Édouard Louis.
Édouard Louis. Foto: Joel Saget/TT

”Systemet erbjöd pappa två val: att dö eller att dö”

Med skrivandets gåva kommer ett stort ansvar. Det menar hyllade författaren Édouard Louis. SvD träffade honom i Paris för att prata om det dödliga klassamhället, och om varför han inte tror på dialog.

Uppdaterad
Publicerad

Le Sélect, i närheten av Montparnasse, är ett av Paris legendariska kaféer. Det är med i Hemingways ”Och solen har sin gång” och Isadora Duncan slängde här ett tefat genom rummet i ilska över domen i en rättegång mot två nordamerikanska anarkister. Turister hittar dock inte hit i så stor utsträckning att de har lyckats skrämma bort samtidens kulturarbetare. Det är i dag författaren Édouard Louis offentliga vardagsrum, där han träffar sina vapendragare Didier Eribon och Geoffroy de Lagasnerie för middag så ofta som möjligt.

Annons

– Simone de Beauvoir kom ofta hit. Michel Foucault och Hervé Guibert. Du vet, vackra vålnader. Jag älskar att komma hit och vara omgiven av dem. Det här är ett ställe där man kan beställa en kaffe och sitta och läsa i fem timmar, ett av de få som finns kvar i Paris, säger Édouard Louis när vi sätter oss vid ett bord i ett av kaféets bakre rum.

Édouard Louis är aktuell med kortromanen ”Vem dödade min far”, en berättelse om hans fars liv.
Édouard Louis är aktuell med kortromanen ”Vem dödade min far”, en berättelse om hans fars liv. Foto: Joel Saget/TT

Det är en audiens med en av de senaste årens största litterära sensationer, en penna som med tiden tagit på sig en allt större roll som intellektuell i offentligheten, i klassisk fransk tradition. Det är särskilt tydligt i hans senaste bok, ”Vem dödade min far”, en ursinnig kortroman och anklagelseakt mot den politiska klassen i Frankrike. Men hela Édouard Louis författarskap är en politisk handling.

Annons

Han pratar gärna i långa sjok av meningar där ett svar på en fråga kan förvandlas till en fem minuter lång ström av tal med en hamrande rytm, där ord eller fraser upprepas för effekt. Kanske är det mest för att inte behöva släppa ifrån sig ordet medan han dricker från sin Perrier, med is men utan citron. Efteråt tänker jag att han talar som en politiker eller en agitator, att han inte alltid svarar på frågan utan försöker ge mig sin bild och få den att verka självklar.

Han säger själv att han inte tror på dialog, att han inte försöker övertyga utan att hans röst och ord är ämnade att påtvinga andra hans idéer om klass, makt och förtryck. Som läsare av hans böcker ska man inte kunna värja sig, det ska vara omöjligt att vika bort blicken från Édouard Louis sanning.

Édouard Louis och hans närmsta vänner, sociologerna och filosoferna Didier Eribon och Geoffroy de Lagasnerie utgör ett triumvirat inom den franska intellektuella offentligheten. Édouard Louis, underbarnet, en internationell stjärna med intervjuer i New Yorker och häng med Zadie Smith. Didier Eribon, åldermannen i skaran, sociologen och filosofen som fick ett stort genomslag med ”Tillbaka till Reims” (Verbal förlag, 2018), en bok som Édouard Louis kände var som en berättelse om hans eget liv.

Annons

Geoffroy de Lagasnerie, Didier Eribons partner, även han filosof och sociolog som tillsammans med Édouard Louis skrev ett manifest för vänsterintellektuella i Le Monde där de argumenterade för en mer aktivistisk och radikal vänster. Kritiker har flera gånger anklagat dem för att vara polemiska och polariserande på sociala medier, även om de själva hävdar att de bara försvarar sig i den mån de blir angripna. För Édouard Louis handlar motståndet mot dialog inte om polarisering utan om sociologi.

Han kände sig som en bonde inför denna man, han skämdes för sin kropp, han skämdes för sina kläder, han skämdes för sin dialekt.

Som exempel ger han mig en berättelse om när en konservativ minister ur regeringen hade planer på att besöka faderns jobb. Hans far upprepade om och om igen hur mycket han hatade ministern och att när han kom till arbetsplatsen skulle han säga det till honom. Men när ministern väl anlände så sa pappan inget.

– Han sa ingenting, för den här mannen var så bourgeois, hade vackra kläder, var så vältalig och omgavs av livvakter och min far kände sig förnedrad. Han kände sig som en bonde inför denna man, han skämdes för sin kropp, han skämdes för sina kläder, han skämdes för sin dialekt.

Dialog är helt enkelt inte möjlig när man inte är medveten om den maktstruktur som genomsyrar situationer som den hans far befann sig i, enligt Édouard Louis.

Annons

Hans debutroman ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” hyllades när den kom ut och har översatts till ett tjugotal språk, men även satts upp som pjäs. I boken beskriver Édouard Louis sin uppväxt i en liten tätort i Picardie i norra Frankrike, en barndom präglad av våld, homofobi och en önskan att fly.

Foto: Wahlström & Wadström
Annons

I Édouard Louis tredje och senaste bok, ”Vem dödade min far” (Bonnier), återvänder han till sin närmaste familj. Boken är skriven i andra person, adresserad till hans pappa, du:et i boken. Det är en berättelse om hans fars liv, om deras relation, om saker Édouard Louis kommer ihåg, om saker han hört om sin pappa från sin mor. Men på de sista sidorna ändrar berättelsen ton och blir en anklagelseakt, politiker från Nicolas Sarkozy till Emmanuel Macron namnges tillsammans med de lagar de ansvarat för och som boken anser bär skulden för pappans försämrade hälsa.

Annons

– Jag slutade träffa min far när jag var student. Vi hade ingen konflikt, jag slängde inte igen dörren våldsamt och sa att jag inte ville prata med honom mer. Våra liv blev bara så olika. Han hade aldrig chans att studera, han var fabriksarbetare, han var gatsopare. Jag var här i Paris, försökte vara fri, försökte leva mitt liv som gay, som jag hade gömt i sjutton år.

Ni gled isär på flera olika sätt.

– Vi var så olika. Och de saker han försökte säga var våldsamma för mig, för han pratade illa om homosexuella, han talade om araber. Och allting jag sa upplevde han som våldsamt för jag talade som den borgerliga klassen. Så vi slutade ses. Och sedan publicerade jag mina två första romaner och min far ringde mig efter år av tystnad. Han sa att han var så stolt över mig och att han köpte mina böcker till sina vänner och att han gjorde kopior på tidningsartiklar och satte upp dem i sin lägenhet. Han sa: jag vill träffa dig, varför kommer du inte hit? Så jag tog tåget till norra Frankrike och jag öppnade dörren... och min far är en ganska stark man, han är 50 år, men när jag öppnade dörren såg jag att hans kropp var helt förstörd. Under några få år av tystnad hade något hänt.

För honom är ett beslut av Macron eller Sarkozy lika personligt som hans första kyss eller hans relationer med sina söner och döttrar.

Édouard Louis såg sin pappas kropp och kom omedelbart ihåg alla politiska beslut som hade tagits under hans uppväxt och som hade påverkat hans far. Han kom ihåg dagen hans far fick ett samtal från franska myndigheter, efter att en ny lag trätt i kraft under vilken man förlorade sin rätt till bidrag om man inte gick tillbaka till jobbet, även med hälsoproblem. Hans pappa hade haft ett olycksfall på arbetet och hans rygg hade förstörts, han kunde inte gå under lång tid. Men eftersom han hade börjat gå igen, knappt, så förväntade sig staten att han skulle arbeta, om inte som fabriksarbetare så som gatsopare, i en stad fem mil bort.

Annons

– När jag såg min far kom jag ihåg allt det för det var så… verkligt, det var så fysiskt. Det var politik, men på ett så individuellt och personligt sätt. Systemet erbjöd två val: att dö eller att dö. Antingen börjar du jobba igen, trots dina allvarliga hälsoproblem, eller så förlorar du dina socialbidrag och då har du inga pengar. Och här finns kanske en paradox i bokens kärna. Vissa säger att det är en väldigt politisk bok, som ett manifest. Men jag känner inte igen mig i det för det är bara berättelsen om min fars liv. Det jag försöker visa är att för honom är ett beslut av Macron eller Sarkozy lika personligt som hans första kyss eller hans relationer med sina söner och döttrar. Det är bara berättelsen om hans kropp för mig, men genom hans plats i världen är den kroppen politisk. Det skulle vara en lögn att berätta min fars historia utan att berätta om fransk politik och hur den påverkade honom.

Annons

Varför valde du att berätta historien i du-form?

– Jag insåg att jag inte känner min far, jag vet väldigt lite om honom. Att vara en riktig man innebar att inte tala om sig själv. De få saker jag visste om honom hade jag hört från min mor, så jag beslutade att det var ärligast att återberätta hans liv genom vår relation, för det är det enda sättet jag känner honom på. Och kanske genom att det är mer ärligt så är det mer politiskt, för inget är mer politiskt än sanningen. Boken är så kort, på grund av den litterära formen, den är konfrontativ. Jag ville inte att läsaren skulle kunna fly undan. Jag såg det med ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” och ”Våldets historia”, jag försökte kommunicera saker och de dominerande klasserna, folk som läste boken, försökte ofta undvika det jag sa. Så jag tänkte: hur kan jag hitta ett politiskt sätt att skriva på som är ännu mer konfrontativt?

Annons
Gula västarna-manifestation i Paris.
Gula västarna-manifestation i Paris. Foto: Michel Stoupak/AP

Det är intressant att du tar så mycket ansvar för läsarens reaktion. Många författare skulle säga det motsatta, att man inte vill eller kan kontrollera den.

– Jag tänker på hur jag kan uppnå det jag vill uppnå. Det är en fråga jag ställer mig själv hela tiden: hur kan jag vinna den kamp jag vill vinna? När boken kom ut i Frankrike berättade jag ofta om när Jean-Luc Godard fick hederspriset på Césargalan. Alla förväntade sig att han skulle tacka sin producent, manusförfattaren och så vidare. Men i stället tackade han städerskan på Gaumont, telefonisten på Pathé. Alla skrattade men jag tror han försökte göra ett politiskt statement, han var väldigt ärlig och äkta. Han menade att för att skapa konst, om du gör film, om du skriver böcker, så finns det människor som städar kontoren, som rengör toaletterna.

Annons

Jag skulle säga att varje dag behöver vi en bra revolution.

Eller om man sitter på ett kafé som detta och skriver.

Annons

– Exakt! Folk som serverar en. Det finns en hel ekonomi kring skapande som människor inom kulturen ständigt förnekar. Godard försökte bryta ner det och alla trodde det var ett skämt, jag tror de använde sina skratt för att inte konfronteras med denna situation. Så jag tänkte, hur kan jag skapa en litterär form som inte gör det möjligt för människor att vända sig bort? Att skapa ett brott med Sartres ”engagerade litteratur”, eftersom tiderna har förändrats, böcker censureras eller förbjuds inte längre i Frankrike. Så det handlar inte längre om att visa verkligheten och konfrontera läsaren med hennes eller hans frihet att handla eller inte handla, som Sartre hävdade. Snarare motsatsen, det handlar nu om att tvinga personen att se vad du vill säga.

I boken säger din far att det kanske är en riktig revolution som krävs för att ändra saker och ting. Tror du på revolution?

Annons

– Det är en mening som min far och mor använde när jag var barn. Jag är inte säker på att de talade om revolution. Det var ett sätt att säga: ’jag orkar inte med mitt liv längre’. Men jag skulle säga att varje dag behöver vi en bra revolution. Och det beror på vad vi menar med revolution. Det är banalt att säga det, men varje gång vi försöker ändra allt, på en gång, med en revolution, så misslyckas vi. Men genom specifika kamper, genom specifika sorters politik, kan saker förändras. Genom den feministiska rörelsen, genom arbetarrörelsen, genom hbt-rörelsen, genom den antirasistiska rörelsen. Kanske är det vi kallar revolution en samling av specifika rörelser och det de tillsammans skapar.

Foto: Wahlström & Wadström

Vi träffas i en tid då många i Frankrike pratar om uppror och ibland om revolution. De gula västarna demonstrerar varje lördag och Édouard Louis har offentligt stött rörelsen, särskilt i en Twitter-tråd som handlade om hur han hade försökt men inte kunnat skriva något om rörelsen. En tråd som i sig blev en text. Sedan han skrev har saker och ting utvecklats. President Emmanuel Macron har gått vissa krav till mötes och sjösatt Le Grand Débat, den stora debatten. Rörelsen har anklagats för att vara våldsam och en demonstration till stöd för institutioner och polisen arrangerades i slutet av januari under namnet foulards rouges – de röda scarferna. Édouard Louis skrattar nästan hånfullt när jag nämner demonstrationen och påpekar att det bara var några tusen som gick i den.

Annons

– Jag gav ut boken sex månader innan gula västarna startade. Och jag avslutade den ett år innan. Självklart stödjer jag rörelsen och det som uttrycks genom detta uppror. Men för mig kom önskan att förändra situationen långt tidigare. Och jag tror inte att de gula västarna kommer förändra allt på varje nivå. De är en del av många kamper, men för mig är det viktigaste att hitta det bästa sättet att kämpa på och för mig är det genom att skriva.

Det är nio år sedan Édouard Louis, Geoffroy de Lagasnerie och Didier Eribon lärde känna varandra, det läser jag på Instagram några dagar efter vårt möte. De tre lever sina liv ihopkrokade. De går på teater tillsammans, demonstrerar, lyssnar på klassiska konserter. Det var hos Didier Eribon och Geoffroy de Lagasnerie som Édouard Louis tillbringade juldagen en gång för flera år sedan, innan han gick hem, träffade en kabylisk, papperslös man på gatan som sedan våldtog och hotade honom till livet. Allt detta skildras i Édouard Louis andra roman ”Våldets historia”, där natten återberättas av hans syster samtidigt som han analyserar den homofobi och rasism som uttrycks under polisutredningen.

Annons

Det går inte att skilja Édouard Louis litteratur från denna vänskap, det går inte att skilja vänskapen från deras roll som offentliga intellektuella.

Jag förstår inte hur 90 procent av det litterära fältet i Europa kan handla om det lilla vita borgerskapets små frågor, om hur de är uttråkade i sin vardag. Hur kan de skriva om det utan att känna skam?

De är särskilt aktiva i den rörelse som har uppstått efter att Adama Traoré, en svart ung man, dog efter att han blivit arresterad av polis 2016, en fransk motsvarighet till Black Lives Matter. En bok om kampen, av Geoffroy de Lagasnerie och Assa Traoré, Adamas syster, ges ut i maj och de Lagasnerie har i filosofen Jacques Derridas fotspår sagt att det finns ögonblick som inkarnerar ”hela världen”, där mänsklighetens öde står på spel. För Derrida var detta Palestina under 70-talet, i dag handlar det om Adama Traorés eftermäle och rätten att röra sig i offentligheten.

Annons

Du är involverad i Comité Adama, varför är detta viktigt för dig?

– Frågan om polisvåld och statligt våld mot svarta, araber, och bruna människor generellt, är en absolut prioritet, den viktigaste frågan i vår tid. Och det har funnits en sorts implicit hierarki i den sociala rörelsen i Frankrike där frågor som dessa alltid framställs som perifera, som sekundära. Men för Adama Traoré, som dödades av polisen för att han var svart var detta inte en sekundär fråga. Det finns inget som är mer primärt än döden. Det är en författares ansvar i den här situationen att vara tillgänglig för rörelsen och att använda sin makt cyniskt. Jag förstår inte hur 90 procent av det litterära fältet i Europa kan handla om det lilla vita borgerskapets små frågor, om hur de är uttråkade i sin vardag. Hur kan de skriva om det utan att känna skam? När flyktingar dör, när hbt-personer mördas i Tjetjenien, när mexikaner dör i öknen?

Annons
Comité Adama är en rörelse har uppstått efter att Adama Traoré, en svart ung man, dog efter att han blivit arresterad av polis 2016, rörelsen har blivit en fransk motsvarighet till nordamerikanska Black Lives Matter.
Comité Adama är en rörelse har uppstått efter att Adama Traoré, en svart ung man, dog efter att han blivit arresterad av polis 2016, rörelsen har blivit en fransk motsvarighet till nordamerikanska Black Lives Matter. Foto: Dominique Faget/TT

Samtidigt lever vi i en tid då vi förväntas skriva enbart om vad vi är och vad vi känner till. Om jag inte är en mexikansk invandrare, då bör jag inte skriva om en mexikansk migrant.

Annons

– Jag tror verkligen att alla ska kunna tala om allt. Jag tror inte på denna nordamerikanska, konservativa och akademiska rörelse som menar att man bara ska tala om det man själv upplever. Jean-Paul Sartre var från bourgeoisien och sa viktiga saker om arbetarklassen och om homosexuella. Han gjorde mer för homosexuella än många gaypersoner jag känner. Det enda vi borde efterfråga: sanning. Hjälper det här homosexuella? Hjälper det här bruna personer? Hjälper det här kvinnor? Det borde vara den enda frågan. När Solzjenitsyn kom tillbaka från Gulag sa han att det var moraliskt skamligt att skriva om något annat. Jag förstår den meningen så djupt. Hur kan man skriva om något annat än våld?

Och vårt behov av flykt? Tänk på discomusiken, som var soundtrack till den homosexuella frigörelsen. Självklart ändrade inte disco några lagar, men att ta discon ur gayrörelsen skulle vara... en lögn.

– Det är sant. Det är inte vad jag vill skriva om, men andra kan göra det. Charlotte Delbo som skrev de bästa böckerna om Auschwitz och som var en överlevare sa att de repeterade Molière ibland på natten och att hon överlevde också på grund av denna förmåga att fly, så du har helt rätt.

Du pratar snarare om det omoraliska i ett samtal som inte bryr sig om våldet i världen.

– Absolut. Ibland kan man skriva om vackra och glädjefyllda saker men samtidigt finns det något i hur du skriver din bok, i djupet, i tonen, ibland bara i några meningar, som får oss att förstå att denna glädje är kopplad till en orättvis värld.

En scen i ”Vem dödade min far” där en ung Édouard Louis anordnar ett dansuppträdande till den danska popgruppen Aqua under en middag hemma hos sina föräldrar återkommer flera gånger i boken. Hans far vänder bort blicken och hur mycket Édouard Louis än överdriver dansrörelserna tittar hans pappa inte på honom – en bild av hur deras relation existerar som en tystnad, eller en frånvaro. Men hans pappa blir här också en person som vägrar se sanningen, i det här fallet att hans son är gay.

Jag ville vara manlig. Det var allt jag ville – och jag misslyckades!

Temat maskulinitet är tydligast i debutromanen, men återkommer i ”Vem dödade min far” som en förklaringsmodell som samverkar med klass.

– För att bygga sin maskulinitet under sin ungdom var min far tvungen att hoppa av skolan så tidigt som möjligt, för det var ett sätt att visa att man vägrade lyda, lyda läraren, auktoriteten i allmänhet. Och på grund av detta tog han ingen examen och fick tyngre jobb som inte betalade bra.

”Jag ville inte vara James Baldwin, jag vill inte vara Simone de Beauvoir, jag ville vara manlig”.
”Jag ville inte vara James Baldwin, jag vill inte vara Simone de Beauvoir, jag ville vara manlig”. Foto: Joel Saget/TT

Du skriver också om att det finns en koppling mellan vad som ses som gay och vad som ses som att det tillhör borgerskapet. Vad är mest grundläggande här, manlighet eller klass?

– Det är just detta jag vill visa i mina romaner. De visar att klass alltid handlat om manlighet. Någon som min far talade alltid om sin klass på ett sätt som handlade om kön och könsroll: att inte sitta med benen i kors som de feminina männen i bourgeoisien. Han åt stora portioner som en riktig karl och inte små som borgerskapet som betalade så mycket pengar för så lite mat på tallriken.

Att vara gay kan sudda ut sociala gränser, för man träffas kanske på cruisingställen och en lastbilschaufför kan träffa någon från en rik familj. Tror du på den idén eller väger klass tyngre i slutänden?

– Det är tydligt att hela ens relation till omvärlden förändras av att vara gay. Så genom homosexualiteten, genom cruising, barer eller en app som Grindr möter man människor som man aldrig skulle ha träffat som straight. Men det handlar om mer än det, för jag skulle aldrig ha kunnat fly min barndom om jag inte vore gay. Det var det faktum att jag var gay som stötte ut mig ur mitt förflutna och sedan ur mitt öde och min sociala livslott.

Manligheten stötte ut dig, men manligheten stötte samtidigt ut dig från din klass.

– Ja, exakt. Eftersom jag sågs som gay och som feminin. Det är berättelsen i min första bok där jag försökte vara manlig, för som alla barn ville jag att mina föräldrar skulle vara stolta över mig och jag ville ha vänner i skolan. Jag ville inte vara ensam, jag ville inte vara James Baldwin, jag ville inte vara Simone de Beauvoir, jag ville vara manlig. Det var allt jag ville – och jag misslyckades! Men mitt misslyckande blev min räddning.

Under ockupationen var Le Sélect samlingsplats för den kreativa hbt-scenen i Paris, med gäster som dansaren Serge Lifar och skådespelaren Jean Marais, Jean Cocteaus partner. Det är ett ställe där homosexuella män och kvinnor har hängt genom tiderna, även om det kanske i dag mest är personer som Édouard Louis som minns dem. Genom att Édouard Louis och hans vänner ses här skrivs ett nytt kapitel i en radikal, politisk, intellektuell och kulturell berättelse med Le Sélect som scen. En sak som gör Édouard Louis hoppfull är att det i förtrycket som kommer med homosexualiteten samtidigt finns en sorts frigörelse från just klass.

– I gayvärlden träffar man ofta människor som kommer från olika bakgrunder och som inte haft något val, de var tvungna att fly för det var en fråga om överlevnad. Men det är lite som att hitta en lösning till ett problem i ett laboratorium för man ser att det finns sätt att motverka den sociala reproduktionen, man kan skapa en spricka i den. Kanske, om Frankrike hade varit ett mindre homofobiskt och normativt land så hade min far inte tvingats lämna skolan för att bevisa att han var en man, han hade studerat och tagit examen och haft ett mindre svårt liv. Så kanske om franska regeringar inte vägrade att kämpa mot manlig dominans och se det som en perifer fråga så kunde det ha förändrat till och med min fars liv.

Édouard Louis är aktuell med kortromanen ”Vem dödade min far”, en berättelse om hans fars liv.

Foto: Joel Saget/TT Bild 1 av 6
Foto: Wahlström & Wadström Bild 2 av 6

Gula västarna-manifestation i Paris.

Foto: Michel Stoupak/AP Bild 3 av 6
Foto: Wahlström & Wadström Bild 4 av 6

Comité Adama är en rörelse har uppstått efter att Adama Traoré, en svart ung man, dog efter att han blivit arresterad av polis 2016, rörelsen har blivit en fransk motsvarighet till nordamerikanska Black Lives Matter.

Foto: Dominique Faget/TT Bild 5 av 6

”Jag ville inte vara James Baldwin, jag vill inte vara Simone de Beauvoir, jag ville vara manlig”.

Foto: Joel Saget/TT Bild 6 av 6