Annons
Recension

Rolling Thunder Revue: The 1975 live recordingsLiveboxen är en munsbit för dylanologerna

Finalen för Bob Dylans konsertturné The Rolling Thunder Revue 1975, med Roger McGuinn, Joni Mitchell, Richie Havens, Joan Baez och Bob Dylan på scen.
Finalen för Bob Dylans konsertturné The Rolling Thunder Revue 1975, med Roger McGuinn, Joni Mitchell, Richie Havens, Joan Baez och Bob Dylan på scen. Foto: TT

Fem hela Bob Dylan-konserter, inklusive repetitioner och spännande bonusspår, samlas nu på 14 cd-skivor. En rejäl munsbit för dylanologerna, konstaterar Dan Backman.

Under strecket
Publicerad

Rolling Thunder Revue: The 1975 live recordings

Artist
Bob Dylan
Genre
Rock
Musikbolag
Columbia/Sony
År
2019

Betyg: 4 av 6

Kan vi vara ense om att det var väldigt länge sedan det var kul att gå på en Bob Dylan-konsert? Den ”never ending tour” han varit ute på sedan 1988 – med en buttert kraxande Dylan som alltför ofta förvrider sina klassiska låtar till ett entonigt malande – blir ju för varje år som går alltmer frustrerande.

Jo, Dylans mystiska aura fascinerar fortfarande – man blir ju inte klok på vad det är som pågår i hans huvud – och bandets mysiga gubbgung har sina poänger. Men ändå, det är sjukt svårt att hävda Dylans relevans inför Sverige-konserterna senare denna månad.

Läget var helt annorlunda 1975. Bob Dylan var 34 år och hade släppt "Blood on the tracks". Efter en arenaturné med The Band ville han nu prova något helt annat: ett mer småskaligt och oförutsägbart turnérande till intimare scener. Tillsammans med gamla och nya kompisar från folkmusikscenen i Greenwich Village skapade han ett koncept som kommit att bli ett av rockhistoriens mest mytomspunna: The Rolling Thunder Revue.

Dylan såg framför sig en bohemisk rockcirkus som drog från stad till stad. Och så blev det: upp till fyra timmar långa konserter med framträdanden av en mängd musiker, kända och okända, där Dylans avdelning förstås utgjorde höjdpunkten.

Annons
Annons

Turnén var inte lång, 30 oktober till 8 december, och höll sig till den nordöstra delen av USA och Kanada. Sammanlagt blev det 31 konserter i 21 städer. (Fortsättningen året därpå, dokumenterad på livealbumet "Hard rain", var en helt annan och inte alls lika glädjerusig historia).

Godbitar från konserterna släpptes på en dubbel-cd 2002 men nu kommer resten av det inspelade materialet: fem hela Dylan-konserter, inklusive repetitioner och spännande bonusspår, samlat på 14 cd-skivor. Tillsammans med Martin Scorseses nya Netflix-dokumentär om turnén, premiär 12 juni, är det en rejäl munsbit.

Filmen är för alla med det minsta intresse för Dylan, men boxen är för dylanologerna. Det blir väl så per definition då låtlistan är snarlik och versionerna inte skiljer sig radikalt åt.

Med detta sagt finns här ändå en hel massa bra och svängigt dylansk folkrock. Till och med repetitionerna är hörvärda: den första är rätt eländig, med en primitiv ljudupptagning av opolerade framföranden, men redan andra dagens repetitioner går bättre och den tredje låter mer konsert än repetition.

När musiken sedan kommer upp på estraderna blir det ännu bättre. Dylan är i sitt esse – sjunger med stort engagemang och fraserar så uttrycksfullt som bara han kan – och bandet fyller ut alla skrymslen och vrår med entusiastisk energi.

Jag är särskilt förtjust i de inledande rockigare låtarna – ”When I paint my masterpiece”, ”It ain't me, babe”, ”The lonesome death of Hattie Carroll”, ”Romance in Durango” och ”Isis” görs i fenomenala versioner – men hoppar gärna över de jobbiga duetterna med Joan Baez. Det var en stor grej att hon hängde med, de båda var ju den amerikanska folksångens superstjärnor och hade inte setts tillsammans på en scen sedan 1965, men att höra hennes osynkade sång och högstämda tonfall är en plåga.

Desto roligare då att lyssna till Scarlett Rivieras eldiga violin och Ronee Blakleys energiska bakgrundssång.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons