Annons

Carina Burman:Drottning Kristinas ordkonst lyser som diamanter

Drottning Kristina, porträtt av  hovmålaren David Beck. Olja på duk, 1650.
Drottning Kristina, porträtt av hovmålaren David Beck. Olja på duk, 1650. Foto: Alamy/TT

Få svenska kulturpersonligheter kan mäta sig med drottning Kristina i fråga om liv och öde. Nu har hennes 1 500 ”Maximer”, från omkring 1680, utkommit i en ny översättning; ett kärleksverk som får de spetsiga, men djupt personliga, miniatyrkonstverken att lysa som diamanter.

Under strecket
Publicerad

Författaren är en kvinna, som hade allt hon kunde begära – utom frihet. Det senare gällde nästan alla kvinnor på hennes tid, och rätt många män. Flickor förväntades vara lydiga, gifta sig med lämplig man som de i bästa fall gillade, föda många barn och ofta dö i barnsäng. Det hörde till. Men författaren revolterade. 

Nu var drottning Kristina (1626–1689) inte någon vanlig kvinna. Tvärtom, på alla sätt. Det finns inte heller många tidigmoderna svenska författarinnor med lika omfattande produktion – den betydligt yngre Sophia Elisabeth Brenner är nog den enda som slår henne. Kristinas ”Maximer” finns nu att tillgå i serien Svenska klassiker utgivna av Svenska Akademien (Atlantis), i översättning samt med inledning och kommentarer av Horace Engdahl. I maximerna möter vi drottningens egen syn på världen. ”Det är inte många fångar som är så noga övervakade som furstarna”, säger hon exempelvis på ett ställe.  

Maximerna är ursprungligen skrivna på franska. Vid första anblicken kan det tyckas märkligt. Kristina var trots allt den första monark som på allvar stödde inhemsk litteratur. Vid hennes hov dansade Skogekär Bergbo och hans älskade Venerid, och där framfördes baletter med sångtexter av bland annat Stiernhielm. Drottningen övervägde att grunda en litterär akademi och kan som kulturell mecenat ses som en föregångare (eller inspirationskälla) till Gustaf III. 

Annons
Annons

Samtidigt ägde 1600-talet en språklig flexibilitet. Man älskade språk, ju fler desto bättre. Främmande tungomål lektes in i diktningen och det var självklart för en bildad man att tala latin med sina gelikar, franska vid hovet och svenska till vardags. I Stockholm fanns också en betydande tysk minoritet. Kristinas maximer är för övrigt tillkomna långt efter abdikationen, då hon omgavs av samtal på italienska, franska och latin, men mer sällan på svenska. Vi vet inte vilket språk drottningen tänkte och drömde på, men vi vet att hon var en skicklig språkmänniska. Till det svenska hovet importerade hon åtskilliga lärde män för att pigga upp sig själv och kanske påverka sin provinsiella omgivning. En av dem var den arme Descartes, som drog på sig döden efter morgontidiga konversationer med det energiska majestätet. ”Hon hade inget annat val än att omge sig med importerad intelligens”, menar Engdahl i sin innehållsrika inledning. Möjligen var Descartes roligare att prata med än många av de inhemske, men helt renons på talang var inte det svenska hovet. Drottningens läkare, däremot, var alltid utlänningar. Där tordes man inte lita till hemlandets resurser. Kanske var svenska läkare bättre på att lappa ihop sårade krigare än på att behandla den kvinnliga regenten.

Som kvinna och monark var Kristina speciell. Hennes självbiografi berättar hur hon som nyfödd först togs för pojke, ty hon var alldeles hårig. Själva hårigheten kan dock vara en felöversättning från franskan, och Engdahl tolkar i stället passagen som att drottningen föddes med segerhuva. Han vänder sig över huvud taget mot det ”monstruösa” i skildringen och värjer sig mot tolkningarna av Kristina som något annat än en vanlig 1600-talskvinna, varmblodig och heterosexuell. För utgivaren ligger drottningens särprägel i hennes briljanta intellekt. 

Annons
Annons

Därför betonar Kristina också sina ”manliga” egenskaper

Vem som låg med vem i det fjärran 1600-talet är förstås svårt att utröna. Klart är att drottningen hade ett innerligt förhållande till hovdamen Ebba Sparre, delade säng med henne (vilket inte nödvändigtvis behövde ha samma implikationer som i dag) och saknade henne djupt efter abdikationen. Samtidigt var Kristina uppenbart förälskad i kardinal Azzolino, som hon hade en långvarig, platonsk relation till och som hon också gjorde till sin arvinge. Hur dessa båda relationer skulle placeras på en modern erotikskala är ovisst och egentligen tämligen ointressant. 

Viktigare är det att drottningen inte var eller kunde vara som andra kvinnor. Det är alltid knepigt med genus i äldre tid. Tidigmoderna kvinnor och män hade tydligare uppdelade roller och uppgifter än dagens, men det fanns faktorer som förändrade ordningen. Dit hörde börden, särskilt då kunglig börd. Redan vid födelsen var chansen (eller risken) stor att lilla Kristina en dag skulle styra stormakten Sverige. Hon betonar detta i självbiografin, där pappa Gustav II Adolf kallar henne ”lika mycket värd som en pojke” och ser till att prinsessans födelse firas som om hon vore en prins. Kristina uppfostrades sedan på samma sätt som en kronprins, ty en dag skulle hon bli kung. ”Medan konungen övermagi [omyndig] är eller fröken”, står det i 1604 års regeringsform. Kristina var visserligen kvinna, men hennes ämbete var kungens, inte den ingifta drottningens.

Därför betonar Kristina också sina ”manliga” egenskaper. 1900-talets historiker hamnade rejält fel när de i stället tolkade henne som hermafrodit – år 1965 öppnade man till och med graven i Peterskyrkan i Rom för att mäta hennes bäcken. Resultatet blev att hon var ”en fullt normal kvinna”. När Gustaf Vasas grav öppnades studerade man de förvittrade tänderna och de nedtrampade skorna, hos Karl XII betraktade man banesåret, men hos Kristina grottade man ner sig i underlivet. Engdahl ger en välbehövlig gliring åt denna absurda forskningsinsats. 

Annons
Annons

De svenska riksråden var eniga om att drottningen borde gifta sig och föda nya tronarvingar. Själv var hon mindre övertygad. Katolicismen var en orsak till abdikationen, en annan var att slippa ett giftermål som skulle ge henne en underordnad ställning. Dessutom kände hon nog viss längtan bort från Sverige och ut till större sammanhang.

Liksom Alexander blir hon en erövrare – erövraren av sitt eget liv

Den 6 juni 1654 avsade hon sig kronan i rikssalen på Uppsala slott och dagen före julafton året därpå gjorde hon sitt intåg i Rom. Återigen ställde kombinationen kvinna och monark till det. Kristinas rang krävde att hon bodde i påvens palats, men hennes kön gjorde det omöjligt. Till sist inhyste man henne i palatsets mest avlägsna delar, som inte hade någon förbindelse med påvens våning. 

I Rom skulle den abdikerade drottningen bli en viktig kulturpersonlighet. Liksom i hemlandet stödde hon poeter och samlade lärt folk omkring sig. Här fick hon också chansen att grunda sin akademi – en lärd, kunglig akademi i en stad, som styrdes av påven. Även musik och teater hörde till hennes intressen – egentligen föga förvånande, med tanke på de utarbetade baletter hon beställt under sin svenska tid. Hennes hem i nuvarande Palazzo Corsini innehöll en teater, hon höll sig med hovmusiker och tog själv violinlektioner. Det var också efter abdikationen som hon fick tid för sitt författarskap – en term, som hon säkert inte skulle ha använt, ty det handlar förstås inte om några moderna författardrömmar. 

Drottning Kristina tyckte om litteratur, men till skillnad från många skribenter trodde hon inte på dess makt. ”Pennan övertalar ingen, svärdet övertalar alla”, skriver hon i maximerna. Det är Gustaf II Adolfs dotter som talar, ingen litterär skönande. Hennes längsta verk är självbiografin (där hon ser till att prägla vår uppfattning om henne) och en essä om Alexander den store. För Kristina var antiken levande, inte bara döda berättelser, och dess store män var hennes likar. Alexander må ha gått till överdrift och brutit mot alla normer, men för henne var han större än andra människor och kunde därför inte mätas med samma måttstock. Drottningen identifierade sig med den antike härskaren och efter konverteringen ändrade hon sitt namn till Kristina Alexandra. Liksom Alexander blir hon en erövrare – erövraren av sitt eget liv – och genom abdikationen (säger Engdahl) höjer hon sig ”över sin ställning, kliver på sin stjärna som om den vore hennes fotpall och i förlusten av sin makt blir helt och hållet sig själv”.

Annons
Annons

Maximerna trycktes först efter hennes död

Maximerna är ett helt annat slags arbete än de längre styckena. Kanske handlar det om lediga stunders tidsfördriv – i varje fall är de 1 500 maximerna uppdelade i två avdelningar, ”På lediga stunder” (som omfattar 1 139 maximer) och den avsevärt kortare ”Tankarna”. Den förra avdelningen avslutas: ”Detta arbete är författat av en som ingenting eftersträvar och ingenting fruktar och som inte heller vill påtvinga någon någonting.” 

Detta är inte första gången som maximerna översätts till svenska. Sven Stolpe gav 1959 ut en polyglott utgåva av ”Tankarna”. Engdahls översättning går tillbaka på en modern utgåva av de avskrifter, rättade av drottningen, som förvaras i Montpellier. Självfallet höll hon sig hela livet med sekreterare för renskrifter. Maximerna trycktes först efter hennes död.

Samlingens maximer är inte aforismer – de är inte primärt ute efter att vara vitsigt välformulerade, utan strävar i stället efter att berätta något slags sanning för läsaren. Kristina skrev i en ny, nästan oprövad genre. La Rochefoucaulds maximer utkom 1664, och hon tycks ha författat sina kring 1680. Drottningen var personligt bekant med La Rochefoucauld, men fann hans maximer ”alltför franska” – medan han ville punktera människors uppblåsthet behöll hon sin tro på verklig storhet och existensen av stora, utvalda själar. Dit räknade hon rimligen sig själv. 

Drottning Kristinas maximer består ibland av några raders utredning, men är oftast mycket korta: ”Om inte hjärtat är kungligt är man ingen kung” eller ”Man kan bara göra sig stor på någon annans bekostnad”. Här är vi långt från den barock, som odlades av hennes svenska hovpoeter, och befinner oss mitt i franskklassicismens eleganta palats. Maximerna är alla slipade till formfulländning och i Horace Engdahls språkdräkt verkligt eleganta verbala diamanter. 

Med dessa korta, spetsiga miniatyrkonstverk lägger drottning ”bort sin auktoritet”. Utgivaren betraktar dem som djupt personliga. Sådan tycks också denna översättning och utgivning. Utan tvekan handlar det som ett kärleksverk.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons