Annons

Katarina Barrling:Efterlyser vardagsförnuftiga liberaler

Lena Andersson. Bokaktuell med ”Om falsk och äkta liberalism” (Liberal Debatt).
Lena Andersson. Bokaktuell med ”Om falsk och äkta liberalism” (Liberal Debatt). Foto: Staffan Löwstedt
Under strecket
Publicerad

Kolumn | Kunskap

Den som dristar sig till att hävda att det är viktigt med studiero i skolan får numera vara beredd på motfrågan: Vad har du för belägg för det? Skulle någon uttrycka oro för så kallade no-go-zoner väntar en ström engagerade svar, men inte om det oroväckande i våldsutvecklingen, utan i det felaktiga i att kalla vissa områden no-go-zoner – bevisligen finns det människor som vistas där, varför uttrycket är felaktigt.

De samtal som i bästa fall skulle kunna leda till att vi ökar vår kunskap och förståelse för världen, fylls i stället av hårklyverier, spetsfundigheter och bokstavstolkningar. Att försöka tala med andra människor om hur världen är beskaffad och vilka mönster vi kan se i den, är numera inte sällan en rätt lönlös övning. Nåde den som påstår att det är typiskt för svanar att vara vita – alla svarta svanar då? Vill man osynliggöra dem? Det finns inga mönster. Allt är undantag. Inget är sant – annat än för mig då. Eller dig. En märklig blandning av positivism och subjektivism har kommit att breda ut sig.

Annons
Annons

Vid ett panelsamtal arrangerat av Stiftelsen Liberal Debatt den 12 mars diskuterades denna typ av frågor med anledning av författaren Lena Anderssons nyutkomna bok ”Om falsk och äkta liberalism”. Anderssons tes om att den sanna liberalismen har sin grund i Platon, och omvänt undergrävs av det antifilosofiska tänkandet hos Karl Popper, kan nog få en och annan liberal att sätta kaffet i vrångstrupen. Men boken har ett ärende som är mer allmängiltigt än frågan om den sanna liberalismens essens, nämligen frågan om just kunskap, och hur vår tid behandlar – eller misshandlar – kunskap.

Vad Andersson efterlyser är en återgång till tänkandet, till logik och förnuftsstyrd reflektion. En insikt om att sanningen finns, att allting inte flyter, och att det grundförnuft varje människa är begåvad med räcker en god bit för att förstå hur tillvaron är beskaffad. Hon efterlyser en människa som tänker själv och som gör rimlighetsbedömningar – även för den händelse en färsk forskningsrapport inte skulle föreligga.

Vad hon i stället ser är en värld som ropar efter fler datapunkter, mer evidens och ytterligare fakta – utan att inse att om vi så samlade på oss all världens datapunkter så bleve vi inte klokare för det. Kunskap kräver analys och syntes, tänkande och tolkningar av hur datapunkterna hänger samman.

Under samtalet pekade Andersson på att det finns en svensk partiledare som tydligt står för den typ av vardagsförnuft hon efterlyser. En som inte ber om en forskningsrapport till, som inte hänvisar till att det inte finns någon sann kunskap, som inte fastnar i akademiska sofisterier om att vad som förefaller vara uppenbara orsakssamband inte existerar. Och som vunnit exempellösa väljarframgångar. Från Anderssons liberala perspektiv finns det dock en hake: den partiledare, som ger uttryck för den form av tänkande som hon efterlyser hos alla liberaler, har mer än någon annan tagit avstånd från liberalismen. Vem han är, och hur detta kan vara möjligt? Ja se där en dialektisk tankeövning för alla liberaler att hänge sig åt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons