Annons

Edith, 100, om Stockholms ”djävulsö”: Mitt paradis

Det är mycket bättre att leva nu än för ett sekel sedan, enligt Edith Falhammar:

– Samhället är snällare i dag – man är mer tillåtande och låter människor vara som de är.

100-åringen växte upp med elva syskon i lilla Tryggarp i Småland, men hittade sitt drömboende i Stockholm.

Uppdaterad
Publicerad

Edith Falhammar minns de fina åren på Stora Essingen. Till vänster står hon med sin älskade Lennart i småländska Tryggarp på 40-talet.

Foto: Privat och Johan Lindberg Bild 1 av 2

Edith Falhammar älskade att pyssla med blommorna runt fastigheten på Flottbrovägen 28. Bilden är från slutet av 1970-talet.

Foto: Privat Bild 2 av 2

Del 1 av 11

Edith Falhammar minns de fina åren på Stora Essingen. Till vänster står hon med sin älskade Lennart i småländska Tryggarp på 40-talet.
Edith Falhammar minns de fina åren på Stora Essingen. Till vänster står hon med sin älskade Lennart i småländska Tryggarp på 40-talet. Foto: Privat och Johan Lindberg

Den här veckan landar Stockholmsgåtan på Flottbrovägen 28 på Stora Essingen. Den numera så populära ön kallades under 1800-talet för ”Djävulsön”, eftersom straffångar då kommenderades dit för att hugga sten till stadens gator.

En som verkligen kan historien om Stora Essingen och huset på Flottsbrovägen är 100-åriga Edith Falhammar. Hon och hennes make Lennart köpte fastigheten 1971 för ett i dag ofattbart lågt pris – cirka 300 000 kronor. Precis som nu bestod det då av sju lägenheter. När jag träffar Edith på Alströmerhemmet lyser hennes ögon upp så fort huset kommer på tal.

– För mig är Stora Essingen favoritplatsen i Stockholm. Som ett litet paradis i storstaden. Jag kände direkt när jag kom dit första gången att här skulle vi bo.

Flottbrovägen 28–30 uppfördes 1946/47 av byggmästare Hugo Wandel. När huset köptes av Edith och Lennart i början av 1970-talet var fastigheten dock sliten. Men de såg potentialen och förutom upprustning av huset så skapade de även en blomstrande omgivning med japanska körsbärsträd, rosor, plommonträd och äppelträd. De bosatte sig i en av lägenheterna och hyrde ut de andra sex.

– Det var så perfekt. Nära till naturen och ändå så kort avstånd till centrala Stockholm. Både jag och Lennart älskade att sköta om trädgården, säger Edith.

Edith Falhammar älskade att pyssla med blommorna runt fastigheten på Flottbrovägen 28. Bilden är från slutet av 1970-talet.
Edith Falhammar älskade att pyssla med blommorna runt fastigheten på Flottbrovägen 28. Bilden är från slutet av 1970-talet. Foto: Privat

De boende i huset uppskattade förändringen.

– Vi var så glada över att de blev våra nya värdar. De lyfte huset och dess omgivningar väldigt mycket – det blev så vackert med alla fruktträd och blommor, säger Jahn Charleville som flyttade in i en av lägenheterna på 1940-talet och som fortfarande bor kvar och stormtrivs.

Annons
Annons
Annons

Lennart Falhammar vid fastigheten på Flottbrovägen 28, den 15 april 2002. Han bodde här med sin hustru Edith fram till 2004. Bilden finns med i Jahn Carlevilles bok ”Si här har du Hessingen”.

Foto: Jahn Charleville Bild 1 av 1

Del 2 av 11

Lennart Falhammar vid fastigheten på Flottbrovägen 28, den 15 april 2002. Han bodde här med sin hustru Edith fram till 2004. Bilden finns med i Jahn Carlevilles bok ”Si här har du Hessingen”.
Lennart Falhammar vid fastigheten på Flottbrovägen 28, den 15 april 2002. Han bodde här med sin hustru Edith fram till 2004. Bilden finns med i Jahn Carlevilles bok ”Si här har du Hessingen”. Foto: Jahn Charleville

Mycket har tyvärr försvunnit i dag, men det är fortfarande en väldigt trevlig plats.

100-åriga Edith beskriver området på Stora Essingen som väldigt harmoniskt och lugnt, även om hon minns några incidenter genom åren. När hon bodde i huset var husets entrédörr under många år inte låst på dagtid. En gång blev Edith dock av med all tvätt och en annan gång var frysen – som då stod i den allmänna tvättstugan – helt länsad.

– Men det har alltid känts tryggt. Jag var aldrig rädd när jag gick omkring på Stora Essingen – det var väldigt familjärt.

Annons
Annons
Annons

Huset på Flottbrovägen 28 på 1980-talet. Lennart Falhammar står närmast kameran och Edith är kvinnan till höger.

Bild 1 av 2

Edith Falhammar på Alströmerhemmets vård- och omsorgsboende.

Foto: Johan Lindberg Bild 2 av 2

Del 3 av 11

Huset på Flottbrovägen 28 på 1980-talet. Lennart Falhammar står närmast kameran och Edith är kvinnan till höger.
Huset på Flottbrovägen 28 på 1980-talet. Lennart Falhammar står närmast kameran och Edith är kvinnan till höger.

Edith och maken Lennart – som gick bort 2008 – gjorde det mesta ihop. På Stora Essingen pysslade de med trädgården tillsammans, plus att de även städade de allmänna utrymmena och trapporna.

– Vi tog alltid hand om varandra. Vi bråkade aldrig om vem som skulle göra vad. Lennart hjälpte alltid till i trädgården, när vi saftade och syltade och när jag sydde mina kläder. Då klippte han alltid ut tyget från mönstret. När barnen var små bytte han blöjor på dem när jag hade ont i ryggen – han lade också upp håret på döttrarna. Jag inser att jag var lyckligt lottad som hade en sådan fin man som hjälpte till med allt, säger Edith.

Edith Falhammar på Alströmerhemmets vård- och omsorgsboende.
Edith Falhammar på Alströmerhemmets vård- och omsorgsboende. Foto: Johan Lindberg

Hon minns att allt de behövde fanns på nära håll. På Stora Essingen fanns tvätteri, bilverkstad, postkontor, apotek, Ica, Konsum, färgaffär och biograf.

– Mycket har tyvärr försvunnit i dag, men det är fortfarande en väldigt trevlig plats, berättar Edith.

Annons
Annons
Annons

Edith (till vänster) och Lennart (till höger) har bekanta på besök på Stora Essingen i början av 80-talet. Det blev ofta ettörespoker.

Foto: Privat Bild 1 av 3

Ett födelsdagsfirande i lägenheten på Stora Essingen.

Foto: Privat Bild 2 av 3

Huset på Flottbrovägen 28. Sedan 2005 är det bostadsrätter.

Foto: Johan Lindberg Bild 3 av 3

Del 4 av 11

Edith (till vänster) och Lennart (till höger) har bekanta på besök på Stora Essingen i början av 80-talet. Det blev ofta ettörespoker.
Edith (till vänster) och Lennart (till höger) har bekanta på besök på Stora Essingen i början av 80-talet. Det blev ofta ettörespoker. Foto: Privat

Kontakten med grannarna bidrog förstås mycket till trivseln. Edith ler när hon minns att det var ”ett väldigt kackel” när maken Lennart dividerade med grannarna ”Sjökaptenen” och ”Snickaren” i trädgården.

I all glädje som Edith utstrålar när hon pratar om Stora Essingen finns också ett vemod:

– Allt har ett slut det är bara så. Lennart var så fantastisk och det är svårt att han är borta. Jag saknar också huset på Stora Essingen väldigt mycket, det var sorgligt när vi flyttade därifrån.

Ett födelsdagsfirande i lägenheten på Stora Essingen.
Ett födelsdagsfirande i lägenheten på Stora Essingen. Foto: Privat
Huset på Flottbrovägen 28. Sedan 2005 är det bostadsrätter.
Huset på Flottbrovägen 28. Sedan 2005 är det bostadsrätter. Foto: Johan Lindberg

Släkten har alltid haft en central roll i Ediths liv. Flera släktingar var hyresgäster i fastigheten på Flottbrovägen.

– Det var väldigt trevligt. Barnbarn, syskonbarn och min syster Lilly hyrde in sig i olika lägenheter genom åren.

Annons
Annons
Annons

Barndomshemmet i Tryggarp. Huset lever vidare i släkten och ägs i dag av Ediths bror Bertil.

Foto: Privat Bild 1 av 2

Hela familjen. Pappa Alfred och mamma Annie med sin tolv barn: Anna, Bertil, Verner, Axel, Kalle, Gustav, Sigrid, Stina, Edith, Henny, Yngve och Lilly (i knäet på modern).

Foto: Privat Bild 2 av 2

Del 5 av 11

Barndomshemmet i Tryggarp. Huset lever vidare i släkten och ägs i dag av Ediths bror Bertil.
Barndomshemmet i Tryggarp. Huset lever vidare i släkten och ägs i dag av Ediths bror Bertil. Foto: Privat

Som liten hade Edith en mycket stor familj – hon växte upp i småländska Tryggarp med elva syskon. Här är ett släktfoto med föräldrar och syskon samlade på 1920-talet:

Hela familjen. Pappa Alfred och mamma Annie med sin tolv barn: Anna, Bertil, Verner, Axel, Kalle, Gustav, Sigrid, Stina, Edith, Henny, Yngve och Lilly (i knäet på modern).
Hela familjen. Pappa Alfred och mamma Annie med sin tolv barn: Anna, Bertil, Verner, Axel, Kalle, Gustav, Sigrid, Stina, Edith, Henny, Yngve och Lilly (i knäet på modern). Foto: Privat

– Efter att pappa hade dött blev det förstås väldigt jobbigt för mamma, men hon var fantastisk och alla barnen hade respekt för henne. När två av killarna började bråka så hände det att mamma fällde några tårar – då slutade bråket direkt, säger Edith.

Det var en läskig tid, jag var rädd, rädd, rädd. Ibland mörklade vi fönstren och var hela tiden rädda att tyskarna skulle komma.

Det blev förstås svårare ekonomiskt efter pappans bortgång, men tack vare att de kunde sälja smör, mjölk och annat från gården så klarade de sig. De hade bland annat hästar, kor, grisar och höns.

Ediths första arbete var som piga i 15-årsåldern. Då gick hon upp 5.30 varje dag för att mjölka korna.

– Efter att ha fått kaffe och smörgås till frukost ledde vi ut korna till hagarna. Jag var piga hos bekanta till familjen så jag behandlades väldigt väl tycker jag.

Annons
Annons
Annons

Lennart och Edith Falhammar i Stockholm efter flytten till huvudstaden på 1940-talet.

Foto: Privat Bild 1 av 2

Promenad till Stadshuset 1949 – Edith och Lennarts dotter Christina sitter i barnvagnen.

Foto: Privat Bild 2 av 2

Del 6 av 11

Lennart och Edith Falhammar i Stockholm efter flytten till huvudstaden på 1940-talet.
Lennart och Edith Falhammar i Stockholm efter flytten till huvudstaden på 1940-talet. Foto: Privat

Sedan följde ett stort kliv in i vuxenlivet för Edith när hon flyttade till Borås. Hon arbetade där under några år på strumpfabriken innan flyttlasset gick till Stockholm, tillsammans med blivande maken Lennart. De slog sig ner på Tjustgatan på Södermalm 1940 – mitt under andra världskriget.

– Det var en läskig tid, jag var rädd, rädd, rädd. Ibland mörklade vi fönstren och var hela tiden rädda att tyskarna skulle komma. Lennart var militär och låg ute mycket under kriget på olika platser i Sverige, minns Edith.

Promenad till Stadshuset 1949 – Edith och Lennarts dotter Christina sitter i barnvagnen.
Promenad till Stadshuset 1949 – Edith och Lennarts dotter Christina sitter i barnvagnen. Foto: Privat

Det var dåligt med mat, men paret hade en fördel av släktingarna i Småland som skickade upp matpaket. De fick också kaffe från brodern Gustav som hade utvandrat till USA.

– Jag var så stolt och det var så högtidligt när kaffet kom. Tyvärr kom han aldrig tillbaka till Sverige eftersom han inte vågade flyga. Så vi fick hålla kontakt via brev.

Annons
Annons
Annons

Taket läggs om på huset i Stora Essingen.

Foto: Privat Bild 1 av 2

Så här såg det ut 1992. Gammelgårdsvägen syns här framför Flottbrovägen. Edith berättar att det bara var ett vildvuxet fält när hon och Lennart flyttade till Stora Essingen.

Foto: Privat Bild 2 av 2

Del 7 av 11

Taket läggs om på huset i Stora Essingen.
Taket läggs om på huset i Stora Essingen. Foto: Privat

Edith och Lennart hade många olika bostäder genom åren. De flyttade till Parmmätargatan på Kungsholmen och sedan till Jakobsberg, Sundsvall, Linköping och Solberga innan de slog sig ned på Stora Essingen.

Så här såg det ut 1992. Gammelgårdsvägen syns här framför Flottbrovägen. Edith berättar att det bara var ett vildvuxet fält när hon och Lennart flyttade till Stora Essingen.
Så här såg det ut 1992. Gammelgårdsvägen syns här framför Flottbrovägen. Edith berättar att det bara var ett vildvuxet fält när hon och Lennart flyttade till Stora Essingen. Foto: Privat

Edith Falhammar tycker det är svårt att svara på vad som har bidragit till att hon har blivit så gammal som 100 år – och dessutom har kunnat behålla en sådan klarhet i sinnet.

Allt är bättre nu som jag ser det. Jag gillar att det numera är lite friare med allting.

– Det enda jag kan svara på det är att jag har jobbat hela tiden. Jag har varit piga, sytt och stickat, jobbat inom hemsjukvården och på strumpfabrik – jag har alltid hållit mig aktiv.

Döttrarna Louise och Christina tror att mycket hänger på Ediths inställning till livet:

– Hon har alltid varit så positiv och nyfiken. Barnbarnsbarnen älskar henne och hon gillar verkligen att umgås med dem, säger Christina.

Annons
Annons
Annons

Edith (närmast kameran) bjuder på kalas med alla barnbarn och barnbarnsbarn på McDonalds.

Foto: Privat Bild 1 av 1

Del 8 av 11

Edith (närmast kameran) bjuder på kalas med alla barnbarn och barnbarnsbarn på McDonalds.
Edith (närmast kameran) bjuder på kalas med alla barnbarn och barnbarnsbarn på McDonalds. Foto: Privat

I samband med 100-årsfirandet hade Edith ett särskilt firande med barnbarnsbarnen. De nio barnbarnsbarnen – som är mellan fyra och 16 år – kom till hennes rum på Alströmerhemmet och bjöds på saft, bullar, korv och glass.

– En gång var vi på McDonalds, men det tyckte jag inte var lika roligt, säger 100-åringen och ler.

– Där kunde de inte leva ut på samma sätt. Jag vill att det ska vara full fart med fiskdamm och lekar – sedan får de köra mig i rullstolen också i full fart i korridoren.

Här följer några bilder på Ediths stunder med barnbarnsbarnen:

Annons
Annons
Annons

Två av barnbarnsbarnen kör runt med Edith under ett av besöken på Alströmerhemmet.

Foto: Privat Bild 1 av 7

En av Sveriges piggaste 100-åringar är gärna med när barnbarnsbarnen vill spruta vatten.

Foto: Privat Bild 2 av 7
Foto: Privat Bild 3 av 7
Foto: Privat Bild 4 av 7
Foto: Privat Bild 5 av 7

Edith i centrum för det stora firandet under 100-årsdagen – med alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Foto: Privat Bild 6 av 7
Foto: Privat Bild 7 av 7

Del 9 av 11

Två av barnbarnsbarnen kör runt med Edith under ett av besöken på Alströmerhemmet.
Två av barnbarnsbarnen kör runt med Edith under ett av besöken på Alströmerhemmet. Foto: Privat
En av Sveriges piggaste 100-åringar är gärna med när barnbarnsbarnen vill spruta vatten.
En av Sveriges piggaste 100-åringar är gärna med när barnbarnsbarnen vill spruta vatten. Foto: Privat
Foto: Privat
Foto: Privat
Foto: Privat
Edith i centrum för det stora firandet under 100-årsdagen – med alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Edith i centrum för det stora firandet under 100-årsdagen – med alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Foto: Privat
Foto: Privat

En höjdare under det större 100-årsfirandet på Hasselbacken var också att Edith uppfyllde ett gammal löfte. Hon hade ett antal år tidigare sagt till barnbarnen att hon skulle dansa ”fågeldansen” om hon blev 100. Och så blev det!

– Alla dansade och Edith log med hela ansiktet när hon snurrades runt i rullstolen, berättar dottern Louise.

Annons
Annons
Annons

Barnbarnsbarnen på besök hos Edith.

Foto: Privat Bild 1 av 3

Edith Falhammar på Alströmerhemmets vård- och omsorgsboende.

Foto: Johan Lindberg Bild 2 av 3

Edit med barnbarnen Hanna, Karin och Henrik.

Foto: Privat Bild 3 av 3

Del 10 av 11

Barnbarnsbarnen på besök hos Edith.
Barnbarnsbarnen på besök hos Edith. Foto: Privat

100-årige Edith Falhammar växte upp i ett betydligt fattigare Sverige. Men hon tycker inte att det var bättre förr.

– Nej, allt är bättre nu som jag ser det. Jag gillar att det numera är lite friare med allting. Min syster fick barn innan hon var gift och det blev otroligt mycket snack och skvaller om att barnet var oäkta. Numera är man mer tillåtande med det mesta och det gillar jag. Samhället är snällare i dag.

Edith Falhammar på Alströmerhemmets vård- och omsorgsboende.
Edith Falhammar på Alströmerhemmets vård- och omsorgsboende. Foto: Johan Lindberg
Edit med barnbarnen Hanna, Karin och Henrik.
Edit med barnbarnen Hanna, Karin och Henrik. Foto: Privat
Annons
Annons
Annons

Edith med sina döttrar Louise och Christina.

Foto: Privat Bild 1 av 1

Del 11 av 11

Edith med sina döttrar Louise och Christina.
Edith med sina döttrar Louise och Christina. Foto: Privat

När intervjun är avslutad och vi ska säga adjö glittrar Ediths ögon av glädje. Alla minnen har lyft dagen.

– Kostar det något, frågar hon.

– Hur då menar du, svarar jag.

– Ja, intervjun alltså? Jag borde kanske betala något för att du kom hit?

Jag är då tvungen att ge Edith en kram. Ska någon betala så är det förstås vi som har fått den fina historien berättad.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons