Annons

”Dubbelmoral att utvisa offer för hedersvåld”

Syster Karin på Alsike Kloster har arbetat med att hjälpa papperslösa i 34 års tid. ”Det är bönen som gör att man orkar. På kvällarna lägger jag av allt vid Jesu fötter och säger: ta hand om det här”, säger hon.
Syster Karin på Alsike Kloster har arbetat med att hjälpa papperslösa i 34 års tid. ”Det är bönen som gör att man orkar. På kvällarna lägger jag av allt vid Jesu fötter och säger: ta hand om det här”, säger hon. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Kvinnor som utsatts för hedersvåld i sina hemländer borde få stanna i Sverige. Det säger syster Karin på Alsike kloster, som i snart 40 år har erbjudit ett hem åt papperslösa. Många av dem hon hjälper är offer för hedersförtryck eller våld i nära relationer.

Under strecket
Publicerad

Det röda trähuset agerar fristad åt ett antal papperslösa migranter – men också åt fem katter och en hund. ”En dag kom några av barnen kom springande och sade att det hade stannat en bil på gården och slängt ut någonting. Sedan hittade vi kattungarna”, säger syster Karin.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 3

”Vi fördömer sådant här så starkt när det händer i vårt eget land. Samtidigt tvår vi våra händer och skickar tillbaka kvinnor till en väldig utsatthet”, säger syster Karin.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 2 av 3

Syster Karin tar papperslösas Floras hand i köket på Alsike kloster. Flora flydde till Sverige sedan hon blivit misshandlad av sin man i Kosovo.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 3 av 3

Det röda trähuset agerar fristad åt ett antal papperslösa migranter – men också åt fem katter och en hund. ”En dag kom några av barnen kom springande och sade att det hade stannat en bil på gården och slängt ut någonting. Sedan hittade vi kattungarna”, säger syster Karin.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 1

Flora sträcker ett litet vitt plastkort över köksbordet.

– Kolla här. Jag vill bara glömma.

Hon är i 50-årsåldern, kommer från Kosovo och har bott på Alsike kloster i sex år. Det hon vill visa upp är ett LMA-kort, legitimationen som hon fick av Migrationsverket när hon kom till Sverige. På fotografiet har hon stora, blålila märken i ansiktet.

Vi har försökt gå ut och säga att vi har fullt. Ändå får vi nya förfrågningar varje dag.

Det är tidig förmiddag i den gamla skola utanför Knivsta som utgör Helgeandssystrarnas kloster och som i 39 år har varit en uttalad fristad för flyktingar. Syster Karin Johansson, 59, har precis lett dagens andra bön nere i källarkapellet. Egentligen skulle den hållas klockan nio, men hon hade en stressig morgon så det blev först halv tio.

Efter flyktingströmmen 2015 och de efterföljande förändringarna i asylpolitiken är det fler än någonsin som hör av sig.

– Vi har försökt gå ut och säga att vi har fullt. Ändå får vi nya förfrågningar varje dag.

Det röda trähuset agerar fristad åt ett antal papperslösa migranter – men också åt fem katter och en hund. ”En dag kom några av barnen kom springande och sade att det hade stannat en bil på gården och slängt ut någonting. Sedan hittade vi kattungarna”, säger syster Karin.
Det röda trähuset agerar fristad åt ett antal papperslösa migranter – men också åt fem katter och en hund. ”En dag kom några av barnen kom springande och sade att det hade stannat en bil på gården och slängt ut någonting. Sedan hittade vi kattungarna”, säger syster Karin. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Annons
Annons

”Vi fördömer sådant här så starkt när det händer i vårt eget land. Samtidigt tvår vi våra händer och skickar tillbaka kvinnor till en väldig utsatthet”, säger syster Karin.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 1

Många av dem som söker hjälp är kvinnor som blivit utsatta för hedersförtryck eller våld i nära relationer.

– Det är en jätteproblematik. Till exempel kommer det kvinnor som blev kidnappade och våldtagna i 10–15-årsåldern under kriget i forna Jugoslavien. Senare, när det var fred, kom hederskulturen in, antingen genom att deras familjer ville gifta bort dem med någon gubbe eller att de inte blev accepterade av familjerna till de män de ville gifta sig med.

Till skillnad från exempelvis politiska flyktingar, som ofta har ett nätverk av meningsfränder, får dessa kvinnor sällan stöd och hjälp i sina hemländer, säger syster Karin. Ingen vill bli indragen i vad man betraktar som familjeangelägenheter.

”Vi fördömer sådant här så starkt när det händer i vårt eget land. Samtidigt tvår vi våra händer och skickar tillbaka kvinnor till en väldig utsatthet”, säger syster Karin.
”Vi fördömer sådant här så starkt när det händer i vårt eget land. Samtidigt tvår vi våra händer och skickar tillbaka kvinnor till en väldig utsatthet”, säger syster Karin. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Hon tycker att det finns en dubbelmoral i hur vi diskuterar hederskultur i Sverige.

– Vi fördömer sådant här så starkt när det händer i vårt eget land. Samtidigt tvår vi våra händer och skickar tillbaka kvinnor till en väldig utsatthet. Jag skulle önska att kvinnoorganisationerna och de politiska kvinnoförbunden engagerade sig i det.

Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om det inte vore för systrarna.

På andra sidan bordet sitter Flora. Hon lider av en neuromuskulär sjukdom som gör att hennes muskler förtvinar. Därför bodde hon kvar hos sina föräldrar så länge de levde. Efter deras död såg hennes bror till att gifta bort henne. När mannen förstod att Flora var funktionshindrad började han misshandla henne, och när hon protesterade blev hon förskjuten av brodern.

Annons
Annons

Syster Karin tar papperslösas Floras hand i köket på Alsike kloster. Flora flydde till Sverige sedan hon blivit misshandlad av sin man i Kosovo.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman Bild 1 av 1

För åtta år sedan flydde hon och sökte asyl i Sverige. Två år senare fick hon avslag och hörde talas om Alsike kloster.

– Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om det inte vore för systrarna. Jag var tvungen att hitta plats att gömma mig på, annars hade de skickat tillbaka mig till Kosovo.

Syster Karin tar papperslösas Floras hand i köket på Alsike kloster. Flora flydde till Sverige sedan hon blivit misshandlad av sin man i Kosovo.
Syster Karin tar papperslösas Floras hand i köket på Alsike kloster. Flora flydde till Sverige sedan hon blivit misshandlad av sin man i Kosovo. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Vad skulle kunna hända om du återvände?

– Vad skulle inte kunna hända? Jag är jätterädd för min bror och min man.

Tårarna bildar rännilar nerför kinderna medan hon pratar.

Att klostret började ta emot papperslösa skedde av en slump då systrarna 1978 blev ombedda att hjälpa en turkisk familj. I dag citerar syster Karin förre ärkebiskopen Bertil Werkström som talade om kyrkor och kloster som ”Gudsrikets ambassader”, fredade platser för människor i nöd. Hon vill inte uppge exakt hur många som bor i huset, men säger att det genom åren rört sig om sammanlagt ett par tusen personer.

Bara för att människor inte har fått uppehållstillstånd betyder det inte att de inte behöver skydd.

– Det står i vår klosterregel att var och en som kommer till oss ska känna sig som barn i vår familj. Människor som behöver oss ska vara välkomna, oavsett om de är flyktingar eller studenter.

Vad säger du till alla som tycker att det är fel att stanna i Sverige när man fått avslag på sin asylansökan?

– Jag undrar om de förstår att den asyllagstiftning vi har i dag är den tuffaste i Europa. Massor av människor faller mellan stolarna. En gång när jag var i Migrationsdomstolen satt två av nämndemännen och sov. Den nämndeman som var vaken tyckte att personen skulle få stanna, de som sov tyckte att han kunde skickas hem. Är det rättssäkert? Bara för att människor inte har fått uppehållstillstånd betyder det inte att de inte behöver skydd.

Flora heter egentligen någonting annat.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons