Annons

Elefanten i rummet – hur ska totalförsvaret finansieras?

Karl Lallerstedt, om att staten måste ta ansvar för säkerhet och allmännytta.

Under strecket
Publicerad

Att bygga upp ett totalförsvar kommer att vara mycket mer krävande än vad våra politiker räknat med.

Foto: Jonas Ekströmer/TTBild 1 av 1

Att bygga upp ett totalförsvar kommer att vara mycket mer krävande än vad våra politiker räknat med.

Foto: Jonas Ekströmer/TTBild 1 av 1
Att bygga upp ett totalförsvar kommer att vara mycket mer krävande än vad våra politiker räknat med.
Att bygga upp ett totalförsvar kommer att vara mycket mer krävande än vad våra politiker räknat med. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Om vi tittar på Sverige idag är det ett offentligt-privat samverkansprojekt som kommer att vara större än alla andra, och detta är det framtida totalförsvaret. Detta enorma projekt står inför stora utmaningar.

Den första stora utmaningen är komplexiteten. Man kan nästan inte tänka sig ett mer komplext projekt än att bygga upp ett totalförsvar, som innefattar all samhällsviktig verksamhet. Det kommer att innebära många, komplicerade, och varierande krav inom olika områden, och en koordinering av ett stort antal aktörer.

Den andra stora utmaningen är finansieringen. Försvarsmakten har stora behov – samtidigt som vi måste bygga upp ett nytt totalförsvar. Detta innebär svåra budgetavvägningar mellan försvarsmakten och de bredare totalförsvarsbehoven.

Annons
Annons

Den allmänna budgetpressen, och puckeleffekten med höga kostnader i början av uppbyggnaden av ett nytt totalförsvar, skapar tillsammans en påtaglig risk för en allvarlig underfinansiering av totalförsvaret.

Den tredje stora utmaningen handlar om att säkerställa konkurrensneutralitet. Ställs betungande och ofinansierade krav på vissa företag kommer det att snedvrida konkurrensen mellan företag. Dessutom skulle det missgynna svenska exportörer till fördel för utländska konkurrenter, och det finns en risk att vissa företag flyttar utomlands i jakt på lägre kostnader och enklare regler.

Ovanpå alla dessa utmaningar har internationaliseringen och Sveriges ökade beroende av globala flöden ändrat förutsättningarna för näringslivet. Konkurrensen har hårdnat, och behoven av samhällsekonomisk effektivitet skärpts. Tiden för stora offentliga monopol är över.

Idag är det privata, konkurrensutsatta, företag som sköter många samhällsviktiga verksamheter. Alltifrån att privata teleoperatörer istället för att ett Televerk hanterar våra telefonsamtal, eller att du idag kan köpa dina läkemedel på ett privat apotek.

Det säger sig självt – i denna nya verklighet – att ofinansierade krav riktade mot företagen allvarligt skulle påverka deras konkurrenssituation.

En illustration är det privata företaget som idag distribuerar myndighetspost digitalt till nära 3 miljoner personer. Detta företag har färre än 50 anställda, och dess uppdrag utfördes tidigare av ett enormt statligt verk som på 80-talet hade över 60 000 anställda.

Nu när vi ska bygga upp ett nytt totalförsvar är risken stor att de som inte vet bättre tittar på hur det var förr. De luras att tro att det inte kostar så mycket, eftersom de stora kostnaderna tidigare absorberades, och doldes, av statliga monopol, där kostnaderna bakades i verksamhetskostnaden för berörda verk och offentligt ägda företag istället för specifika budgetposter.

Annons
Annons

Om kostsamma krav — anpassade för framtida krigsbehov, snarare än normala marknadsbehov — ställs mot ett monopol, så kan monopolet höja priserna utan större problem, kunderna har ju ändå inga alternativ, och även om man skulle förlora kunder är det ju i grunden inte en normal vinstdrivande verksamhet som påverkas.

Men en konkurrensutsatt aktör, å andra sidan, som påtvingas högre priser kan inte putta över dessa på konsumenterna utan konsekvenser. Blir tjänsten dyrare så söker sig konsumenten till en direktkonkurrent eller kanske en indirekt konkurrent i en närliggande sektor.

I vissa fall finns konkurrenterna utomlands, och för tuffa krav skulle innebära ett konkurrenshandicap för svenska företag, och riskerar minskad omsättning av den svenska verksamheten, och i värsta fall nedläggning. Då skulle kraven ”för att öka totalförsvarsförmågan” få kontraproduktiva effekter, och istället underminera den.

Det säger sig självt att mindre privata aktörer inte har samma förutsättningar som de statliga giganter de ersatt att mobilisera personal och resurser.

Att bygga upp ett totalförsvar kräver politisk realism, och verkligheten är att detta projekt kommer att vara mycket mer krävande än vad våra politiker räknat med.

Näringslivet ställer gärna upp och gör sin bit, men staten måste ta sitt ansvar som garant för säkerheten och allmännyttan. Detta kräver — precis som på andra politiska områden — en full finansiering av det man vill åstadkomma. Det finns inga gratisluncher eller magiska genvägar.

Förr i tiden hade Försvarsmakten en omfattande verksamhet som kunde mobilisera över 800 000 man, med egna fältslakterier, fältbagerier, fältsjukhus, m m. Det fanns dessutom en omfattande struktur för att koordinera det bredare totalförsvaret med ett stort antal anställda inom Länsstyrelserna som endast sysslade med inventering för att möjliggöra ett potentiellt bruk av förfogandelagstiftningen, och en armé av anställda inom det bredare offentliga som hade totaförsvarsuppgifter.

Annons
Annons

Det är inte realistiskt att förvänta sig att vi skall gå tillbaka till den verkligheten. Vi ska vara glada över en fenomenalt värdeskapande effektivisering där drygt 40 personer kan utföra en viktig del av ett arbete som tidigare krävde ett Postverk med över 60 000 anställda. Effektivisering på en rad olika områden har också inneburit gigantiska kostnadsbesparingar för staten, och ökade intäkter genom utförsäljningar och beskattning av privat företagsverksamhet.

Mot denna bakgrund är det logiskt att staten måste vara beredd att betala för den kapacitet den vill ha, istället för att bygga upp en kostsam, ineffektiv och otidsenlig byråkratapparat för att administrera all verksamhet i egen regi. Lösningen är ett effektivt och verklighetsanpassat totalförsvar som bygger på kravställningar inom ramen för upphandlingar och förhandlade avtal — såsom det mesta sköts i moderna effektiva ekonomier.

Det sägs ofta att ”säkerhet måste få kosta”. Detta är helt korrekt, men frågan är för vem? Staten skall självklart ställa krav på säkerheten inom samhällskritisk verksamhet i privat drift. God säkerhet är en nödvändighet för den privata sektorns existensberättigande inom vissa verksamhetsområden. Men många av kraven som staten kommer att ställa på privata företag handlar inte om normala säkerhetsåtgärder, det handlar om höja Sveriges resiliens mot antagonistiska angrepp från främmande makt.

Att leverera på detta område är tveklöst i allmännyttans intresse, och på samma sätt som allmännyttan finansieras av offentliga medel inom vården och skolan skall den självklart också göra det inom totalförsvaret.

KARL LALLERSTEDT är ansvarig för säkerhetspolicyfrågor vid Svenskt Näringsliv.

Läs mer om civilt försvar i Säkerhetsrådets serie:

* Freddy Jönsson Hanberg: Så illa är läget för det civila försvaret.

* Emma Wiesner: Energiförsörjningen är en säkerhetsfråga.

* Claes Arvidsson: Skogsbränderna sommaren 2018.

* Camilla Asp och Gabor Nagy: Steg för steg bygger vi svensk totalförsvarsförmåga.

* Freddy Jönsson Hanberg: Totalförsvaret behöver förmåga här och nu.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons