Annons

Dick Harrison:Detta fyller mig med hopp

Notre-Dame har vandaliserats, byggts om och återhämtat sig många gånger genom tiderna. Naturligtvis kommer dess spira att resa sig mot skyn igen, vackrare än någonsin.

Under strecket
Publicerad

Släckningsarbetet under natten mot tisdagen. På Victor Hugos 1480-tal går den parisiska undre världen till attack mot Notre-Dame. På måndagskvällen var det ”den röde hanen” som anföll.

Foto: Imago/IBLBild 1 av 2

Anthony Quinn (Quasimodo) och Alain Cuny (Claude Frollo) i 1956 års klassiska filmatitisering av ”Ringaren i Notre-Dame”. Victor Hugo hade fel på en väsentlig punkt – alla ombyggnader som gjorts i Notre-Dame har inte varit av ondo.

Foto: Imago/IBLBild 2 av 2

Släckningsarbetet under natten mot tisdagen. På Victor Hugos 1480-tal går den parisiska undre världen till attack mot Notre-Dame. På måndagskvällen var det ”den röde hanen” som anföll.

Foto: Imago/IBLBild 1 av 1
Släckningsarbetet under natten mot tisdagen. På Victor Hugos 1480-tal går den parisiska undre världen till attack mot Notre-Dame. På måndagskvällen var det ”den röde hanen” som anföll.
Släckningsarbetet under natten mot tisdagen. På Victor Hugos 1480-tal går den parisiska undre världen till attack mot Notre-Dame. På måndagskvällen var det ”den röde hanen” som anföll. Foto: Imago/IBL

I den största roman som skrivits om en katedral, Victor Hugos ”Notre-Dame de Paris” från 1831, på svenska felaktigt översatt till ”Ringaren i Notre-Dame”, pekar den destruktive antihjälten Claude Frollo på en nytryckt bok och konstaterar bittert ”Ceci tuera cela”, ”Den här kommer att döda den där”. ”Den där” är hans älskade Notre-Dame och den arkitektur som katedralen är ett emblematiskt uttryck för.

För Hugo är detta romanens nyckelmening: före uppfinningen av Gutenbergs tryckpress var det genom arkitektur poeterna uttryckte sig, ty det hantverk som gestaltade sig i Notre-Dame var inget mindre än la pensée écrite en pierre, ”tanken skriven i sten” (bok 5, kapitel 2).

Den slarvige läsaren inbillar sig förvisso att romanens huvudpersoner är Quasimodo, Frollo, Esmeralda och de andra mänskliga protagonisterna, men den stora centralgestalten är Notre-Dame själv.

Annons
Annons

När jag hör att Notre-Dame brinner kommer jag spontant att tänka på romanens kravallklimax. På Hugos 1480-tal går den parisiska undre världen till attack mot katedralen. På måndagskvällen var det den röde hanen som anföll. Spiran och taket är skattat åt förgängelsen, men resten förefaller tack och lov ha klarat sig.

Först i detta skede betraktades katedralen som färdig, och dåtida skribenter lovprisade den lika högt som dagens turister.

Notre-Dame är ett formidabelt monument som formligen drar till sig dramatik, både i fiktionens värld och i verkligheten. Under antiken var stadsdelen scen för en utdragen kamp mellan religionerna. Enligt vissa forskare stod ett Jupitertempel på platsen för Notre-Dame.

Det utmanades och besegrades av kristna kyrkor, framför allt av en för tiden mycket stor basilika som helgades åt Sankt Stefan, belägen ett 40-tal meter därifrån. Minst fyra kyrkor efterträdde varandra på platsen innan biskop Maurice de Sully år 1160 tog initiativ till dagens katedral. Biskopen lät riva den romanska domkyrka som redan stod där – ett kulturmord som i dag hade varit otänkbart – för att bereda plats för modernast möjliga arkitektur i himlastormande gotik.

Projektet tog hundratals år att förverkliga. För generationer av parisare var Notre-Dame snarare en gigantisk byggnadshytta än en kyrka. De karaktäristiska strävbågarna, som både ger Notre-Dame stadga och sänder medeltida skönhetssignaler till nutidsmänniskan, började byggas en bra bit in på 1200-talet, och de byttes ut mot nya ett sekel senare. Först i detta skede betraktades katedralen som färdig, och dåtida skribenter lovprisade den lika högt som dagens turister.

Annons
Annons

Anthony Quinn (Quasimodo) och Alain Cuny (Claude Frollo) i 1956 års klassiska filmatitisering av ”Ringaren i Notre-Dame”. Victor Hugo hade fel på en väsentlig punkt – alla ombyggnader som gjorts i Notre-Dame har inte varit av ondo.

Foto: Imago/IBLBild 1 av 1

Men historien hade bara börjat.

Anthony Quinn (Quasimodo) och Alain Cuny (Claude Frollo) i 1956 års klassiska filmatitisering av ”Ringaren i Notre-Dame”.  Victor Hugo hade fel på en väsentlig punkt – alla ombyggnader som gjorts i Notre-Dame har inte varit av ondo.
Anthony Quinn (Quasimodo) och Alain Cuny (Claude Frollo) i 1956 års klassiska filmatitisering av ”Ringaren i Notre-Dame”. Victor Hugo hade fel på en väsentlig punkt – alla ombyggnader som gjorts i Notre-Dame har inte varit av ondo. Foto: Imago/IBL

Inte nog med att väder, vind och andra naturliga störningsmoment nötte på storverket och tvingade fram reparationer. Mänsklig vrede och klåfingrighet har gått hårt åt Notre-Dame. På 1500-talet attackerades katedralen av bildstormande hugenotter. På 1600- och 1700-talen, då gotiken stod lågt i kurs, gav kungarna order om omfattande förändringar. Koret byggdes om i marmor och många medeltida glasmålningar avlägsnades för att kyrkan skulle bli ljusare. En kolossalstaty föreställande Sankt Kristofer förstördes 1786.

Omedelbart efteråt var det dags för kungamaktens dödsfiender, franska revolutionens kristendomshatare, att ta Notre-Dame i besittning.

År 1793 gjordes kyrkan om till ett tempel för kulten av Förnuftet. När denna lära kastades ut blev Notre-Dame istället scen för dyrkandet av Högsta Väsendet, och medan revolutionsledarna grälade om teologi ägnade sig pöbeln åt plundring och ödeläggelse. Massor av konst förstördes. Som exempel kan nämnas att 28 statyer av bibliska kungar halshöggs eftersom man trodde att de föreställde gamla franska monarker.

Men Notre-Dame klarade sig. Napoleon stoppade dumheterna 1801 och på 1840-talet inleddes ett omfattande restaureringsarbete under Eugène Viollet-le-Duc. Målet var att skapa en katedral som var ännu större och ståtligare än originalet – ett typiskt exempel är spiran, som blev betydligt högre än föregångaren. Och så har det fortsatt.

Annons
Annons

Varje fransk generation som har vuxit upp i Notre-Dames skugga har ömmat för katedralen och sökt försköna den ytterligare. Och det finns ingenting som ger vid handen att denna ambition har nått vägs ände.

Detta fyller mig med hopp... Naturligtvis kommer dess spira att resa sig mot skyn igen, vackrare än någonsin.

Ty på en väsentlig punkt hade Victor Hugo fel. Han var av den bestämda uppfattningen att arkitekturen sedan länge hade passerat sin högsommar, att alla de ombyggnader som gjorts i Notre-Dame var av ondo. Högmedeltidens ideal hade urholkats i takt med mänsklighetens tilltagande förfall. I dag är vi av annan uppfattning.

En katedral är inte bara summan av dess arkitektur. Den består också av de ceremonier, gudstjänster, konserter och happenings som äger rum under dess tak, liksom av alla de människor som älskar den och därför tar sig friheten att förändra den. En katedral lever, och liksom allt levande befinner den sig i utveckling. Sett ur detta perspektiv har till och med eldhärjningar en essentiell funktion att fylla.

På samma sätt som en skogsbrand utgör en del av en skogs naturliga kretslopp är bränder oundvikliga element i månghundraårig domkyrkas historia. Liksom skogen är full av biologiskt liv som tar nya tag efter förödelsen återskapas alltid brunna och fallna katedraler, under förutsättning att vi människor önskar att så ska ske.

Detta fyller mig med hopp. Notre-Dame har vandaliserats, byggts om och återhämtat sig många gånger genom tiderna. Naturligtvis kommer dess spira att resa sig mot skyn igen, vackrare än någonsin.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons