèse till de mest framträdande kritikerna av de franska kärnvapenproven.

Bilden av Söderhavet har nästan uteslutande formats av vita män, det är först under de allra senaste årtiondena som här har uppstått en egen litteratur. Till de mer kända författarna från öarna hör tonganen Epeli Hau”ofa, samoanen Albert Wendt och den unga samoanskan Sia Figiel. I deras verk är känslan av förlorad identitet ett återkommande tema.

I vår tid kan böcker om Stillahavsöarna ha titlar som ”Förgiftat paradis” och ”The Fatal Impact”, men kanske är det en önskan att behålla illusionen som gör att författare som James Michener fortfarande har så stort inflytande. Under andra världskriget var han stationerad på flera öar, och skrev en rad skildringar som slukades av en romantiktörstande publik och snart filmatiserades.

Annons
Annons

För Hollywood har söderhavsromantiken varit så omhuldad att den kan sägas utgöra en egen genre, bland annat därför att man under antropologisk täckmantel kunde visa publikdragande nakenhet utan att censuren höjde saxen. Sannolikt var det därför som sex över rasgränserna först dök upp i den här typen av filmer.

Söderhavsintresset nådde nya höjder genom Thor Heyerdahls expedition från Peru till Polynesien 1947 med balsaflotten Kon-Tiki. Farkosten var döpt efter ”solkungen” i en gammal inkalegend, och syftet med seglatsen var just att visa att polynesiernas förfäder kunde ha kommit från Sydamerika. I dag anses det klarlagt att de hade sitt urhem i Asien, men boken om äventyret översattes till över 60 språk.

I USA dök Tikifiguren upp på allt från drinkpinnar till hela bostadskomplex. Den exotiska stilen odlades, med former som också anknöt till den primitivism som tagits upp av konstnärer som Paul Klee och Picasso. Genom de stora hotellkedjorna spreds tropikbarkonceptet över världen.

Efter kriget var USA välmående, men moralismen satte gränser för möjligheterna till uppsluppet nöjesliv.

På Tikikrogarna kunde man bära alohaskjorta och blomsterkrans och, liksom på bio, under antropologiskt alibi titta på lättklädda flickor. Tikikultens arkitekter blandade söderhavsrekvisita och egna infall när entreprenörer som Victor ”Trader Vic” Bergeron och Donn ”Don the Beachcomber” Beach byggde upp sina krogkedjor.

Många andra hakade på. Tiki Room på Disneyland var en publikmagnet, Elvis Presley byggde ett Jungle Room på Graceland, och på The Tikis i Monterey kunde tre tusen gäster se polynesiska prinsessor (från Mexiko eller Filippinerna) kastas i vulkaner.

Annons
Annons

Men Tikis storhetstid skulle snart förgå. 60-talets unga lyssnade inte på ukulelemusik, fann andra droger än alkohol och behövde inte förklä sin sexualitet. Med Vietnamkriget försvann skimret kring den koloniala exotismen.

Men nu är alltså rekreationsguden på modet igen, hyllad av bland andra Sven A Kirsten i ”The Book of Tiki”, och inget tycks riktigt rå på den etablerade bilden av Söderhavet. Den ädle vilden skymtar ännu, inte minst i ekoturismen, när avlägsna och fattigare folk framställs som överlägsna exempelvis i omsorg om naturen. Boken ”Papalagi”, i vilken en påhittad samoansk hövding kritiserar den vite mannens girighet och ytlighet, har blivit en modern klassiker i sin genre. Den utgavs på 20-talet, vid den tid då antropologen Margaret Meads sedermera omstridda ”Coming of Age in Samoa” visade öarnas folk som mer harmoniska och mindre hämmade än de vita.

Urbefolkningsmysticismen, med dess blandning av nedlåtenhet och heroisering, är en grund för exotismen med dess tydliga åtskillnad mellan olikheter. Från den utsiktspunkten kan västerlandet fortsätta att definiera andra folk.

Turismens ekonomiska betydelse för dagens söderhavsöar kräver att paradisbilden består. Inför besökarnas romantikmarinerade förväntningar är det kanske inte förvånande att somliga restauranginredningar på Tahiti har levererats av Oceanic Art i Kalifornien, det mest etablerade designföretaget i Tikigenren. I disneyfierad form återvänder söderhavskulturen till ursprunget, men det är också tack vare turismen som åtskilliga genuina kulturuttryck fortfarande existerar på öarna. Till dessa hör dock inte den klassiska Tikidrinken Zombie, ”the mender of broken dreams”.

Anders Mathlein
Anders Mathlein är frilansskribent och författare.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons