Annons

Jeana Jarlsbo:Eiffels järntorn fortsätter att fånga fantasin

Tornet som vakar över Paris har hånats och beskyllts för att vara onyttigt, men Gustave Eiffels skapelse till världsutställningen 1889 har blivit en modern myt, kärleksfullt inlemmad i resandets universella språk.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Eiffeltornet invigdes den 31 mars 1889.

Bild 1 av 1

Eiffeltornet invigdes den 31 mars 1889.

Bild 1 av 1
Eiffeltornet invigdes den 31 mars 1889.
Eiffeltornet invigdes den 31 mars 1889.

I ett petitionsbrev publicerat i tidningen Le Temps den 14 februari 1887 protesterade flera franska författare, konstnärer och arkitekter i skarpa ordalag mot byggandet av Eiffeltornet inför världsutställningen 1889. Alexandre Dumas dy, Leconte de Lisle, Sully Prudhomme, Guy de Maupassant samt tonsättaren Charles Gounod återfanns bland dessa petitionärer, vilka i sitt brev hävdade att ”det meningslösa, monstruösa Eiffeltornet” ohjälpligt skulle förfula och dra skam över Paris.

Ironiskt nog kom Maupassant sedermera att regelbundet inta lunch på Eiffeltornets restaurang, vilket han förklarade med att det var det enda stället i staden där han slapp se själva tornet. Faktum är att var man än befinner sig i Ljusets stad så finns den skyhöga silhuetten någonstans i ens blickfält. Oavsett årstid, genom dimma, regn eller solsken, bortom taklandskapet, kupolerna och lövverket syns alltid Eiffeltornet, en stadig mittpunkt i parisarnas vardagsliv, framhåller den franske litteraturforskaren och semiotikern Roland Barthes i sin fängslande essä La Tour Eiffel (Seuil, 95 s) från 1964. I höstas utkom den i nyutgåva, försedd med både arkivbilder och svartvita fotografier tagna av André Martin (1928–1999). Barthes text är i samklang med Martins hisnande, stämningsfulla bilder.

Annons
Annons

Redan ett halvsekel innan det omstridda Eiffeltornet blev verklighet lekte författaren Victor Hugo och historikern Jules Michelet med den svindlande tanken att få se Paris respektive hela Frankrike i fågelperspektiv. I ett kapitel i ”Ringaren i Notre-Dame” föreställer sig den förstnämnde den utsikt över Paris och dess ståtliga byggnadsverk som en betraktare i slutet av 1400-talet kunde njuta av från Notre-Dames torn. Hugo hade också en framtidsvision: sett i fågelperspektiv skulle Paris en dag ”för blicken uppvisa den mångfald i linjerna, den rikedom på detaljer, den storslagenhet i enkelheten och den överraskande skönhet som är utmärkande för ett schackbräde”.

Även somliga av dåtidens arkitekter i både Frankrike och USA närde en dröm om ett mycket högt torn. Eiffeltornet uppstod således inte ur tomma intet; idén om en fantasieggande tornbyggnad ingick i tidsandan.

1884 lät den franska regeringen meddela att 100-årsjubileet av franska revolutionen skulle firas med pompa och ståt genom 1889 års världsutställning. Och visst var tanken på en skyhög byggnad som höjdpunkten på världsutställningen mer än tilltalande! Men Édouard Lockroy, Frankrikes dåvarande handels- och industriminister, hade stora ambitioner: han ville att det tilltänkta byggnadsverket skulle bli ”ett originellt mästerverk inom metallindustrin”. En tävling utlystes, och ingenjören Gustave Eiffels projekt om ett 300 meter högt järntorn vann. Bland de 700 tävlingsdeltagarna återfanns också en fransk arkitekt som tänkte bygga ett lika högt torn av granit och döpa det till Colonne du soleil, Solens pelare. Med hjälp av dess reflekterande speglar skulle man nattetid kunna belysa hela Paris, hävdade han. Dessutom skulle tornets sista avsats användas till ett slags sanatorium, där patienterna enligt honom kunde insupa luft ”frisk som fjälluften”.

Annons
Annons

Det var egentligen ingenjörerna Maurice Koechlin och Émile Nouguier, båda två verksamma vid Eiffels byggföretag, som fick idén till en 300 meter hög pylon och som visade sina skisser på Exposition des arts décoratifs i Paris. Därefter utvecklades deras projekt av arkitekten Stephen Sauvestre. Till en början verkade Eiffel måttligt intresserad av projektet, men blev efter hand begeistrad över det och övertog det. Tack vare sina järnkonstruktioner hade han redan nått internationell ryktbarhet och kallades le magicien du fer, ”järnets trollkarl”. Tornet i Paris kom att bli hans mest berömda verk.

Dessförinnan hade Eiffel, förutom en rad byggnadsverk och stommen till Frihetsgudinnan i New York, konstruerat olika slags broar, ty han hyste en riktig passion för dem. Han var upphovsman till berömda högbroar över Douro i Portugal och vid Garabit i Sydfrankrike. På sätt och vis är även Eiffeltornet en brokonstruktion, men en ovanlig sådan. Man kan se det som en vertikal motsvarighet till broarna i Paris, dock en bro som binder samman staden och jorden med himlen – en himmel där människan med tiden tack vare flygplan och rymdskepp kom att skapa en egen rymd.

Det tog drygt ett år och nio månader att bygga det omtvistade järntornet. ”För att hedra modern vetenskap och fransk industri har jag velat resa en triumfbåge, lika häpnadsväckande som de som tidigare generationer rest till erövrare”, förklarade Eiffel. Under världsutställningen 1889 blev tornet en stor turistattraktion och drog nästan två miljoner nyfikna besökare. Tidningen Le Figaro hade låtit installera ett tryckeri och ett redaktionsrum på andra avsatsen och gav dagligen ut ett fyrsidigt nyhetsblad under den perioden. På tredje avsatsen fanns det också en telegrambyrå. Vid den tidpunkten verkade Eiffels uppseendeväckande järnkonstruktion dömd till ett kort liv, då det var tänkt att den skulle monteras ner efter 20 år. Vem hade kunnat ana då att det nyinvigda tornet efter hand skulle bli ett av Paris viktigaste riktmärken och få sådan betydelse för fransmännen? Till en början betraktades det som symbol för franska revolutionen, för industrin och moderniteten, men blev med tiden främsta symbolen för Paris och Frankrike.

Annons
Annons

Eiffeltornet var världens högsta byggnadsverk fram till 1930, då Chrysler Building stod klar i New York. Allt fler höga torn har sedan dess konstruerats på olika håll i världen, och skyskraporna har växt upp som svampar ur jorden. (Nyligen invigdes Europas högsta skyskrapa, The Shard, ”Skärvan”, i London.) I samband med 100-årsjubileet av Eiffeltornet grundades World Federation of Great Towers; det parisiska tornet är i dag äldst bland dess medlemmar, och Burj Dubai med sina 828 meter högst.

Eiffeltornet förblir en av de stora turistmagneterna i Paris. Varje år lockar det nästan sju miljoner besökare, men paradoxalt nog är det ett tomt monument; det finns egentligen ingenting att se inuti det, påpekar Barthes. Till skillnad från ett konstmuseum, där besökarens blick kan fröjdas åt konstverken, utgör Eiffeltornet ett slags ”monumentets nollpunkt”. När Barthes, med den intellektuella briljans och de poetiska vändningar som blivit kännetecken för hans essäkonst, utforskar denna tomrummets estetik får ”nollpunkten” ett komplext innehåll och inte minst en stark symbolladdning. För Eiffeltornet är betydligt mer än bara en tom järnkonstruktion – det kan liknas vid ett chiffer som kan avkodas i all oändlighet. Det framstår som objekt så länge man ser på det, men förvandlas i sin tur till blick när man besöker det, eller med Barthes formulering är det ”ett objekt som ser och en blick som blir sedd”.

Uppe i Eiffeltornet förvandlas ”turistritualen” till ett ”blickens och intellektets äventyr”. Sett i fågelperspektiv uppvisar Paris ett myller av byggnader, en ständig ström av svarta prickar, en mångfald i linjerna, en rikedom på detaljer och inte minst en överraskande skönhet. Men allt detta appellerar inte bara till blicken: i den magnifika panoramautsikten kan man också urskilja flera skikt av Frankrikes historia, vilket möjligtvis väcker reflektioner om tidens stora mysterium.

Annons
Annons

Med sin smäckra arkitektoniska silhuett som sträcker sig mot skyn har Eiffeltornet en poetisk potential och sätter fantasin i rörelse. Det kanske ligger nära till hands att förknippa det med Babels torn i den bibliska berättelsen, eller med andra urgamla myter och symboler. Som Barthes med fog påpekar har Eiffeltornet ett omisskännligt symbolvärde; dess höjd, dess lätthet och spetsmönster av järn för tankarna till luftens symbolik och människans drömmande. Höjd, lätthet, spetsmönster: med lite fantasi kan tornet liknas vid en gigantisk växt, en blomma av luft och järn. Eller, om man så vill, påminner det om ett djur: en insekt, en fågel eller, ännu bättre, en giraff. Kanske mest av allt liknar det ändå en mänsklig silhuett; i människans fantasi kan tornet genomgå olika metamorfoser. Att det bjuder på en svindlande utsikt över Paris, får människor att drömma och sätter deras fantasi i rörelse förklarar, åtminstone delvis, dess stora dragningskraft.

Eiffeltornet har blivit en modern myt, inlemmad i resandets universella språk. I Barthes ögon tycks det vara lika beständigt som sten och floder. Men stämmer det verkligen? Visserligen har tornet trotsat tidens tand med värdighet, men dess beständighet är i hög grad beroende av människans omsorg. Sedan 80-talet har det regelbundet renoverats och restaurerats. Vart sjunde år målas det om för hand, vilket kräver 45 ton målarfärg. Vind och sommarhetta kan få dess spets att förflytta sig med upp till sju respektive arton centimeter.

Tornet som vakar över Paris har ibland hånats eller blivit beskyllt för att vara onyttigt, men oftast har det dragit beundrande, eller kanske rentav kärleksfulla, blickar till sig; det har genomlidit två världskrig, träffats av åskan, använts bland annat som väderstation och radiosändare, det har framställts i miniatyr och mångfaldigats i form av olika slags turistsouvenirer – men förblivit trots allt ett gåtfullt original. Till tornets mångsidiga historia hör också konserter som bland andra gavs av Edith Piaf, Charles Aznavour och George Brassens.

Annons
Annons

Om den 123-åriga kolossen med järnkropp hade haft talförmåga skulle den måhända ha bekänt att den brukar dra en lättnadens suck när turistströmmen avtar; eller med en darrning på sin rostiga röst skulle den ha berättat om alla människor som under årens lopp valt dess höjd som en språngbräda ut ur tiden.

Hos poeter som Guillaume Apollinaire, Louis Aragon och Blaise Cendrars har Eiffeltornet lämnat litterära spår. Och när Jean Cocteau skrev ”Les Mariés de la Tour Eiffel” lät han ett ungt nygift par äta frukost på en av tornets plattformar.

Många konstnärer inom modernismen har betraktat det som symbol för en djärv kreativitet och avbildat det i sina konstverk: Georges Seurat, Pierre Bonnard, Édouard Vuillard, Henri Rivière och inte minst Robert Delaunay.

Det avbildade Eiffeltornet kan faktiskt visa sig när man minst anar det. När ni besöker Waldemarsudde dröj kvar framför en liten målning av Anders Zorn, ”Motiv från Seine” (1889). Där skymtar det ännu ofullbordade tornet. Man kan också läsa i utställningstexten att Zorn i sina anteckningar har skildrat en målarutflykt utmed Seine som han och prins Eugen gjorde för att studera vattenreflexer. ”En gång for Prinsen och jag ut till Seinen för att måla vatten tillsammans och vi installerade oss så att få det halvfärdiga Eiffel-tornet i bakgrunden”, skriver han. Vid en tidpunkt då byggandet av tornet var föremål för en hätsk debatt i Frankrike, sällade sig prins Eugen till dem som värdesatte Eiffels skapelse. I januari 1889 skrev han till sin mor, drottning Sophia, att han upplevt tornet som ”långt ifrån att vara fult, i stället riktigt vackert”. Uppenbarligen hörde Prins Eugen till dem som i ett tidigt skede insåg att Eiffeltornet var en arkitektonisk skönhet.**

Jeana Jarlsbo
är fil dr i franskspråkig litteratur och kulturskribent i SvD.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons