”Den här lilla flickan har livet i sig och hon är en del av Nike, en del av oss”, säger Malin Mases Arvidsson.
”Den här lilla flickan har livet i sig och hon är en del av Nike, en del av oss”, säger Malin Mases Arvidsson. Foto: Staffan Löwstedt

Efter sorgen: ”Jag är rädd att hon inte ska få finnas”

För drygt ett år sedan begravde Malin och Jesper dottern Nike, som dog i magen. Samtidigt som sorgen vilade tung över dem beslöt de sig för att försöka bli gravida igen.

Publicerad

Sorlet är öronbedövande när vi kliver in i Gamla orangeriet i Bergianska trädgården i Stockholm. Det är i början av juni, semestrarna har inte dragit igång och det är svårt att hitta bord så här vid lunchtid.

– Det är så intressant för att nu är det en helt annan stämning här. Det är fullt med liv, säger Malin Mases Arvidsson.

Hon syftar på den där första gången i slutet av februari 2018 som jag och fotografen Staffan Löwstedt träffade Malin och hennes man Jesper Mases Berglund för ett reportage som publicerades i SvD:s kulturmagasin för ett år sedan. Hon skådespelare, han regissör.

Då satt de hand i hand vid ett undanskymt bord längst in till vänster i lokalen. Jag minns att båda bar huvtröjor – mjuka kläder som för att vaddera sig mot den brutalt kantiga verkligheten. Malin hade fräknar i ansiktet, sådana som man lätt får under graviditeten. Men hon var inte längre gravid, dottern Nike hade fötts för två veckor sedan, torsdagen den 8 februari 2018. Två dagar innan dess slutade hennes hjärta att slå inne i Malins mage.

Jesper och Malin kramar Nikes kista i kapellet innan de tillsammans bär ut henne till bilen för att skjutsa henne till krematoriet.
Jesper och Malin kramar Nikes kista i kapellet innan de tillsammans bär ut henne till bilen för att skjutsa henne till krematoriet. Foto: Staffan Löwstedt

– Vi hade precis varit på det sista ultraljudet. Allt såg jättebra ut, allt var fantastiskt. Men sedan var det som att jag fick en kall känsla i kroppen – jag kände sammandragningar, men jag kände också bara sammandragningar, inte rörelser på det sättet, sade Malin då, medan Jesper tittade ner på sina händer.

Annons

– Jag vet inte vad jag ska ha mina händer till nu. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till dem. Det är en pappas händer, men jag har inget barn. Det är för jävligt att vara förälder utan att ha ett barn.

414 barn 2016, 429, 456… Bakom varje siffra en familjetragedi.

Solen gassade in genom växthusfönstren den där vinterdagen för lite mer än ett år sedan. I dag har i stället regntunga skyar svept in Stockholm i ett grått täcke och bredvid mig sitter Malin och strålar i en knallröd Thåströmtröja. Hon har fräknar nu också, och en stor gravidmage. Där inne ligger Nikes lillasyster och sparkar. Storasyster Alfonsina Bejarano Arvidsson, 14 år, har inte någon lust att känna på magen, men hennes mamma konstaterar att det är ett väldigt liv därinne.

Det är sex veckor till beräknad ankomst och inte förrän nu vågar Jesper och Malin prata med fler än de närmaste om det liv som stökar och bökar under tröjan. Men även bland vännerna är det många som inte känt till det så länge.

– Min bästa vän fick reda på det för två månader sedan. När man lever i en värld där man inte tar saker för givet längre, då blir det så svårt att ta ut saker i förskott, säger Jesper.

Annons

Han konstaterar att graviditeten varit fylld av oro och ångest, men att det går upp och ner.

– I början vågar man inte ens tänka att graviditeten ska gå längre än vecka 18. Det känns inte som att jag kommer att bli tryggare ju närmare vi kommer förlossningen utan snarare att det blir värre.

Malin, Alfonsina och Jesper lägger Nikes gravsten – hämtad från lantstället – på plats på kyrkogården.
Malin, Alfonsina och Jesper lägger Nikes gravsten – hämtad från lantstället – på plats på kyrkogården. Foto: Staffan Löwstedt

Nike Mases Berglund Arvidsson är Jespers förstfödda dotter, Malins andra och Alfonsinas lillasyster. Hon är också ett av de 442 barn som 2018 dog i magen i Sverige. Året innan var siffran 399 barn. På stödföreningen Spädbarnsfondens hemsida radas statistiken upp: 414 barn 2016, 429, 456… Bakom varje siffra en familjetragedi.

Ett syskon, ett barn, ett barnbarn som aldrig fick ta sitt första andetag. Som för alltid kommer att förbli ett mysterium. Vem hade den där lilla människan varit i dag, 6, 15 eller 37 år senare? Vem hade den liknat, hade den kanske lärt sig simma den här sommaren, eller kommit in i målbrottet, eller fött sitt tredje barn?

Annons

Jag önskar att jag kan ta någon form av andlig kontakt med Nike

– Jag känner Nikes närvaro så starkt fortfarande, det är som att hon inte har lämnat, inte på det sättet. Hon är så mycket ljus och jag är så stolt över att vi gav henne så mycket värdighet. Samtidigt känns det för jävligt att hon inte sitter med oss här i dag, hon skulle ha varit ett år och fyra månader nu, säger Malin.

Jesper fortsätter:

– Jag önskar att jag kan ta någon form av andlig kontakt med Nike, men det går inte. Jag känner ingen närvaro. Tomheten är hjärtskärande. Jag står vid världens ände och ropar ut i mörkret. Och jag får inget svar tillbaka.

Nikes lilla minnesaltare med bilder på henne och familjen från BB har en framträdande plats i rummet.
Nikes lilla minnesaltare med bilder på henne och familjen från BB har en framträdande plats i rummet. Foto: Staffan Löwstedt

Barnmorskan och professorn Ingela Rådestad är nestor inom svensk forskning om intrauterin fosterdöd, det vill säga barn som föds döda efter 22 fullgångna graviditetsveckor. Hennes forskning är i dag inriktad på hur kunskap om barnets fosterrörelser kan minska andelen barn som dör före födseln.

Annons

I sin doktorsavhandling som hon skrev i början av 1990-talet fokuserade hon på vården och sorgen och intervjuade drygt 300 mammor som mist ett barn i magen. En majoritet av dem svarade att ett nytt barn var den allra största hjälpen för att komma vidare i sorgen.

– Det är inte alla som är förunnade att få ett till barn, men de flesta som deltog i studien blev gravida igen inom ett halvår, säger Ingela Rådestad.

Själv förlorade hon sitt förstfödda barn Ellen 1981 på grund av preeklampsi, det som tidigare hette havandeskapsförgiftning, och har sedan dess fött tre barn till.

– För mig känns sorgen avlägsen i dag men barnet man förlorat finns alltid med. De barn som kanske kommer sedan är ingen ersättning för det som dog, men det är fantastiskt att få nya barn att älska.

Jesper och Malin hemma i växthuset några veckor innan förlossningen.
Jesper och Malin hemma i växthuset några veckor innan förlossningen. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

I fjol fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att inventera och föreslå åtgärder för att minska antalet dödfödda barn i Sverige.

Rapporten visar att det finns betydande regionala skillnader vad gäller dödföddhet i Sverige, vilket även konstaterades i SvD:s reportage om Nike. Kvinnor bosatta i Örebro, Västmanland, Kronoberg, Västerbotten, Stockholm, Skåne och Uppsala löper till exempel lägst risk för att deras barn ska vara dödfödda före 37 veckors graviditet. Kvinnor bosatta i Jämtland, Uppsala, Stockholm och på Gotland löper minst risk för detsamma när barnet är fullgånget.

Ingela Rådestad tycker att rapporten är viktig och har inneburit ett större fokus på frågan. Hon märker det inte minst genom att olika regioner hör av sig när de vill satsa på utbildning för personalen inom mödra- och förlossningsvården. Med ökad kunskap kan vi minska antalet barn som dör, menar hon.

Vi blev lite knäckta över att antalet dödfödda ökade det senaste året

Läkaren Malin Asp, som är ordförande för Spädbarnsfonden och mamma till Ivar som dog 2010 på grund av moderkaksavlossning (i dag har hon två barn till), är frustrerad över att det inte händer mer.

Annons

Spädbarnsfonden är en ideell förening som består av – och är till för – familjer som har mist ett barn i magen eller under det första levnadsåret. Organisationen har länge drivit frågan om ökade insatser för att minska antalet dödfödda barn och tycker att utvecklingen går för långsamt.

– Vi blev lite knäckta över att antalet dödfödda ökade det senaste året, även om man får räkna med att siffrorna kan gå upp och ner litegrann. Sedan finns det vissa län, däribland Skåne, som har tagit rapporten på allvar och där sjukvårdsdirektören fått i uppdrag från lokalpolitiskt håll att ta fram en strategi för att motverka just den regionens höga dödssiffror, säger Malin Asp.

Nikes kista är så liten att den utan problem får plats i bagageutrymmet i familjebilen. Två stora kuddar ligger där redan som skydd mot stötar.
Nikes kista är så liten att den utan problem får plats i bagageutrymmet i familjebilen. Två stora kuddar ligger där redan som skydd mot stötar. Foto: Staffan Löwstedt

Hon drar en parallell till den tragiska flygolyckan i Umeå som krävde nio fallskärmshoppares liv och som omedelbart resulterade i att plan av samma typ runt om i världen fick flygförbud, tills man utrett olyckan närmare.

Annons

– Jag skulle önska att man hade samma säkerhetstänk när det gäller förlossningar, att man agerar direkt. Tar det säkra före det osäkra.

En av insatserna som Socialstyrelsens rapport föreslår är det som Spädbarnsfonden länge efterlyst: systematiska så kallade audits, analyser som samlar in information från olika sjukhus om varför barn dör i magen. I Världshälsoorganisationens (WHO) handledning ”Making every baby count” från 2016 beskrivs hur länder ytterligare kan försöka minska antalet dödfödda barn.

Jag är helt övertygad om att Nikes död hade kunnat undvikas

En sådan undersökning av medicinska journaler för dödfödda barn i region Stockholm genomförs just nu av en forskargrupp på Södersjukhuset i samverkan med Socialstyrelsen. Spädbarnsfonden efterfrågar alltjämt en nationell samordning där resultat från hela riket kan jämföras. I dag finns det inte heller något krav på sjukhusen att utreda varför barn dör. Många sjukhus gör interna undersökningar, men resultaten av dessa kommer inget annat sjukhus till gagn.

2015 presenterade Socialstyrelsen en rekommendation om att de svenska gränsvärdena för graviditetsdiabetes bör sänkas till WHO:s värden satta 2013. Malins blodsocker låg under graviditeten med Nike precis under det gamla gränsvärdet, men ett så kallat glukosbelastningstest ansågs inte nödvändigt.

Annons

Det här var i början av 2018, i augusti samma år togs beslut att sänka gränsvärdena i region Stockholm som en del i en nationell studie vars resultat ska presenteras hösten 2019. Med de tidigare gränsnivåerna diagnosticeras 1–2 procent med graviditetsdiabetes, med de nya omkring 10 procent, däribland Malin.

– Visst det är ett hypotetiskt resonemang men ändå, jag är helt övertygad om att Nikes död hade kunnat undvikas och jag kommer att vara övertygad om det hela mitt liv, säger Jesper samtidigt som han hämtar Malins sockermätningsinstrument och hennes insulinspruta.

Malin och Jesper ville vara delaktiga i hela processen för att ordentligt kunna ta farväl av sin dotter. Här är Malin på krematoriet i Silverdal utanför Stockholm.
Malin och Jesper ville vara delaktiga i hela processen för att ordentligt kunna ta farväl av sin dotter. Här är Malin på krematoriet i Silverdal utanför Stockholm. Foto: Staffan Löwstedt

Graviditetsdiabetes räknas inte som den främsta orsaken till att barn dör i magen, men kan vara en riskfaktor då barnets insulinnivåer stiger på grund av mammans höga blodsocker. Det innebär syrebrist i vävnaderna, vilket till slut blir ett problem för hjärtmuskeln.

Annons

Nu är det bara fem veckor kvar till den planerade igångsättningen på Danderyds sjukhus. Malin sitter nersjunken hemma i soffan, helt slut efter att ha dammsugit huset i försommarvärmen.

– Det finns ju vissa saker man inte kan göra något åt, som dolda hjärtfel eller om moderkakan lossnar. Men det där att man kan rädda liv genom att till exempel ta ett beslut om att sockerbelasta alla kvinnor över 35 år, jag kan inte sluta tänka på det, säger hon.

Nike måste få finnas här, men inte tränga undan någon. Inte bli en besvärjelse

I dag testas alla gravida med vanlig blodsockermätning hos barnmorskan och sockerbelastning utförs på kvinnor med riskfaktorer. Det innebär att de först får fasta, sedan mäts blodsockret och sedan dricker de en sockerlösning innan blodsockernivåerna mäts två gånger igen inom loppet av två timmar.

Hon ser ut över rummet. Mitt emot oss tronar den väggfasta bokhylla som Jesper höll på att bygga klart när Malin ringde från sjukhuset den där ödesdigra februaridagen då ultraljudet visade att deras dotters hjärta inte slog. Bredvid soffan står Nikes lilla minnesaltare med bilder på henne och familjen från BB.

Annons

– Det är en sådan grej som jag tror att vi måste flytta eller göra oss av med. Inte fotografierna, men den där platsen måste träda tillbaka. Vi har pratat om att det nya barnet inte får växa upp i ett Nikemausoleum. Nike måste få finnas här, men inte tränga undan någon. Inte bli en besvärjelse, säger Jesper.

Barnrummet är ”ett härke” konstaterar Malin. De har inte vågat göra i ordning det. Något av det mest smärtsamma efter Nikes död var att städa undan alla saker som låg och väntade på henne hemma. Men den smultronröda vagnen de köpte till Nike står i alla fall nytvättad framför ytterdörren.

Livet bultar i Malins mage.
Livet bultar i Malins mage. Foto: Staffan Löwstedt

– En effekt av att ha träffat så många föräldrar som har mist sina barn i magen är att jag blir så nervös varje gång någon ska in på förlossning, säger Malin Asp när jag når henne på telefon några dagar efteråt.

Annons

Ingela Rådestad håller med.

– Risken för att något ska hända är något högre för dem vars barn dött i magen. Så det där att ”det kommer inte att hända igen” stämmer inte. Har man förlorat ett barn före födelsen är en ny graviditet ofta oerhört jobbig. Samtidigt som man sörjer det barn man har mist finns ofta en stark önskan om att bli gravid igen. Och om man väl blir det finns risken för missfall och sedan den ständiga oron över att förlora barnet senare under graviditeten.

Det var inte heller helt självklart för Malin och Jesper att försöka få barn igen så snabbt. Malin beskriver det som ett vägskäl eller en dörr som hon tvekade att kliva in genom. Skulle de orka igen, skulle hennes kropp orka? Men då man är 40 år gammal finns inte heller tid att vänta, biologin får styra över intellektet.

Malin med katten Antonia som så fort någon är ledsen kommer och klättrar upp i knät.
Malin med katten Antonia som så fort någon är ledsen kommer och klättrar upp i knät. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

– När jag väl öppnat dörren var det som en fysisk kraft som tog över, en kraft jag behövde härbärgera för att inte skrämma slag på Jesper. Det kan jag känna var skitsvårt, att hitta en balans i det där även om beslutet att försöka igen var gemensamt, säger hon.

I augusti fick de veta att de väntade barn igen, men i oktober fick Malin missfall.

– Det var tidigt, i vecka sju, men det var ändå fruktansvärt. Jag var i Växjö och jobbade och Jesper var i Stockholm så jag ringde och sa att jag blödde och sedan fick jag gå till sjukhuset.

– Och jag fick slänga mig på ett tåg och komma ner, säger Jesper.

Minnesbilden av hur han kastade sig i bilen och körde in till Danderyds sjukhus när Nike precis dött flashar förbi, trots att han säger att missfallet var något annat.

I slutet av november visade graviditetstestet positivt igen.

– Att vara gravid, eller ha en partner som är det i två och ett halvt år, är som att vara i någon form av konstant advent, säger Jesper.

– Den katastrof vi var med om var så fruktansvärd att den fick oss att tvivla på vår relation. Jag har en massa skamkänslor för det och för att jag ifrågasatt om jag verkligen vill ha barn igen. Och jag skäms för att jag har isolerat mig från mina vänner. Det finns människor som jag inte har pratat med på nästan ett år för att jag inte har orkat. Jag går bakgator på stan, jag tar gator som inte är så trafikerade. Jag orkar inte stöta ihop med någon.

Annons

För att du måste ta första steget?

– Ja. Eller jag vet inte, det handlar om en ovilja att ta kontakt med smärtan, vilket man måste göra om man ska öppna sig för någon. Samtidigt börjar jag ibland med att prata om det – döden, döden – för att få det överstökat. Men det kostar på. Jag känner mig patetisk, men jag jag går hellre Luntmakargatan än Sveavägen.

Malin lutar sig fram mot Jesper, lägger sin hand på hans arm och konstaterar att han inte är patetisk, men att hon själv går Sveavägen.

– Det är så sjukt intressant att det är så olika. Jag tror – eller jag vet – att det är många som känner igen sig i dig. Några kanske inte kan sätta ord på det eller hantera det, några kanske separerar på grund av det. Det finns så många tragiska historier, jag tycker att det är skitviktigt att vi pratar om det där som vi inte ser i Instagram-flödena.

Att vara tillbaka på Danderyds sjukhus för en av många kontroller är skönt, men också emotionellt.
Att vara tillbaka på Danderyds sjukhus för en av många kontroller är skönt, men också emotionellt. Foto: Staffan Löwstedt
Annons

Smärtan du beskriver Jesper, vankar den hand i hand med rädslan inför en ny graviditet och förlossning?

– Jag skulle säga att det är väldigt sammanflätat, så till den grad att det är svårt att nysta i. Jag tror att det är därför jag har ”glömt bort” att berätta för folk att vi väntar barn.

Finns det tillfällen under den här graviditeten då ni kan koppla bort det som hänt och bara vara lyckliga?

– Jag kan absolut få sådana stunder där det är fritt från rädsla, men jag vet inte om det handlar om att jag känner henne hela tiden i min mage, säger Malin.

– För mig är det mer framtidsflashar som jag kan se i någon form av skimmer. Hur jag lär henne att tälja med kniv eller göra upp en eld, eller tar med henne ut och plockar svamp. I övrigt är jag så präglad av det fasansfulla med Nikes död. Jag har aldrig varit med om en förlossning där det kommer ut ett levande barn, säger Jesper.

– Förhoppningsvis får vi ett levande barn och det är jag övertygad om kommer att kännas som hundra procent lycka, men vägen dit känns inte så.

Annons
Esfandiar Nicodell, läkare i obstetrik och gynekologi, gör ultraljud på Malin.
Esfandiar Nicodell, läkare i obstetrik och gynekologi, gör ultraljud på Malin. Foto: Staffan Löwstedt

På vägen tillbaka in till stan stannar jag och fotograf Staffan Löwstedt till på kyrkogården där Nike ligger begravd. Färgerna på vindsnurran som Malin har stuckit ner i jorden har bleknat. Snurran som varje gång vinkar till familjen när de åker förbi, den som Malin tänkt köpa till Nike på Skansen. Det är en trolsk kväll, vita prästkragar är utspridda bland gravstenarna och doften från en stor jasminbuske liksom flyter fram över kyrkogården.

Jag tänker på det som Malin sade tidigare på dagen, om att hon alltjämt söker en mening med Nikes död. Att hon frågar sig varför hon, som hela livet famlat efter sina egna rottrådar, ska tvingas vara med om det här.

När Malin var tre månader gammal adopterades hon från El Salvador. 2016 reste hon tillbaka för att gräva efter sitt ursprung och kom hem igen med ett namn – Veralice N – hennes första nedtecknade namn. N står för Nada – härkomst okänd.

Annons

– När Alfonsina föddes var det som att jag för första gången fick en botten. Hon är liksom noll, säger Malin som har lagt till Veralice som mellannamn och tatuerat in det på armen med samma handstil som i dokumentet.

Nike är en bit av det där pusslet, en spegling av det förflutna som kanske aldrig går att få grepp om. Jag förstår det med ens när jag står där vid gravstenen, bortskämd med att själv känna till de särdrag – de likheter och olikheter – som finns i mitt eget släktled.

Inskriptionen på Nikes gravsten är hämtad ur ”Alice i Underlandet”: Hur lång är evigheten? Ibland bara en sekund.
Inskriptionen på Nikes gravsten är hämtad ur ”Alice i Underlandet”: Hur lång är evigheten? Ibland bara en sekund. Foto: Staffan Löwstedt

Det är den 25 juli, Malin äter frukost. Jesper rumsterar i bakgrunden, påminner om att de måste åka snart, om mindre än tio minuter. I dag ska de bli igångsatta, i vecka 37 plus noll.

Risken för dödföddhet är störst före vecka 22, men ökar något igen efter 40 fullgångna graviditetsveckor. I Finland har man tagit beslutet att ingen mamma får gå längre än vecka 41 – standard även i länder som USA, Storbritannien och Tyskland – och därmed sett en minskning av barn som dör i magen.

Annons

Fram till 2005 var vecka 43 den sista för igångsättning i Sverige, i dag är det i stället vecka 42 som gäller. Men efter en stor nationell studie – Swepi – som utredde skillnader kring barns hälsa om de föds i vecka 41 eller vecka 42 finns anledning att tro att riktlinjerna kommer att ändras även i Sverige. Resultaten är inte publicerade än men studien fick avbrytas i förväg då man märkte för stor skillnad i överlevnad mellan de bägge veckorna.

Jag är rädd att hon ska dö. Att hon inte ska få finnas.

För att förlossningen ska vara så naturlig som möjligt trots att den inte sätter igång av sig själv försöker man genom olika åtgärder trigga igång kroppens eget system. Genom så kallade hinnsvepningar, där barnmorskan med sitt finger lossar fosterhinnorna, frisätts hormonliknande ämnen som kallas för prostaglandiner, som sätter igång värkarbetet och mjukar upp livmodertappen. Man kan också föra upp en bard-kateter, en mjuk ballong, i livmoderhalsen för att simulera trycket från barnens huvud.

Alfonsina föddes med kejsarsnitt, men eftersom Nike föddes vaginalt, den förlossningsmetod som i anknytningshänseende anses vara den bästa för par vars barn har dött i magen, räknas Malin som omföderska. Det innebär att förlossningen beräknas gå snabbare än första gången.

Annons
”Vi är ju andra människor idag, det går inte att beskriva. Vilka vi var innan det här hände och vilka vi är nu, det är en helt annan grej”, säger Malin.
”Vi är ju andra människor idag, det går inte att beskriva. Vilka vi var innan det här hände och vilka vi är nu, det är en helt annan grej”, säger Malin. Foto: Staffan Löwstedt

Malin och Jesper har gått hos specialistmödravården på Danderyds sjukhus och kontrollerna har varit många. Diabetespoolen mäter Malins socker, hon har kunnat komma in när som helst och göra ultraljud, och en läkare planerar noga förlossningen tillsammans med föräldrarna.

I Socialstyrelsens rapport konstateras att vården i högre utsträckning bör informera alla föräldrar om att ett barn kan dö innan det föds. Särskilt viktigt är detta för gravida kvinnor i socialt utsatta grupper, då det finns ett samband mellan utbildningsnivå, födelseland, inkomstnivå och graden av utnyttjande av mödrahälsovårdens resurser.

Vad gäller föräldrar som tidigare fått ett dödfött barn hänvisar man i rapporten till de regnbågskliniker som finns i Storbritannien, som ger vård till personer som tidigare har fått ett dödfött barn. Målen med klinikerna är att förstå orsakerna till dödföddhet, att erbjuda behandling och prevention, och att förbättra vården för kvinnor som riskerar att få ett dödfött barn.

Annons

– Jag är rädd att hon ska dö. Att hon inte ska få finnas, säger Malin mellan frukosttuggorna.

Hon har haft lite sammandragningar sedan hinnsvepningarna, men värkarbetet har inte kommit igång. Nu ska man försöka med en bard-kateter. Känslorna är motstridiga, egentligen vill Malin vänta tills kroppen själv är redo, men hon vågar inte riskera något.

Klockan tio är de på plats på sjukhuset, läkaren tvingas iväg på ett akutfall och det dröjer till klockan ett innan hon kan sätta barden. Timmarna går den där torsdagen i slutet av juli. Vänner och familj håller andan, vågar inte ta ut någonting i förskott.

Det blir natt. En tropisk sådan då blommorna doftar extra ljuvligt och koltrastarna aldrig slutar att sjunga. Och så ett vrål över hela avdelningen, ja kanske till och med till nästa.

– Hon lever! Hon lever! Hon lever!

Det är Malin som skriker.

– Du höll på att skrämma slag på hela sjukhuset, barnmorskan sa till slut att du skrämmer barnet, ler Jesper.

I sin famn håller han en liten flicka, som väger 2 930 gram och är 47 centimeter lång. Det rinner lite mjölk ur hennes mungipa, hon sover, fast lätt. Förlossningen satte igång på Malins namnsdag, Kristinadagen, och hon kom till världen på Jesperdagen klockan 01.31 den 26 juli 2019.

Annons
”Jag kan ligga och titta på hennes ansikte bara, hur hon prövar motoriken”, säger Jesper.
”Jag kan ligga och titta på hennes ansikte bara, hur hon prövar motoriken”, säger Jesper. Foto: Staffan Löwstedt

– Det var som att jag var tvungen att skrika ut allt för att kunna ta in henne. Förstå att hon finns. All sorg efter Nike, jag bara vrålade ut den. ”Hon andas, hon lever.” Det var samma känsla som när vi begravde Nike. Jag behövde manifestera att hon andas för att tro på det.

Alfonsina sitter bredvid sin mamma och tittar på sin lillasyster. Skrattar åt hennes olika små miner, upprepar gång på gång hur söt hon är. ”Som en docka.” Jag minns hur hon beskrev Nike med samma ord. Egentligen tycker hon att allting har gått för fort efter Nike, hon hade behövt sörja längre, så har det känts under graviditeten. Men nu när lillasyster är här kan hon inte ta ögonen från henne.

– Den här lilla parveln hade inte funnits om det inte vore för Nike, mumlar hon.

Annons

Hennes mamma ler, säger att Alfonsina är så självklar som storasyster, lika naturlig som hon själv nyss kändes när hon lugnt och metodiskt fick den lilla att ta bröstet, trots att matbehållaren är dubbelt så stor som den lilla kroppen.

”Det har varit underbart att berätta om Veralice för våra vänner, kunna komma med goda nyheter”, säger Malin.
”Det har varit underbart att berätta om Veralice för våra vänner, kunna komma med goda nyheter”, säger Malin. Foto: Staffan Löwstedt

– I synnerhet mot slutet av graviditeten har det varit svårt att dra i kampen för någon form av upprättelse för de här barnen som inte fick stanna. Men jag har verkligen som avsikt att fortsätta den, även om vi har fått en fantastisk liten flicka här, säger Malin och fortsätter:

– Jag fick en otroligt stark upplevelse när vi åkte in och passerade Nikes grav. Det var som att hon flög in och lade sig runt mitt huvud igen och sedan var hon med. Ja, hon är typ med nu. Det är något med det där, jag kan inte hjälpa det, men jag tror på det. Hon är med och hon tycker att det här är helt okej. Det känns väldigt härligt för det hade kunnat kännas som att vi svek Nike, eller att vi inte skulle kunna älska den här flickan för att då sviker vi Nike.

Annons

– Det är viktigt att hon inte känner att hon är ersättningen för Nike, säger Jesper.

– Det hände. Det fasansfulla hände. Men det här fantastiska är något annat. Livet är inte en berättelse. Livet är massor av berättelser, samtidigt och hela tiden.

Varsamt lyfter han över den lilla till Alfonsina. Visar henne försiktigt hur hon ska hålla. Medan Malin någonstans under hela den tid som jag och Staffan Löwstedt har följt familjen bara har kunnat vara, existera med alla känslor mitt i kaoset, är det först nu det känns som att Alfonsina och Jesper kan slappna av. De fnittrar liksom hela tiden. Bubblar över.

1/2

”Det där hålrummet som gjorde att mina händer inte funkade, det fyller Veralice”, säger Jesper.

Foto: Staffan Löwstedt
2/2

”Det är så häftigt att vara mitt inne i evolutionen, särskilt de här dygnen vi har varit på BB, innan vi möter civilisationen igen”, säger Jesper.

Foto: Staffan Löwstedt

Malin upplever jag i stället som jordad. Arbetsnamnet på barnet är Veralice. Veralice utan N, för den här ungen har rötter ända till Vasa säger Malin som försöker lobba in något urstarkt mellannamn medan Jesper vinkar avfärdande. Men Vera som i det latinska veritas – sanning – tycker han om.

Hans röst brister när jag frågar hur hans händer känns nu, när han har ett barn att hålla i dem. Han vrider dem igen i knät.

Annons

– Nu är händerna precis vad de ska vara känner jag. Det där hålrummet som gjorde att de inte funkade, det fyller hon.

Det där med att du går Luntmakargatan, hur känns det nu? Går du Sveavägen i stället?

– Jag vet inte. Jag får väl se. Nu har jag någonting annat än sorg att erbjuda, men jag vet inte om jag vill ta in alla i det. Det har varit fruktansvärt jobbigt när någon har frågat ”Har du barn?”. Jag har ofta valt att svara nej i stället för ”Ja, jovisst, absolut, hon dog”. Men ska jag säga att jag har ett barn nu, eller att jag har två? Jag vet inte ännu.

Veralice gnyr lite i sängen medan hennes föräldrar pysslar om henne.
Veralice gnyr lite i sängen medan hennes föräldrar pysslar om henne. Foto: Staffan Löwstedt

Malin har hjälpt Alfonsina att lägga ner Veralice i rullsängen igen.

– Den där har jag haft på mig, det är mina första kläder, säger hon och pekar på den lilla bodyn. Bredvid flickan ligger också en present från hennes andra storasyster, en mjuk snuttefilt märkt ”Nike”.

Annons

Redan när Malin messade den första bilden på Veralice såg man att det här är en annan person än Nike. Ett ljusare, lite spädare barn, vid en första anblick kanske mer lik Jesper, fast när hon gäspar ser hon ut som Malin, eller Alfonsina.

– Hon manglade sig fram till tutten. Hon var så som man läser om, sög in Jesper, sög in mig och sedan tutten och när den väl var där var allt bra, säger Malin.

– Hon har en helt annan energi än Nike.

– Men hon levde ju inte, säger Alfonsina.

– Hon levde i mig i nio månader. Jag kände henne. Det var en helt annan energi att bära henne. Hon hade en annan typ av temperament, en integritet, ja faktiskt ett tungsinne.

”Vilken respekt för livet det här med Nike har gett, att det bara kan försvinna”, säger Jesper när han får Veralice i sina armar.
”Vilken respekt för livet det här med Nike har gett, att det bara kan försvinna”, säger Jesper när han får Veralice i sina armar. Foto: Staffan Löwstedt

Malin nynnar långsamt för sitt barn, hennes fötter är brett förankrade i golvet medan dotterns små lemmar spritter upp ur sängen. Ett stenkast bakom oss ligger andaktsrummet där de förra gången satt med Nike. Guldet i altargobelängen glimrar till när vi passerar.

Jesper berättar också att Veralice föddes i samma korridor som Nike.

– Men vi gick till vänster i stället för höger, det var som att gå nedströms i stället för uppströms. Till ett annat rum, vilket var väldigt viktigt. Men så var jag ute i korridoren någon gång och de kom springande med ett barn som inte andades, som de behövde göra hjärtmassage på, och direkt slungades jag tillbaka till det tillståndet.

– Ja. Man kan inte bara vara i svart eller bara vara i vitt, det måste finnas både och, säger Malin.

– Men kärleken är djupare och rikare efter Nike. Det får man aldrig tappa bort.

Veralice iklädd storasyster Alfonsinas första klädesplagg.
Veralice iklädd storasyster Alfonsinas första klädesplagg. Foto: Staffan Löwstedt

Jesper och Malin kramar Nikes kista i kapellet innan de tillsammans bär ut henne till bilen för att skjutsa henne till krematoriet.

Foto: Staffan LöwstedtBild 1 av 19

Malin, Alfonsina och Jesper lägger Nikes gravsten – hämtad från lantstället – på plats på kyrkogården.

Foto: Staffan LöwstedtBild 2 av 19

Nikes lilla minnesaltare med bilder på henne och familjen från BB har en framträdande plats i rummet.

Foto: Staffan LöwstedtBild 3 av 19

Jesper och Malin hemma i växthuset några veckor innan förlossningen.

Foto: Staffan LöwstedtBild 4 av 19

Nikes kista är så liten att den utan problem får plats i bagageutrymmet i familjebilen. Två stora kuddar ligger där redan som skydd mot stötar.

Foto: Staffan LöwstedtBild 5 av 19

Malin och Jesper ville vara delaktiga i hela processen för att ordentligt kunna ta farväl av sin dotter. Här är Malin på krematoriet i Silverdal utanför Stockholm.

Foto: Staffan LöwstedtBild 6 av 19

Livet bultar i Malins mage.

Foto: Staffan LöwstedtBild 7 av 19

Malin med katten Antonia som så fort någon är ledsen kommer och klättrar upp i knät.

Foto: Staffan LöwstedtBild 8 av 19

Att vara tillbaka på Danderyds sjukhus för en av många kontroller är skönt, men också emotionellt.

Foto: Staffan LöwstedtBild 9 av 19

Esfandiar Nicodell, läkare i obstetrik och gynekologi, gör ultraljud på Malin.

Foto: Staffan LöwstedtBild 10 av 19

Inskriptionen på Nikes gravsten är hämtad ur ”Alice i Underlandet”: Hur lång är evigheten? Ibland bara en sekund.

Foto: Staffan LöwstedtBild 11 av 19

”Vi är ju andra människor idag, det går inte att beskriva. Vilka vi var innan det här hände och vilka vi är nu, det är en helt annan grej”, säger Malin.

Foto: Staffan LöwstedtBild 12 av 19

”Jag kan ligga och titta på hennes ansikte bara, hur hon prövar motoriken”, säger Jesper.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 13 av 19

”Det har varit underbart att berätta om Veralice för våra vänner, kunna komma med goda nyheter”, säger Malin.

Foto: Staffan LöwstedtBild 14 av 19

”Det där hålrummet som gjorde att mina händer inte funkade, det fyller Veralice”, säger Jesper.

Foto: Staffan LöwstedtBild 15 av 19

”Det är så häftigt att vara mitt inne i evolutionen, särskilt de här dygnen vi har varit på BB, innan vi möter civilisationen igen”, säger Jesper.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 16 av 19

Veralice gnyr lite i sängen medan hennes föräldrar pysslar om henne.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 17 av 19

”Vilken respekt för livet det här med Nike har gett, att det bara kan försvinna”, säger Jesper när han får Veralice i sina armar.

Foto: Staffan LöwstedtBild 18 av 19

Veralice iklädd storasyster Alfonsinas första klädesplagg.

Foto: Staffan LöwstedtBild 19 av 19