X
Annons
X
Recension

Winterreise Duon gör underverk med Schuberts romanser

Peter Mattei och Lars David Nilsson förvandlade Schuberts "Winterreise" till gnistrande och skärande scener. En studie i klingande is och bultande vener.

Lars David Nilsson och Peter Mattei. Foto: Jan-Olav Wedin

Winterreise

Genre
Konsert
Medverkande
Peter Mattei, baryton, Lars David Nilsson, piano
Var
Konserthuset
Text
Wilhelm Müller

Musik: Franz Schubert.

I Stockholm finns sedan 2013 en mycket speciell musikalisk miljö, speciell trots att den återfinns i en av de mest kända konsertsalarna. Det rör sig om den återkommande romansserie som pianisten Magnus Svensson och tidigare även Matti Hirvonen byggt upp i Konserthusets Grünewaldsal. När Svensson står på scen för att berätta om den i princip redan slutsålda säsongen märks att han talar till en stampublik, en gemenskap. Fantastiskt, men också med lätt bakåtskruv: det här är något som borde dra till sig lyssnare från de mest skilda läger.

Men romanser är väl något innerligt eller i alla fall subtilt dialogiskt? Nja, Peter Mattei och pianisten Lars David Nilsson stod i onsdags kväll beredda att i den mest centrala av sångcykler, Schuberts "Winterreise" till Wilhelm Müllers dikter, visa romansens alla möjligheter, inte enbart de inåtvända.

Det handlar inte bara om att operasångaren Mattei behärskar scenens alla röstliga och fysiska uttryck. Också pianisten Nilsson tillhör scenen till vardags, nämligen som repetitör på Kungliga Operan. Det som väntade var en vandring i vintrigt landskap, isskimrande scenerier, bitande vindar – och allt detta tillhörde inte bara orden eller ens rösten, utan också flygeln.

Annons
X

Det som väntade var en vandring i vintrigt landskap, isskimrande scenerier, bitande vindar.

Visst inledde Mattei på sedvanligt vis, lite elakt på typiskt Matteimanér, med långa legatobågar där rösten smyger sig in i tonerna och sedan expanderar. Men redan i den andra sången, "Die Wetterfahne" (Vindflöjeln), dramatiserade de båda fram en scen. Urtypen för textinterpretation finns i Dieter Fischer-Dieskaus osvikliga diktion, men här rörde det sig om musik som blev visuell. Då inte tack vare Matteis nog så expressiva ansiktsuttryck, utan genom de musikaliska gestalterna.

Nilsson formade med sitt staccato isbitar, just dem som Mattei strax skulle släppa som tårar frysta till is. När diktjaget längre fram tycker att hans hjärta speglas i vågorna på en flod, då stegrades intensiteten så häftigt att de båda musikerna kom i närheten av Schuberts dubbelgångarsång i "Schwanengesang". På ett expressionistiskt vis vände vandraren ut från Stad, befann sig i Skog, stod framför Avgrund.

Matteis röst utförde underverk, gick blixtsnabbt från mörka bröstklanger, över hård ironi till ljust luftad skirhet. Nilsson slog fast rytmiska karaktärer, men kunde likafullt separera stämmor och profilera melodier. Extrakonserten på lördag är förstås redan utsåld. Här finns potential. Det råder helt enkelt goda tider för romanser.

Annons
X
Annons
X

Lars David Nilsson och Peter Mattei.

Foto: Jan-Olav Wedin Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X