Annons

Psykologen: Är du inte ganska arg innerst inne?

Andra uppfattar henne som arg. Själv känner hon inte igen den bilden. Kanske behöver du ta hjälp av en vän för att förstå vilka signaler du sänder ut via ditt kroppsspråk, din ton och de ord du använder, råder SvD:s psykolog Jenny Jägerfeld.

Publicerad
Ilska finns där av en anledning, skriver SvD:s psykolog Jenny Jägerfeld.
Ilska finns där av en anledning, skriver SvD:s psykolog Jenny Jägerfeld. Foto: Shutterstock/IBL och SvD

Jag gör något fel, men vad?

Jag har ett bekymmer, folk anser att jag är arg. Jag känner inte själv att jag är arg.

Jag ska ge två exempel. Jag har haft problem med en kollega som har passerat mina gränser. Jag har varit mycket tydlig med att jag inte gillar det, både mellan fyra ögon och efter att ha skrivit det till henne.

Annons

Vi rök ihop, och då skrek hon till mig att jag alltid varit arg på henne. Det är inte riktigt sant. För min del tar en sak slut när den är utagerad.

Sedan har en hantverkare, som varit hemma hos oss länge, pratat med mig om att jag har varit arg, och om mina svarta ögon. Det förvånar mig. Jag har bara följt jobbet och påpekat då något har blivit fel för att vara tydlig.

Saken är att jag har jobbat mycket med mina gränser. Tidigare kunde jag ha överseende med saker för att sedan explodera över en skitsak. Det var väldigt jobbigt för min omgivning.

Jag har lyssnat på både kollegan och hantverkaren och försökt att förstå. De har rätt till sin upplevelse, men jag har ju också rätt att avgöra om jag är arg eller inte.

Jag gör något fel, men vad?

/Den oförstående damen

Folk kan få höra att de ser ledsna, sura, bekymrade eller arga ut, precis som du beskriver, fastän de inte alls känner på det viset.

Jenny Jägerfeld: Hej! Vad jobbigt att du uppfattas som arg, när du inte alls känner igen dig i det. Jag måste säga att det är både lyhört och modigt av dig att ta till dig av deras ord och reflektera över situationen.

Det är faktiskt ett inte helt ovanligt problem att människors neutrala ansiktsuttryck skickar fel budskap kring hur de känner. Folk kan få höra att de ser ledsna, sura, bekymrade eller arga ut, precis som du beskriver, fastän de inte alls känner på det viset utan kanske bara är trötta, sitter och dagdrömmer eller försöker koncentrera sig på en krävande uppgift.

I de exempel du tar upp har den andre personens kommentar dock kommit efter en tids interaktion. Självklart skulle det kunna vara så att kollegan respektive hantverkaren själva har erfarenheter som gör att de tolkar dig som arg, utan att det har någon verklighetsförankring, men eftersom du beskriver problemet som återkommande antar jag att något i ditt förhållningssätt påverkar.

En del människor utvecklar ett argt eller till och med hotfullt uttryck för att skydda sig själva, och har sedan svårt att bryta vanan även vid tillfällen när det inte är nödvändigt.

En kvinna med social fobi kanske försöker se icke inbjudande eller sur ut för att avvärja obekväma sociala interaktioner. Och en man som tidigare blivit mobbad kanske vill framstå som hård så att ingen ska våga mucka med honom.

Jag funderar även över om det skulle kunna vara så att du innerst inne känner dig ganska arg – trots att du inte upplever att du är det?

Skulle det kunna vara på motsvarande vis för dig? Att du efter att ha uppmärksammat att dina gränser överträtts utvecklat ett mer misstänksamt eller bevakande uttryck såväl verbalt som fysiskt?

Jag funderar även över om det skulle kunna vara så att du innerst inne känner dig ganska arg – trots att du inte upplever att du är det? Ibland har jag träffat klienter som säger sig inte vara arga, men som i terapin ändå uppehåller sig vid de oförrätter som begåtts mot dem och vilka gränser som överträtts. De förutsätter ständigt att andra kommer att lura eller utnyttja dem, och dessa tankar är så pass frekventa att de uppfattar det som normaltillståndet och inte ens tolkar det som ilska.

Ilska finns där av en anledning, och den ska väckas när någon passerar en för oss viktig gräns. Det är också viktigt att påpeka att kvinnors ilska inte är lika socialt accepterad som mäns. Men ibland kan man känna sig hotad eller uppleva att en gräns är passerad även om någon annan faktiskt inte har gjort något eller inte haft intentionen att göra illa. En person som får för lite pengar tillbaka i en affär kanske omedelbart tänker: ”Jag har blivit lurad!” medan en annan förutsätter att det var ett misstag.

Några meningar i ditt brev gör att jag funderar över om du vet vad du sänder ut? Du säger att du har följt hantverkarens jobb och påpekat fel, vilket är helt begripligt. Men har ni även talat om annat? Har du sagt till hantverkaren vad du är nöjd med?

Generellt tas kritik emot bättre om relationen i övrigt är god. Du väljer förstås själv hur social du vill vara med din hantverkare. Du betalar personen för att utföra en tjänst. Men vi har alla känslor, och om man uppfattar att man enbart blir kontrollerad och kritiserad så reagerar man på det.

Om människor du vill eller behöver ha en relation till uppfattar dig som arg behöver du förstå vad du signalerar.

Samma fundering gäller interaktionen med din kollega. Efter att du påtalade problemet med att hon passerat dina gränser, har du då visat henne att saken är utagerad? Det vill säga, har ni kunnat prata om jobbrelaterade eller sociala saker på ett avslappnat vis, eller har du varit upptagen med att bevaka att hon inte passerar dina gränser igen?

Jag undrar om du har någon vän, som känner dig väl, som skulle kunna svara ärligt kring hur du framstår inför andra? Du skulle kunna fråga hen om ditt ansiktsuttryck, ditt kroppsspråk, din ton och de ord du använder. I annat fall föreslår jag att du konsulterar en psykolog.

Om en människa du knappt känner kommer fram till dig och säger att du ser sur ut är det egentligen inget större problem. Men om människor du vill eller behöver ha en relation till uppfattar dig som arg behöver du förstå vad du signalerar. På så sätt kan du själv försöka att korrigera det som du faktiskt inte vill utstråla.

Annons
Annons
Annons

Ilska finns där av en anledning, skriver SvD:s psykolog Jenny Jägerfeld.

Foto: Shutterstock/IBL och SvD Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons