Annons

”Dubbelmoral – man ska värna urfolk men inte oss”

Naomi Aira och Ella-Li Spik, renägare och studenter vid Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk.
Naomi Aira och Ella-Li Spik, renägare och studenter vid Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk. Foto: Emma-Sofia Olsson

Gruvan skulle påverka allt, enligt renskötarna Naomi Aira och Ella-Li Spik. De bedriver sin renskötsel precis där Kallak-gruvan planeras. De anklagar dessutom svenska staten för dubbelmoral.

– När det handlar om andra urfolk i andra länder ska man värna de urfolken men inte oss, säger Naomi Aira.

Under strecket
Publicerad

Naomi Aira växte upp i Stockholm. Nu drömmer hon om att bygga upp en renhjord.

Foto: Emma-Sofia Olsson

Naomi Aira, närmast, läste fem år medicinsk biologi i Linköping och jobbade ett år i Stockholm på ett läkemedelsföretag innan tog hon steget att flytta till Jokkmokk för att bli renskötare på traditionellt vis och leva nära naturen. Här tillsammans med sin klasskamrat Ella-Li Spik.

Foto: Emma-Sofia Olsson

Ella-Li Spik menar att en gruva skulle förändra allt: ”Kan inte fortsätta med renar.”

Foto: Emma-Sofia Olsson
Foto: Emma-Sofia Olsson

Naomi Aira växte upp i Stockholm. Nu drömmer hon om att bygga upp en renhjord.

Foto: Emma-Sofia Olsson
Efter reklamen visas:
Deras samebyar hamnade mitt i gruvkonflikten

Om gruvan startar kan vi inte fortsätta med renar.

JOKKMOKK Solen tittar fram bakom tallen på Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk. Här möter vi Ella-Li Spik, 25 år, och Naomi Aira, 29 år. Båda har hamnat mitt i en av Sveriges mest såriga konflikter. Den mellan renskötseln och gruvnäringen, mer specifikt just den planerade järnmalmsgruvan i Kallak utanför Jokkmokk.

– Vi har våra renar just där de vill ha gruvhålet. Vår renvaktarstuga ligger några kilometer därifrån. Området där våra renarna får gå är bara åtta kilometer brett. Om gruvan kommer måste vi flytta renarna men det finns ingen mer plats hos grannsamebyarna, säger Naomi Aira.

Hon växte upp med sin mamma i Stockholm men tillbringade skollov med sin renskötande pappa i Jåhkågasska sameby: På somrarna på kalvmärkningarna uppe på fjället och om vintrarna på renskiljningar, precis som generationer gjort innan.

– Jag har viljan att bygga upp en renhjord, så får vi se hur långt jag kommer, säger hon.

Naomi Aira växte upp i Stockholm. Nu drömmer hon om att bygga upp en renhjord.
Naomi Aira växte upp i Stockholm. Nu drömmer hon om att bygga upp en renhjord. Foto: Emma-Sofia Olsson
Annons
Annons

Naomi Aira, närmast, läste fem år medicinsk biologi i Linköping och jobbade ett år i Stockholm på ett läkemedelsföretag innan tog hon steget att flytta till Jokkmokk för att bli renskötare på traditionellt vis och leva nära naturen. Här tillsammans med sin klasskamrat Ella-Li Spik.

Foto: Emma-Sofia Olsson

Klasskompisen Ella-Li Spik är uppvuxen i Jokkmokk i en renskötande familj i Sirges sameby invid en eventuell gruva i Kallak.

– En gruva skulle påverka allt. Det blir en ny form av renskötsel som vi ju ska skyddas mot, säger Ella-Li Spik och fortsätter:

– Om gruvan startar kan vi inte fortsätta med renar. Det är viktiga strövområden för renen. Då måste någon annan i samebyn släppa mark till oss, men det är redan stor konkurrens eftersom våra marker krympt av alla intrång.

Renar vandrar långa sträckor och betar på helt  olika ställen de olika årstiderna. De äter olika sorters örter och lavar på varje ställe. Mister de en del av sitt bete går det inte att ersätta. Det är det livet som krockar med all exploatering.

– Det är en livsstil men också en näring, säger Naomi Aira.

ILO-konventionen är som en dröm som aldrig blir sann.

Hon uppger att hon märker av allt hårdare attityder runt frågan i Jokkmokk. Och precis som Ella-Li Spik har hon också uppmärksammat det flertal internationella konventioner ska skydda dem som urfolk och speciellt deras kultur där renskötsel och landrättigheter är centrala. Konventioner som ratificerats av Sverige men som får hård kritik av FN för att inte följas.

– Det är en dubbelmoral. När det handlar om andra urfolk i andra länder ska man värna de urfolken men inte oss, säger Naomi Aira.

Naomi Aira, närmast, läste fem år medicinsk biologi i Linköping och jobbade ett år i Stockholm på ett läkemedelsföretag innan tog hon steget att flytta till Jokkmokk för att bli renskötare på traditionellt vis och leva nära naturen. Här tillsammans med sin klasskamrat Ella-Li Spik.
Naomi Aira, närmast, läste fem år medicinsk biologi i Linköping och jobbade ett år i Stockholm på ett läkemedelsföretag innan tog hon steget att flytta till Jokkmokk för att bli renskötare på traditionellt vis och leva nära naturen. Här tillsammans med sin klasskamrat Ella-Li Spik. Foto: Emma-Sofia Olsson
Annons
Annons

Ella-Li Spik menar att en gruva skulle förändra allt: ”Kan inte fortsätta med renar.”

Foto: Emma-Sofia Olsson
Foto: Emma-Sofia Olsson

Redan när Ella-Li Spik var nio år hörde hon för första gången talas om ILO 169, FN-konventionen om urfolks rättigheter som innebar starkare skydd mot intrång i renskötseln. Sverige har inte ratificerat den efter nära 30 år.

Ella-Li Spik suckar och biter sig i läppen.

– ILO-konventionen är som en dröm som aldrig blir sann. Det är lite som utsikten att kunna flyga. Jag skulle tappa hakan ner till tårna om det blev sant, säger hon.

Naomi Airas röst går ner i tonläge.

– Jag vill testa att bygga upp en renhjord. Som det ser ut nu verkar landfrågorna aldrig lösas. Och om gruvan blir verklighet går det inte. Det blir alltför annorlunda. Jag bli sjukt arg. Men jag kan inte gå och tänka på det och bygga upp en framtid samtidigt.

Ella-Li Spik menar att en gruva skulle förändra allt: ”Kan inte fortsätta med renar.”
Ella-Li Spik menar att en gruva skulle förändra allt: ”Kan inte fortsätta med renar.” Foto: Emma-Sofia Olsson

För dem ligger också Sveriges skamfyllda historia med samerna nära.

Staten ska nu balansera mellan mineralutvinning, vindkraft och samernas traditionella renskötsel – men har inget förtroende hos Naomi Aira och Ella-Li Spik.

De berättar om det samiska språket som förbjöds, om tvångsförkristningen och samer som bränts på bål, tvångsförflyttningar och rasbiologin där samer av staten ända in på 1970-talet betraktades som mindre vetande. Och om en rasism som de märker av i dag.

– Jag bär på ett kulturarv och jag vill föra vidare kunskaper om djur och natur till mina barn och barnbarn. Det är så rikt liv. Kontakten med renen. Med naturen, säger Ella-Li Spik.

Foto: Emma-Sofia Olsson
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons