Annons

Vem dödade min farÉdouard Louis skriver sig rakt in i samtidens Europa

Édouard Louis (född 1992) debuterade 2015 med  ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” som blev en stor framgång i hemlandet Frankrike. Detsamma gällde ”Våldets historia” (2016).
Édouard Louis (född 1992) debuterade 2015 med ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” som blev en stor framgång i hemlandet Frankrike. Detsamma gällde ”Våldets historia” (2016). Foto: Arnaud Delrue

Vem dödade egentligen Édouard Louis far? I en 85 sidor tunn (men tung) roman lägger han ansvaret på en rad politiska beslut som drabbat en bortglömd del av Europa. Men han gör det utan att polarisera. Istället problematiserar han en rörelse som gula västarna, tycker Clara Block Hane som har läst en lysande skildring av samtiden.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Vem dödade min far

Författare
Édouard Louis
Genre
Prosa
Förlag
Wahlström & Widstrand

89 s. Översättning: Marianne Tufvesson

Vi befinner oss i norra Frankrike, i en trakt som inte längre är lönsam. Männen super. Våldet är ständigt närvarande och skolan slutar man vid 14 eller 15. Flickorna för att de blivit gravida och pojkarna för att det inte är manligt att studera – eller för att familjen behöver inkomsten. Här kan barnen få gå och lägga sig med bara ett glas mjölk i magen. Man är rasist, homofob och kvinnofientlig, för detta är Front National-land, det bortglömda Europa som reser sig i vrede.

Och det är här Édouard Louis nya roman ”Vem dödade min far” börjar – med de gula västarna. När proteströrelsen slår sönder Paris känner han igen deras kroppar. De är hans bröder och farbröder, och lika förlamad som Louis blir av deras hat och våld blir han av föraktet med vilket de bemöts.

Bara 21 år gammal debuterade Édouard Louis med den internationella kritiker- och försäljningssuccén ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”, om hur han flyr från sin homofobiska, våldsamma underklassfamilj och skapar ett nytt liv under nytt namn i Paris.

I ”Vem dödade min far”, vackert och precist översatt av Marianne Tufvesson, återvänder den förlorade sonen och finner sin far som en bruten man. Född 1967 och just fyllda 50 år kan han inte gå, inte andas för egen maskin och inte leva utan livsuppehållande mediciner. Kroppen är så illa däran att han har opererats för bukbråck – magen har gått sönder av sin egen tyngd.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Sanningen är att den situation som Louis beskriver gäller för hela Europa.

När pappan dör frågars sig Édouard vem som är ansvarig för hans död. Utan frågetecken, för det är ingen fråga, utan en anklagelseakt. Som Édouard Louis ser det är dödsorsaken en rad politiska beslut – som att pappan blir utförsäkrad och med sin trasiga rygg måste bli gatsopare, att arbetsgivaren nu kan kräva övertid när som helst och att högkostnadsskyddet för livsviktiga mediciner tas bort. Att ett bidrag sänks med 50 kronor är ingenting, tror politiker, men här är det skillnaden mellan att kunna hämta ut sin medicin eller inte.

Frågan om huruvida boken är relevant för Sverige behöver jag inte ställa, för den har besvarats så fint av Patrik Lundberg i en vacker, ömsint och starkt berörande essä (publicerad i Expressen den 14 april). Och sanningen är att den situation som Louis beskriver gäller för hela Europa, varken löst av en vänster som föraktar dem som man borde företräda eller av en höger som röstfiskar genom att sticka åt väljarna några köttben i form av populistisk rasism hellre än att åtgärda grundläggande orsaker.

Édouard Louis väljer en tredje väg och pekar på problemen med värme och förståelse. Hatar de gula västarna och det de kräver, förstår de gula västarna och deras ilska. Det är komplext, och därför intressant. I analysen ingår iakttagelser om kroppen som klassmarkör, om våldets mekanismer och manlighetens bojor, ungefär som feminismen diskuterat kvinnlighetens.

Annons
Annons

Mot slutet av boken blir anklagelseakten fulländad. Hollande, Vallis, El Khomri, Hirsch, Sarkozy, Macron, Bertrand och Chirac går här till historien som de som förorsakade Édouard Louis pappas död.

I analysen ingår iakttagelser om kroppen som klassmarkör, om våldets mekanismer och kring manlighetens bojor.

I slutet finns också försoningen, då sonen slutar skämmas för sin pappa och pappan slutar skämmas för sin son. Det blir ett sorgset och mycket kärleksfullt porträtt av en pappa. Édouard Louis skriver så avskalat att varje mening framstår som varsamt frammejslad. Hans stora känsloregister rymmer stark och drabbande rädsla, besvikelse, skam, sorg och kärlek – och också en återhållen, sammanbiten och iskallt anklagande vrede.

I en tid då stora romanförfattare visar sin tyngd genom att skriva böcker på tusen sidor krävs ett visst självförtroende att ge ut en roman på 85 sidor. Det krävs också en oerhörd skicklighet att med så få meningar lyckas förmedla en historia som griper tag – och samtidigt göra grundläggande analyser om vår tid.

Édouard Louis skriver så att man vill ha mer av honom. Och det får man också, för ”Vem dödade min far” rymmer tankar som räcker lång tid framöver.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons