X
Annons
X
Recension

Folkets skönhet Elände staplas på elände – hur blev den här så hajpad?

De måste ha tålamod de många danskar som älskat Merete Pryds Helles misärroman ”Folkets skönhet”. Boken om Maries klassresa från armod till villaförort har likheter med Kristina Sandbergs trilogi om Maj – men har inte samma kraft att väcka känslor i läsaren, skriver Therese Eriksson.

Merete Pryds Helle (född 1965) är dansk författare. Hon har bland annat skrivit barnböcker, novellsamlingar och romaner. För ”Folkets skönhet” som nu finns på svenska har hon bland annat fått De Gyldne Laurbær (de danska bokhandlarnas pris) och Politikens litteraturpris. Foto: Thomas A
Läs mer om Vinterns böcker 2019

Folkets skönhet

Författare
Merete Pryds Helle
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag

Övers. Urban Andersson 367 s.

Som en massiv, fuktig filt av tovad ull i mörkaste grått, sådan var novembers första halva; den disiga halvdagern som liksom sömlöst gled in i nattens kompakta mörker. Stegen, och ögonlocken, tunga. Jo, jag brer på, men nu gäller det att komma i stämning. I den stämning som råder i ”Folkets skönhet”, närmare bestämt. Här förhärskar duggregnigt novembermörker året om, genom årtiondena, alldeles oaktat vilket väder och vilken årstid det faktiskt är. Undantagen, stunderna med någorlunda klar sikt, är försvinnande få.
Merete Pryds Helles släktkrönika ”Folkets skönhet”, som skildrar en dansk landsbygdsfamilj från 1930-talet och ungefär trettio år framåt, blev en stor framgång i Danmark häromåret; såväl prisbelönad som bästsäljande. Familjen skildras med dottern Marie – skissad med författarens egen mor som förlaga – i centrum, genom henne får läsaren följa genom de fattiga krigsåren och in i hemmafrutillvaron i 1960-talets nybyggda villaförort. Hela vägen är kantad av utsatthet, våld och umbäranden.

Alltför kantad, vill jag påstå, för i en jämntjock misär är det svårt att skilja ut, och beröras av, de riktiga smärtpunkterna. Elände staplas på elände, i en seg och långsamt utdragen process. Att denna roman blev så hajpad i hemlandet? Vilka tålmodiga läsare de måste vara, danskarna. Riktigt så överseende har jag svårt att vara.

Att vara det blir förresten allt svårare också för Marie: ”Det kostade krafter att vara rar och leende från morgon till kväll”, tänker hon mot romanens slut, och rabblar upp allt som det förväntas av en god hustru och mor att hon bara ler mot; småbarn som slänger mat omkring sig och gnäller, en äkta man som är sur och svårmodig eller som kräver sin äktenskapliga ”rätt”; ”han älskade henne bara när hon var rar, och det var så tungt att vara rar.”

Annons
X

Maries klassresa, den slingriga vägen från barndomens armod in i ett deprimerat och utsatt hemmafrutillstånd, för stundtals tankarna till Kristina Sandbergs trilogi om Maj; i synnerhet i romanens senare del, när Marie är olycklig i sin nya familj, samtidigt som klyftan mellan henne och familjen hemma på Langeland blir allt djupare. Men där Sandberg gjuter oförglömligt liv i människan Maj, och motstridiga känslor i läsaren, förblir Pryds Helles Marie en märkligt undflyende figur: en nästan anonym ”någon”, blott mottagare av allt bedrövligt som händer henne.

Det är en händelse som ska ge bitter bismak när Kaj, några år och ett trettiotal sidor senare, våldtar henne i skogen och tvingar en annan bror att göra detsamma.

Misärromanen, en kär bekanting i nordisk och svensk litteraturhistoria, kräver mer finess än man kan inbilla sig. Att bara lägga fler bedrövelser till ynkedomen räcker inte. ”Folkets skönhet” börjar starkt, med en scen där den lilla flickan Marie räddar sin storebror Kaj från att kvävas efter ett getingstick i halsen. Det är en händelse som ska ge bitter bismak när Kaj, några år och ett trettiotal sidor senare, våldtar henne i skogen och tvingar en annan bror att göra detsamma.

Så brutal är den alltså, ”Folkets skönhet” – den närmar sig grymheter som inte står en Birgitta Trotzig efter. Jag tänker på Trotzig, för att jag känner igen brutaliteten och denna gråa (för)stämning, men där Trotzig på sina starka språkvingar lyfter från de leriga skånska betfälten rafsar Pryds Helles penna alltför ofta kvar i gyttjan. Det är inget fel på berättelsen, tvärtom, det är övertron på att den i sig kan bära en hel roman som gör att det brister. Jag saknar dynamik, rytm, skärpa – ljus som bryter in och ger mörkret konturer!
Nå, inte helt och hållet. Ett litet, säreget, ljus finns faktiskt. Det är tavlan som gett boken dess titel och som fadern släpar hem, till ingens glädje utom just Maries. ”Folkets skönhet”, med sina två kvinnor i en potatisåker, idealiserar arbete och plikt. Mormor tycker kvinnorövarna är oanständiga, när hon kommer på besök hängs tavlan ut i lagårn. Marie älskar den. Hon älskar den inte bara för att den skildrar välbekant slit, utan för att den är konst; för allt som konsten kan fånga i form av sanning och skönhet trots en hård verklighet. Om bara romanen ”Folkets skönhet” hade gjort detsamma.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X