Annons

Orfeus och EurydikeDrömskt meditativ på Confidencen

Johanna Wallroth, Matilda Gustafson, Tekla Nilsson och Richard Asker i ”Orfeus och Eurydike” på Confidencen.
Johanna Wallroth, Matilda Gustafson, Tekla Nilsson och Richard Asker i ”Orfeus och Eurydike” på Confidencen. Foto: Martin Hellström

Glucks dynamiska ”Orfeus och Eurydike” på Confidencen är ganska nedtonad och stillastående. Men Arnold Östmans uppsättning blir stilteater som är behärskat stämningsfull och stundtals drömskt meditativ.

Under strecket
Publicerad

Orfeus och Eurydike

Genre
Opera
Regi
Version, instrumentation, musikalisk ledning & iscensättning: Arnold Östman.
Var
Confidencen
Text
Musik: Christoph Willibald Gluck. Libretto: Raniero De Calzabigi.
Koreografi
Bétina Marcolin.

Scenbild: Christer Nilsson. Kostym: Anna Kjellsdotter. Medv: Maria Sanner, Albina Isufi, Johanna Wallroth, Annasara Jaensson, Maria Höglind, Jihan Shin, Arash Azarbad, Matilda Gustafson, Tekla Nilsson m fl.

Confidencen, den fina rokokoteatern från 1753 vid Ulriksdals slott, är en utsökt miljö för Glucks reformopera ”Orfeus och Eurydike” (1762). Scen och salong andas historisk autenticitet. De senaste åren har man arbetat med att göra operauppsättningar som på 1700-talet, med tidstrogna instrument, kulisser och kostymer. Spelet sker i skenet av levande ljus, vilket ger ett milt dunkel över scenen.

För ”Orfeus och Eurydike” har dirigenten Arnold Östman tagit ett omsorgsfullt helhetsgrepp. Han ansvarar inte bara för musikalisk bearbetning och ledning, utan också för iscensättningen. God hjälp har han fått av koreografen Bétina Marcolin, som med sin gedigna kunskap om 1700-talets dans kan föra traditionen vidare. Dansinslagen tillför luftiga rörelser, lätthet och grace. Annars är det en nedtonat stiliserad och statisk regi, som förlitar sig på musikens skiftningar, rösternas uttryck och armarnas plastik. Även Hades furier är, trots kostymskaparen Anna Kjellsdotters fantasidräkter och oaktat den hiskeliga helveteshunden, rätt stillastående. Visuellt är det sceniska tablåer med kulissbyten för öppen ridå. Från grönlummig skogspastoral till den eldfängt röda underjorden, det paradisiska Elysium och en berggrå grotta.

Annons
Annons

Man sjunger på italienska, men delar av recitativen är på svenska. För att leda in publiken i både 1700-talets atmosfär och Orfeusmyten börjar det med en pantomimisk prolog, som visar hur nymfen Eurydike blir jagad av en satyr och sedan dör efter ett ormbett. I operan sörjer den gudabenådade sångaren Orfeus sin hustru. Han får av kärleksguden Amor lov att hämta henne från dödsriket om han förmår blidka dess furier med sin sång och på villkor att han inte möter makans blick på vägen från underjorden.

Gluck och librettisten Calzabigi sökte enkelhet och naturlighet genom att koncentrera musikdramats kärna och rensa bort onödiga utsmyckningar. Musiken skulle tjäna den dramatiska situationen och känslans uttryck. På Confidencen har man skurit ned orkestern till elva musiker som tillsammans kan klinga både skönt och skevt. Kören har reducerats till en skönsjungande kvartett. Maria Sanner sjunger Orfeus nyanserat och känslofullt med en vackert mättad altklang, men begränsas sceniskt av en väl statuarisk gestik. Sopranen Albina Isufi som Eurydike är ovanligt levande för att ha varit död och sjunger uttrycksfullt hennes salighet och smärta. Amor görs lekfullt och dansant av sopranen Johanna Wallroth.

Glucks intensivt dynamiska musikdrama blir stilteater som är behärskat stämningsfull, måttfullt balanserad, stundtals drömskt meditativ och en aning högstämd.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons