Annons
Krönika

Ivar Arpi:Du är på väg att bli din mamma!

Foto: TT
Under strecket
Publicerad

Robert Plomin.

Bild 1 av 2

”Blueprint - how DNA makes us who we are” av Robert Plomin.

Foto: Allen Lane, 2018.Bild 2 av 2

Jag kämpar alltid mot att gå upp i vikt (igen), medan flera av mina närmaste vänner kämpar för att inte tappa vikt. För några år sedan vandrade jag och ett par av dessa vänner från Abisko till Kebnekaise, på en lite kämpigare rutt än Kungsleden, som de flesta går. Vår väg tog sex dagar. Mina två vänner gick ned fyra kilo vardera. Vi åt samma saker, gick sida vid sida, bar ungefär lika tunga ryggsäckar. Jag lyckades ändå gå upp två kilo.

Varför väger vissa mer än andra? Det handlar om matvanor som etablerades under uppväxten, om viljestyrka, om omgivningens påverkan, om kroppsfixeringen i samhället, om hur mycket man rör på sig. Så brukar det låta.

Du äter vad du är, snarare än att du är vad du äter.

Frågar man gemene man svarar de i snitt att 40 procent av en persons vikt kan tillskrivas ärftliga faktorer. Forskningen visar dock att ärftligheten ligger på hela 70 procent. Det är bara tio procentenheter mindre än ärftligheten för längd. I nyutkomna ”Blueprint – how DNA makes us who we are” (Allen Lane) visar Robert Plomin, en av världens främsta beteendegenetiker, hur liten inverkan miljöfaktorer har på vår vikt. Vikten är självklart ett resultat av människors beteende, men även vårt beteende är till överraskande stor del en följd av genetiska faktorer.

Annons
Annons

Robert Plomin.

Bild 1 av 1

En av mina vänner i fjällen tycker inte att det är gott med sötsaker, den andre gillar inte alkohol. För dem krävs ingen viljestyrka att avstå efterrätter eller de där förföriskt kalla ölen som står i kylen. Tvärtom krävs det viljestyrka för dem att avstå att träna varje dag, vilket inte riktigt är fallet för många av oss andra.

Miljöfaktorn som spelar roll är vilket samhälle vi lever i. Om man kan köpa billig skräpmat i varje kvarter påverkar det hela populationen, men i olika utsträckning. Du äter vad du är, snarare än att du är vad du äter. I fattiga länder med matbrist spelar dock miljön större, och ärftligheten mindre, roll.

Om det inte finns mat med smält ost på överallt kan man inte leva ut sin genetiska potential på det området.

Hur har man kommit fram till att vikten är så ärftlig? Bland annat genom vad som kan kallas för naturliga experiment. Om miljön man växer upp i är avgörande borde adopterade barn likna sina adoptivföräldrar. Plomin har lett några av de mest omfattande studierna på området och hittat svaret: adoptivföräldrarna har så gott som noll påverkan på sina barns vikt. Barnets vikt korrelerar dock med biologiska föräldrarnas till ungefär 60 procent. Adoptionsstudier från andra länder visar exakt samma sak. Mönstret är likadant i tvillingstudier, där man bland annat följt enäggstvillingar som skilts åt vid födseln och alltså delar biologi men inte miljö.

Robert Plomin.
Robert Plomin.
Annons
Annons

Väger man ihop alla studier som gjorts på området landar som sagt ärftligheten på ungefär 70 procent. De sista 30 procenten är icke-systematiska miljöfaktorer som forskarna inte riktigt kan säga vad det är. Det är alltså dina föräldrars fel att du väger som du gör, men inte för något de har sagt eller gjort, utan för att de har gett dig sina gener. Förmodligen kämpar de, eller har kämpat, med samma viktrelaterade problem som du.

De som skyller missöden, motgångar eller mindre fördelaktiga karaktärsdrag på uppväxtmiljön kan sluta nu.

Det mesta av vad vi är beror på våra gener, inte på miljön. De få systematiska miljöeffekter som kan uppmätas, avtar med tiden. Ju äldre vi blir, desto mer blir vi de våra gener vill att vi ska vara. Känslan av att man håller på att förvandlas till sina föräldrar, har alltså vetenskapligt stöd. Men det är inte deras uppfostran som gör sig gällande, utan deras gener.

Inte heller spelar uppväxten särskilt stor roll för var vi hamnar i samhället. Adoptivbarns inkomstnivå är ett exempel där det inte tycks spela någon roll vilken ekonomi adoptivföräldrarna har haft. En rik eller fattig familj – det spelar ingen roll. Det är ändå ärftligheten som avgör vilken inkomstnivå man får i vuxen ålder. Det har implikationer för oss alla.

De som skyller missöden, motgångar eller mindre fördelaktiga karaktärsdrag på uppväxtmiljön kan sluta nu. (Såtillvida du inte har utsatts för grova övergrepp eller systematisk vanvård.) Att du är som du är, väger vad du väger, gillar det du gillar och jobbar med det du jobbar med, beror till förkrossande stor del på vilka gener du är född med.

Annons
Annons

”Blueprint - how DNA makes us who we are” av Robert Plomin.

Foto: Allen Lane, 2018.Bild 1 av 1

En sak som ska understrykas är att ärftligheten ger mer utslag i jämlika och rika länder, än ojämlika och fattiga. I ett antal europeiska länder spelade familjemiljön roll för hur det gick senare i livet, innan andra världskriget.

Efter att skolan blev mer jämlik och de flesta privilegier baserade på börd försvann har denna effekt försvunnit. Ju mer meritokratiskt ett samhälle är, desto mer utslag ger generna.

”Blueprint - how DNA makes us who we are” av Robert Plomin.
”Blueprint - how DNA makes us who we are” av Robert Plomin. Foto: Allen Lane, 2018.

Vad innebär allt detta för samhället? Kommer vi få ett kastsystem baserat på gener? Robert Plomin argumenterar ganska övertygande om varför det inte kommer bli så. Fenomenet kallas regression mot medelvärdet, och innebär att exceptionella individer i regel får mindre exceptionella barn. Extremt långa människor får oftast långa barn, men inte fullt så långa. Men det gäller även åt andra håller: föräldrar som ligger runt snittet, kan få exceptionella barn.

Tanken att alla kan om de bara anstränger sig motbevisas av forskningen.

Plomin själv är ett exempel på det. Han kommer från en arbetarklassfamilj och är uppvuxen i ett ruffigt område. Ingen i hans familj förstår vad han håller på med, även om de inte är negativt inställda heller. Han är den enda av dem som studerat vidare. Inget i hans bakgrund tydde på att han skulle bli en ledande forskare som är med och revolutionerar beteendegenetiken.

Lotteriet innebär alltså att vissa rör sig nedåt mot medelvärdet, medan andra förflyttar sig uppåt.

Tanken att alla kan om de bara anstränger sig motbevisas av forskningen. En av mina systrar kan tala baklänges. Säger man ett ord till henne kan hon direkt berätta hur många bokstäver det innehåller. En dag kunde hon det bara. Är det rättvist att säga att alla kan göra samma sak om de bara anstränger sig?

Vi är alla olika. Vi har lika sällan förtjänat våra förmågor som våra brister – båda är ett utslag av det genetiska lotteriet.

En sak man kan ta med sig från ”Blueprint” är att man bör förlåta människor mer för deras tillkortakommanden. Sig själv också. Och framför allt sina föräldrar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons