Annons

”Du kan leva här utan att vara del av Sverige”

Tidigare rektorn Hamid Zafar har fått utmärkelsen Årets svensk för sitt arbete med att vända utvecklingen på Sjumilaskolans högstadium i Biskopsgården, Göteborg. För ett par år sedan var skolan i fritt fall.

Under strecket
Publicerad

Ledarintervjun | Hamid Zafar

Du har utsetts till Årets svensk av tidskriften Fokus. Vad innebär det för dig att vara svensk?

– Den frågan har jag inte fått på väldigt länge. Jag tänker att det är att vara en del av det svenska samhället, att bidra till Sverige helt enkelt.

För en utomstående, hur skulle du beskriva den svenska situationen i dag när det gäller integrationen?

– Jag skulle säga att den präglas av ängslighet och osäkerhet. En ganska ofta missriktad välvilja och relativt låga förväntningar, det präglar på det stora hela hur Sverige jobbar med integration.

Du har arbetat som rektor för skolor i särskilt socialt utsatta områden, i Gårdsten och i Biskopsgården. Hur ser det kortfattade receptet ut för att vända skolor i förfall?

– Att tro på den egna organisationen och förmågan, gå tillbaka till grunderna. Ha höga förväntningar på organisation, personal och elever. Skapa samarbetskultur, ta tillvara varandras erfarenheter och kompetens. Vara tydlig gentemot föräldrar och elever i förväntningar, krav och information. Säga: Så här jobbar vi, det här har ni att förhålla er till. Följa upp och våga vara självkritisk. Men man behöver utgå från varje skolas unika själ.

Annons
Annons

Ibland är det inte enkelt, och man behöver ha örat mot marken. Med det menar jag att man lyssnar på hur eleverna och föräldrarna pratar om skolan, hur den egna självbilden ser ut. I skolans värld är man väldigt bra på att blicka utåt, gå på konferenser, skicka folk till Finland och England på digitaliseringsmässor, men jag tror att man bygger den bästa organisationen inifrån och ut.

Hur kan skolan bli likvärdig i områden där segregationen är stor?

– Det är en jättefråga. Hade politikerna haft lösningar på det hade vi inte haft de problemen vi ser idag. Det mest grundläggande, och svåra, är att se till att alla skolor i utanförskapsområden håller samma kvalitet som innerstadsskolor. Många är socialt avskurna från andra, och då lär de sig inte språket. Jag är inte främmande för att man behöver se över hur man fördelar barnen. De nyanlända i Stockholm går i stor utsträckning till förortsskolor, där det redan går många med svagt svenskt språk. Bostadssegregationen är en stor bov i dramat så jag är för för att man river upp Ebo-lagstiftningen för att få en större spridning. Uppvisar skolor brister under lång tid, och inte har klarat av att komma tillrätta med dem, ska man inte vara rädd för att stänga skolor.

I skoldebatten landar vi ofta i diskussionen kring resurser. Det är korrekt att skolor ska få resurser för att klara sitt uppdrag. Samtidigt är min erfarenhet att mycket resurser i förortsskolor inte är direkt kopplade till att höja måluppfyllelsen. I stället slösas det med pengar på andra funktioner som socialtjänstpersonal, fritidsledare, fältassistenter som arbetar i skolan men som ganska sällan resulterar i att höja måluppfyllelsen. Dessa skolor behöver fler behöriga lärare. Det är lärarna som kan göra den största skillnaden.

Annons
Annons

Du kom hit från Afghanistan i mitten av 80-talet med dina föräldrar. Hur var ditt möte med den svenska skolan?

– Jag har i princip bara positiva saker att säga om min skoltid. Trots att jag växte upp i Biskopsgården hade jag lärare som trodde på mig och mina klasskamrater. De satsade på färdighetsträning och ville att vi skulle få goda grunder. De tog de oss ut på mycket museibesök, stadsvandringar, opera, teater.

Jag tror att de hade en ganska holistisk bild av människan, och ansåg att vi skulle få samma utbud av samhället som innerstadsbarnen, och det har format mig väldigt mycket, vad gäller konst, litteratur och historia. Jag har fått ett rikt utbud tack vare mina lärare.

Sjumilaskolan har i dag fortfarande problem med att för få går ut nian med godkända betyg. Hur kan man arbeta för att få ungdomar att göra bättre ifrån sig?

– Vi gjorde en analys av våra elever i årskurs 7–9. Hälften av eleverna hade inte gått svenskt lågstadium, men hos Skolverket redovisas man bara som nyanländ om man har bott i Sverige mindre än fyra år. Kom man alltså till Sverige i årskurs 4 och nu går i årskurs 9, så framgår det inte automatiskt att eleven inte har gått genom svenskt lågstadium.

Och om hälften inte har gått på lågstadiet där man jobbar med det mest grundläggande, får man en jätteuppförsbacke. Man måste jobba med det kompensatoriskt, bussa barnen till simskola, ge extra lektioner i språk och matematik, få på plats de grundläggande färdigheterna. Jag har haft elever på högstadiet som inte kan multiplikationstabellen.

Annons
Annons

Men hur mycket man än jobbar för att kompensera för kunskaperna, är det svårt med socialiseringen. En ytterst liten minoritet har svenska kompisar som de kommer i kontakt med. Det som skapar ett viktigt socialt kitt i samhället, där brister vi. Det är vattentäta skott mellan stadsdelar, helt olika kategorier av människor som inte möter varandra. Det säger sig självt att vi får mentalt stora avstånd, som gör att samhörigheten blir lidande.

Du har sagt att individens fria val väger tungt i det svenska mottagarsystemet, vilket har medfört att den nyanlände kan ”välja att avstå från samhället”. Vad blir effekterna av det?

– Exempelvis är deltagande i SFI valfritt i Sverige idag, vilket gör att många heller inte lär sig svenska. Många lever på försörjningsstöd. Dessutom finns ett stort motstånd från fack och andra mot arbeten med lite lägre löner, och det gör att incitamenten för att skaffa sig utbildning och arbete är svaga. Vi har stora grupper som hamnat i utanförskap.

För 10–15 år sedan upptäckte vi en grupp turkiska kvinnor som hade levt i Sverige 30 år, men inte lärt sig svenska. Du kan leva här i 30 år men inte vara en del av det svenska samhället.

Den svenska ängsligheten är ett stort problem, enligt dig. Hur yttrar sig den ängsligheten, och vad resulterar den i?

– Ett exempel är debatten om simning, där jag vet att många skolor trixar och fixar för att få till en bra lösning. Det står ingenstans i svenska skollagen att man ska ha könsuppdelad simning, men det står att man måste ha synnerligen bra skäl om det ska gå att avstå från deltagande.

Annons
Annons

Här behövs en tydlighet, att eleverna ska delta i idrott, musik, biologi, sex- och samlevnadsundervisning, simning. Vi kan inte ge undantag för att barnen inte ska delta i undervisning. I den typen av sammanhang, hittar man ofta alternativa lösningar som inte blir bra i slutändan.

Ett annat exempel är för några år sedan när ett barn inte kom till skolan, familjen höll barnet hemma. Skolan har möjlighet att vitesförelägga föräldrar, men man sade att ”så kan vi inte göra, de lever på försörjningsstöd”. Den här typen av ängslighet jag har sett i integrationsmötet innebär att man bedömer och behandlar utifrån dubbla måttstockar.

Vi lever i en tid då det ställs många frågor om nationen och den nationella identiteten, kulturen och gemenskapen. Den politiska debatten är väldigt laddad. Hur bör skolan hantera dessa frågor?

– Skolan spelar en viktig roll för att skapa en stark nationell identitet. Ungdomar som växer upp i starkt segregerade områden, har det gemensamt att de bor med folk från hela världen. Många har upplevt krig. Det är i Sverige du kan hitta en slags gemensam identitet, och skolan har en unik chans att skapa kittet, betona vikten av sammanhållning.

Traditioner som lucia, julavslutningar, midsommarfirande kan bli kulturbärare och kulturöverförare för barnen. Men jag vet också att det har varit en känslig fråga för det svenska samhället. Historiskt har man betonat barnens kulturella skillnader, men inte varit lika glad i att förmedla budskapet att det spelar ingen roll var ni kommer ifrån, men här ska ni kunna känna en samhörighet.

Annons
Annons

Där har skolan ett jätteviktigt uppdrag, att bli länken mellan de olika barnen. De här frågorna får skolan inte ta lätt på.

Från och med den 1 januari i år är du barn- och utbildningschef i Mullsjö kommun, Jönköpings län. Vad har du makt att påverka i den rollen?

– Jag har ganska stor makt att påverka skolan, däremot är det tydligt för mig att det finns en dimension som tillkommer, den politiska. Den är ny för mig. Politiken bärs av olika viljor och ambitioner, men min viktigaste roll är att jag ska skapa goda förutsättningar för rektorerna och förskolecheferna att göra ett bra arbete, som ska leda hela vägen till att eleverna får goda resultat.

I fjol var du gäst i Elvakaffet och sade att du är optimistisk inför framtiden. Är du det alltjämt?

– Jag brukar säga att ju äldre jag blir, desto mer cynisk blir jag (skratt). Men det jag är orolig över är att politikerna inte riktigt förstår att det samhälle som har formats de senaste decennierna, mycket stora sociala och mentala avstånd mellan människor. I sociala medier hittar man alltifrån rabiata rasister som vill kasta ut alla människor, till människor som växer upp i förorter där det finns stark offermentalitet.

Det är ett ganska splittrat samhälle vi har idag, och det oroar mig jättemycket. Jag hoppas att politiker arbetar för att ena samhället. Det finns en otrolig potential i det här landet, många människor som vill göra ett gott arbete.

Häromdagen var jag på folkhögskolan i Mullsjö och mötte en statslös palestinier som var lysande glad för att han hade precis få körkort. ”Nu kan jag äntligen börja köra taxi!” sa han. Jag tyckte det var fantastiskt ­– långt ute i skogen finns en statslös palestinier som bara vill göra ett bra arbete, göra rätt för sig.

Vad läser du just nu?

– Lite olika. Dels kurslitteratur för en utbildning i Sigtuna för skolchefer, bland annat en väldigt bra bok av Lars Svedberg om gruppsykologi. Och så Eli Göndörs bok ”Religionskollision” (Timbro). Den är väldigt spännande. Jag har läst den tidigare, men nu läser jag den igen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons