Annons

Elsa Westerstad:Ebba Witt-Brattströms beteende direkt plågsamt

Svenska Akademien har kallats en fars. Problemet är att det inte stämmer. En fars är menad att roa, det här är bara sorgligt. Och då syftar jag inte främst på ledamöternas självskadebeteende och avhopparnas intrigspel.

Under strecket
Publicerad

Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström på Nobelfesten 1998.

Foto: Yvonne Åsell Bild 1 av 3

Camilla Läckberg.

Foto: Noella Johansson/TT Bild 2 av 3

Ebba Witt-Brattström.

Foto: Jonas Ekströmer/TT Bild 3 av 3

Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström på Nobelfesten 1998.

Foto: Yvonne Åsell Bild 1 av 1
Efter reklamen visas:
Detta har hänt inom Svenska Akademien

Många blev förvånade när Sara Danius bjöd in deckarförfattaren Camilla Läckberg till Svenska Akademiens prisutdelningsceremoni i Börshuset i början av april.

”Det måste vara Gittan som bjöd!” skrev Isobel Hadley-Kamptz dagen efter på Twitter, och syftade på Danius lite mindre snobbiga alter ego.

Gittan eller inte, som pr-trick betraktat är det närmast ett genidrag. Den som vill ha folkets kärlek bör gå till Camilla Läckberg och hennes drygt 200 000 Instagram-följare.

När Sara Danius tvingades bort i sin roll som ständig sekreterare skrev Läckberg en hyllning på Instagram: ”Hon är modern som hellre väljer att avstå sitt barn istället för att låta det klyvas av svärdet.”

En tid senare lät Läckberg piskan vina över Horace Engdahl:

”Han står med byxorna nere och har avslöjat sig som en småsint, kverulant gubbe, som håller en mansgris om ryggen intill absurdhet.”

Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström på Nobelfesten 1998.
Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström på Nobelfesten 1998. Foto: Yvonne Åsell
Annons
Annons

Camilla Läckberg.

Foto: Noella Johansson/TT Bild 1 av 1

Och så nu – Camilla Läckberg som uppmanar sina följare att mejla Nobelstiftelsen och säga att de inte ska låta Svenska Akademien dela ut ett Nobelpris i litteratur 2019. Inte ”förrän dess heder åter är 100 procent upprättad igen. Vilket kommer vara en omöjlighet utan vissa – kanske till och med samtliga – ledamöters avgång. Med Horace Engdahl i spetsen.”

En fars är menad att roa, det här är bara sorgligt.

Jag vet inte hur många gånger krisen i Svenska Akademien har kallats en fars. Problemet är att det inte stämmer. En fars är menad att roa, det här är bara sorgligt. Och då syftar jag inte främst på ledamöternas självskadebeteende och avhopparnas intrigspel utan på vår havererade kulturoffentlighet där komplexa resonemang reducerats till plattityder och gruppgemenskaper à la Läckberg (team Horace, team Danius).

Camilla Läckberg.
Camilla Läckberg. Foto: Noella Johansson/TT

Inte ens journalisterna bakom SVT-dokumentären ”Det slutna sällskapet” lyckas hålla sin opartiska public service-tunga rätt i mun, utan hemfaller åt ett slags stämningsskapande John le Carré-estetik som manar fram bilden av mansgrisar – Stig Larsson, Horace Engdahl och Jean-Claude Arnault – som lurar i varje gathörn.

Tendentiöst och partiskt, var Åsa Linderborgs och Ulrika Knutsons omdöme. Och de har rätt. Bortsett från Horace Engdahls sedvanliga provokationer bjuder dokumentären bara på en enda nyhet, och om den har det varit helt tyst: att Jean-Claude Arnault, redan 1997, när han hamnat i blåsväder efter att konstnären Anna-Karin Bylund anklagat honom för sexuella trakasserier, togs i försvar av – hör och häpna – feministen Ebba Witt-Brattström.

Annons
Annons

Ebba Witt-Brattström.

Foto: Jonas Ekströmer/TT Bild 1 av 1

Witt-Brattström, som under hela Akademikrisen gjort sitt bästa för att ställa sin ex-make Horace Engdahl i så dålig dager som möjligt, deltog alltså aktivt till det upprop som hon menar att Horace Engdahl var drivande till.

Ebba Witt-Brattström.
Ebba Witt-Brattström. Foto: Jonas Ekströmer/TT

När hon ombeds att kommentera det pinsamma förstår hon bättre än att neka. Men skruvar ändå bollen åt ex-makens håll.

– Jag sa ju då att det är ju självklart att han gjort det här, det vet ju alla, han [Arnault] är ju sån. Och då fick jag förklaringen [av Horace]: ”Jojo det vet vi, men den här gången är han oskyldig.”

Witt-Brattström åthävor är direkt plågsamma. Sättet på vilket hon spelar upp förvåningen hos skådespelarna att just hon ringde.

Witt-Brattström, som brukar ha väldigt lite till övers för kvinnor som agerar osjälvständigt på männens villkor, verkar ha gjort just det. Eller hur ska man tolka att en annars så stridbar feminist som Witt-Brattström, som visste att Arnault tafsade, plötsligt köpte makens beskrivning att det handlade om en konstnär som var bitter för att hennes usla konst inte fick ställas ut på Forum?

Men skriva under, nej, det skulle hon inte. Och ringa till ”två av våra största kvinnliga skådespelare som också har framträtt på Forum” för att försöka få deras underskrift? Nej, det skulle hon ju inte. Men gjorde det ändå.

Witt-Brattström åthävor är direkt plågsamma. Sättet på vilket hon spelar upp förvåningen hos skådespelarna att just hon ringde.

– Båda två är fullständigt chockerade: Ebba, det trodde jag aldrig om dig att du skulle be mig skriva på ett upprop för Kulturprofilen. Vad håller du på med? Det vet du väl att han absolut är skyldig. Och jag då: Ja, fast just den här gången. Ha ha ha!

Hur kan allt detta flyga under radarn?

Tyvärr är nog svaret att Ebba Witt-Brattströms försyndelser helt enkelt inte passar in i den förenklade dramaturgin kring Svenska Akademien.

Team Horace (som alla är emot) mot team Danius (som alla applåderar).

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons