Annons

Ivar Arpi:Egna barn och andras hedersförtryckta ungar

Fadime Sahindals begravning i Uppsala Domkyrka, 2002. Hon hedersmördades av sin far.
Fadime Sahindals begravning i Uppsala Domkyrka, 2002. Hon hedersmördades av sin far. Foto: OLA TORKELSSON
Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Mycket tyder på att socialtjänstlagen inte följs när det handlar om barn och ungdomar som lever under hedersförtryck. Socialtjänsten har svårt att hantera dessa fall. Bland annat beror det på tanken om att hålla ihop familjen, vilket inte riktigt fungerar när det gäller hedersförtryck. Nyligen skrev Azam Qarai, från Kvinnors nätverk och Linnamottagningen, om ett par fall där flickor lämnats tillbaka till sina föräldrar. ”I det ena fallet motiverade socialtjänsten beslutet med att föräldrarna sagt ”att de ska sluta slå” samt att fadern tackat ja till att ta emot stöd för att arbeta med aggressioner han tidigare inte kunnat kontrollera. Ingen hänsyn togs till övrig oro och problematik, exempelvis bortgifte eller utförande ur landet. Hemtagningen skulle ske ett par månader efter att flickan utsatts för så pass grovt våld att hon blev inlagd på sjukhus under två nätter.” (Aftonbladet 26/10)

”Problemet med hedersförtryck är inget du kan arbeta bort med ett 12-veckorsprogram.”

Det är uppenbart att barnperspektivet prioriterats bort här. Socialtjänstlagen innebär att man först måste uttömma alla frivilliga möjligheter när det kommer till insatser mot barn och familjer. Under den tiden läggs barn- och ungdomsperspektivet åt sidan, vilket blir ett dilemma i det praktiska arbetet. Man klarar inte av att ha två bollar i luften samtidigt.

Annons
Annons

Jag frågar Mariet Ghadimi, verksamhetschef för organisationen TRIS, Tjejers rätt i samhället, som arbetar mot hedersrelaterat våld och förtryck, om fallet som beskrivs ovan.

– Problemet med hedersförtryck är inget du kan arbeta bort med ett 12-veckorsprogram. Detta är normer och värderingar som sitter djupt, inte bara hos en person, utan hos hela släkter. Att pappan har gått med på en frivillig insats mot aggressivitet säger egentligen ingenting om huruvida hedersförtrycket finns kvar eller inte. Hedersförtryck kan inte reduceras till att pappan slår.

Ett annat problem är att socialsekreterare oftare hotas i fall som rör hedersförtryck. Mer än var tredje socialsekreterare har utsatts för våld eller hot om våld. Det värsta som kan hända män med hedersnormer är att någon annan får insyn i det som händer i deras familj. Och att en myndighet går in och omhändertar ens barn är en stor skam.

Jag frågar Juno Blom, utvecklingssamordnare på Länsstyrelsen Östergötland som arbetar på uppdrag av regeringen mot hedersrelaterat våld och förtryck, om hon känner igen att socialsekreterare hotas när de arbetar med hedersrelaterade fall.

”Det finns gånger jag själv har varit rädd. Jag skulle kunna skriva en bok om alla gånger det rör sig om.”

– I hela landet, från norr till söder, har jag träffat tjänstemän som är rädda när det gäller den här frågan. Inte bara i utsatta områden.

– Jag skulle kunna skriva en bok om alla gånger jag själv har varit rädd. Ibland har man tänkt att ”nu skiter jag i det här”. Så jag kan verkligen förstå upplevelsen. Men då tänker jag: vad hade jag då inte känt om jag hade varit barn i den här situationen? Vi måste kolla på vilka åtgärder som krävs för att myndighetspersoner inte ska behöva vara rädda. Man får aldrig bli ensam med det här. Vi kan inte blunda för vad som sker ett barn för att vuxna myndighetspersoner är för rädda för att göra något. Att inte vidta åtgärder är ett stort svek mot det enskilda barnet.

Annons
Annons

Men problemet är egentligen bredare än så. Sverige var först i världen med att förbjuda barnaga 1979. Men det var slutpunkten av en lång process där normerna runt barnuppfostran förändrats. Lagstiftningen var grädden på moset, inte det som orsakade själva förändringen. De allra flesta som invandrar till Sverige kommer från kulturer där aga är en självklar del av barnuppfostran. De ställs inför att ändra sitt beteende över en natt, eller att få sina barn tvångsomhändertagna.

Är problemet för omfattande för att man ska kunna upprätthålla lagen? Mariet Ghadimi igen:

– Det är så självklart att jag har slutat reflektera över det. De mest grova fallen är de som får hjälp i dag, om ens det. Men det finns ett stort mörkertal med andra barn vi också skulle behöva hjälpa. Men det har vi inte resurser att jobba med. Inte i närheten. Det finns en större acceptans på myndigheten i dag för ”uppfostringsvåld” som är legitimerat i vissa kulturer, religioner eller traditioner: ”Leila tål lite mer våld, än vad Lisa gör”. Det handlar om att man inte ser det som sker Leila som våld, på grund av hennes bakgrund.

Oavsett om du har bott här i tre dagar eller hela livet finns det vissa saker man måste leva upp till enligt lagen. Men när socialsekreterare inte vågar eller får stöd nog för att göra det, då gäller inte lagen lika för alla längre. Då lämnas vissa barn åt sitt öde. Det borde vi inte acceptera. Som Juno Blom avslutar vårt samtal:

– Vi måste tänka att det här är våra barn.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons