Annons

Språkets sjunde funktionElak drift med den franska kultureliten

Laurent Binet, född 1972, vann Goncourtpriset med sin debut ”HHhH”.
Laurent Binet, född 1972, vann Goncourtpriset med sin debut ”HHhH”. Foto: JF Paga / Grasset

Foucault på bastubordell, Kristeva som härsklysten ragata. Det är svårt att hitta något mer franskt refererande än Laurent Binets ”Språkets sjunde funktion”. En fri fantasi utifrån Roland Barthes död i en bilolycka 1980.

Under strecket
Publicerad

Språkets sjunde funktion

Författare
Laurent Binet
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag

Övers: Sara Gordan 384 s.

Den 25 februari 1980 blir den franske filosofen Roland Barthes överkörd av en tvättbil på rue des Écoles i Paris, i vad som kom att kallas en tragisk olycka. Eller var det? frågar sig Laurent Binet i sin senaste roman, ”Språkets sjunde funktion”, här översatt av Sara Gordan, vilket vi kan vara tacksamma för – det är ju trots allt hennes språkskrud vi läser. Binets första roman ”HHhH”, var en hårdkokt krigsskildring med utgångspunkt i mordet på nazisten Reinhard Heydrich. Även denna senaste roman går i hårdkokthetens tecken, fast med en semiotisk twist: här ska Roland Barthes vid sin död ha burit på ett dokument som inte bara sätter igång den bulgariska säkerhetstjänsten, liksom den sittande presidenten Valéry Giscard d’Estaing och hans efterträdare, François Mitterrand, utan hela den franska parnassen – Julia Kristeva, Philippe Sollers, Jean-Michel Foucault, Bernard Henri-Lévi, Gilles Deleuze, Hélène Cixous, med flera.

Så vad är då denna ”språkets sjunde funktion” som alla vill åt? Enligt Roman Jakobson, en av grundarna till strukturalismen och lingvistiken, meddelar oss Binet, har språket huvudsakligen sex funktioner: den referentiella, den emotiva eller expressiva, den konativa, den fatiska, den metalingivstiska och den poetiska. Men nu skulle det alltså också finnas en sjunde funktion, vi kan kalla den magisk eller besvärjande, och den som behärskar den besitter förmågan att övertyga vem som helst om vad som helst, får med andra ord obegränsad makt. På något sätt hade alltså Barthes fått tillgång till denna information, vilket har kostat honom livet.

Annons
Annons

Kommissarie Bayard tilldelas fallet, men för att över huvud taget kunna förstå sina misstänktas diskurser tar han hjälp av en lärare i semiologi, Simon Herzog. Jakten för dem till Italien där de kommer i kontakt med Umberto Eco och ett hemligt sällskap, Logos Club, en sorts boxningsklubb i vältalighet, där förloraren får sitt finger avhugget. De blir också alltmer innästlade i den intellektuella skara som på 80-talet blev lite av ett signum för Frankrike, och som i och med Binet nu har fått sig ännu en gullegris. 

Jag har rätt svårt att hetsa upp mig över denna intellektuella biljakt, där kvinnorna alltid är villiga medan männen slänger käft

Är jag elak nu? Det är inget mot vad Binet är. Den här berättelsen är på samma gång en hyllning som en vidräkning med den franska kultureliten, och därmed skriver Binet inte bara in sig i just denna elit, utan också i Frankrikes nästan kroniskt revolutionära, bipolära tillstånd, denna överdrivna tilltro till hierarki som konsekvent leder till uppgörelser med densamma. Här levereras sålunda refererat efter referat av de upphöjda tänkarnas lärda diskurser, följt av lika långa osmickrande passager med Foucault på bastubordell, eller Kristeva som härsklysten ragata. Det är svårt att hitta något mer franskt refererande än denna stiluppvisning, något som Binet själv noterar:

”Vi är kanske medvetna om att vi inte har framställt några stora romaner, det har vi kanske inte … och inga stora teaterpjäser; men det vi har gjort är att framställa ett sätt att förklara vad andra har sagt eller gjort, och genom att kunna förklara på ett bättre sätt vad de har sagt och gjort har vi lyckats vitalisera en urgammal diskurs.”

Nu behöver man inte vara inläst på dessa filosofer för att följa med i intrigen, men hela bygget vilar ändå på att jag som läsare kan humma initierat åt att jag vet vad han talar om, och skrocka åt att även Philippe Sollers kliar sig i skrevet. Vilket jag inte gör. För hur smart och rappt det än är, har jag rätt svårt att hetsa upp mig över denna intellektuella biljakt, där folk tycks tala endast för att imponera eller erövra, där kvinnorna alltid är villiga medan männen slänger käft. Det blir liksom nyanserat som i en byggbod, fast med fler ord. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons