Annons

Madeleine Hessérus:Elegant uppdatering av Hamlets dilemma

Ian McEwans nya roman ”Nötskal” är en burleskt existentiell mordhistoria baserad på ”Hamlet”. I formen av ett ofött fosters monolog inifrån livmodern dryftas det idémässiga allmängods – från Shakespeare till Freud och Einstein – som vi alla flyter omkring i.

Under strecket
Publicerad

Ian McEwan.

Foto: Fredrik Persson/TT

Ian McEwan.

Foto: Fredrik Persson/TT
Ian McEwan.
Ian McEwan. Foto: Fredrik Persson/TT

O Gud! Jag skulle kunna låta stänga in mig i ett nötskal och anse mig som konung över oändliga rymder, om jag bara icke hade så elaka drömmar.

Ian McEwan citerar Shakespeare på försättsbladet i romanen ”Nötskal” (övers: Meta Ottosson; Brombergs) och låter med den repliken Hamlet träda in på scenen som en dramats vålnad, för att tillsammans med romanens något udda protagonist – ett manligt foster – övervaka den kommande händelseutvecklingen. Själva romanen börjar med de inledande meningarna: ”Så här ligger jag, upp och ner inuti en kvinna. Med armarna tålmodigt korslagda ägnar jag mig åt att vänta, och vänta, och åt att undra vem det är jag ­ligger i, vad som väntar mig.”

I och med det har premissen naglats fast i ett olycksbådande scenario av onda drömmar och en osäker belägenhet och framtid. Ridån kan gå upp.

Annons
Annons

Romanen ”Nötskal” är något så ovanligt som en burleskt existentiell mordhistoria baserad på Shake­speares ”Hamlet”, en monolog inifrån livmodern berättad av ett åtta–nio månaders foster. Det kan låta en aning sökt, men Ian McEwan är en stilens mästare och hos honom är man mestadels i säkra händer vad gäller form och innehåll. Med svart humor och raffinerat avvägt språk klarar han att navigera i den elisabetanska rekvisitan utan att den tynger hans eget samtidsdrama, som i korthet går ut på följande: Huvudpersonen, ännu namnlös, ofödd som han är (men definitivt en han) lyssnar till hur hans mor Trudy (läs Gertrud) i maskopi med sin älskare planerar ett mord på hans far. Älskaren råkar dessutom vara hans farbror Claude (-ius), ”den leende, fördömde skurken”, en sexig, satyrlik och outsägligt korkad fastighetsspekulant som har Trudy helt i sin hand så fort de befinner sig i sängen, och det gör de ofta nog, och som vill åt, förutom henne, även sin brors arvslott, ett eftertraktansvärt townhouse i fashionabla kvarter i centrala London.

Här befinner sig nu den oföddes mor efter att hon manövrerat ut sin man och inbillat honom att hon som höggravid och hormonellt labil behöver utrymme och rum för sig själv. (”Utrymme!” utbrister den förbittrade protagonisten. ”Hon skulle ­komma in här till mig, på senare tid har jag knappt kunna böja ett finger.”).

Mörkt försåt alltså och dunkla drifter. Och ­liksom i Kronborgs slott i Danmark är någonting i grunden ruttet. Trots den exklusiva adressen är bostaden i uselt skick, och Trudy och Claude lever i en sörja av sopor, överfulla askkoppar, tomflaskor och ruttnande matvaror, ett avfall som tornar upp sig alltmer hotfullt i takt med konsumtionen av vin och sena drinkar, samtidigt som de smider giftiga planer i alkoholdimmorna. Och om gift handlar det bokstavligt talat. För det gäller att ta död på den oföddes far, en misslyckad poet, inte med en bolmörtsdekokt i örat, men väl med en smoothie kryddad med antifrysmedel.

Annons
Annons

Vår berättare tvingas lyssna till moderns och hennes älskares ”intima sängsamtal som handlar om dödligt uppsåt” när han inte skakas inuti livmodern av Trudys orgasmer eller av farbroderns pistong till penis bara någon centimeter från den mjuka skallbasen (”Jag blundar, jag biter ihop, jag tar spjärn mot livmoderns väggar. Den här sortens turbulens skulle skaka vingarna av en Boeing”), vilket naturligtvis öppnar för freudianskt incestuösa tolkningar, där sexualiteten är den vulkaniska ­urkällan till allt. Freud finns för övrigt ständigt närvarande som hänsyftning i romanen, och någon gång också i rent explicit form, som när Trudy ”sitter i en stor skinnfåtölj som är samtida med Freuds Wien”.

Det finns en hel del exempel på romaner som ­tagit avstamp i Shakespeares Hamletdrama, John Updikes ”Gertrud och Claudius” och Iris Murdochs ”Den svarte prinsen” för att nämna ett par. Mc­Ewans berättarperspektiv i ”Nötskal” får emellertid den välkända, för att inte säga slitna, frasen ”att vara eller inte vara” att stå fram i ett helt nytt ljus, roande och tänkvärt.

Att Shakespearedramerna använts, omstöpts, lånats från och interpreterats på alla upptänkliga sätt, inte minst under postmodernismens tid, har väl sin förklaring i de starka karaktärerna där särskilt grubblaren Hamlet, ställd inför de stora ­existentiella frågorna, dödens olösliga gåta, till­varons intighet, hämndens meningslöshet och självmordet som utväg, erbjudit en uppsjö av tolkningsmöjligheter. Och Hamlet som person är lika identitetssökande och ogripbar (galen eller inte galen, det är frågan?) som själva det ursprungliga dramat med dess bristande logik och osammanhängande tablåer: ”Men jag, en vimsig usling utan vilja, driver omkring i sömnen, beslutar inget, säger inget...”

Annons
Annons

Dramats lösliga logik har ibland förklarats med det faktum att Shakespeare byggde sin intrig på andra dramer, som Thomas Kyds ”The Spanish tragedy” vars förlaga i sin tur var Senecas ”Agamemnon”. Den danska förankringen hämtade Shakespeare från Saxo Grammaticus och hans ”Gesta Danorum” (Danskarnas historia). Dessutom använde sig Shakespeare av källor som det varit svårt att belägga ­ursprunget till. Följaktligen bestod den av lager på lager av mångkulturellt utbyte. Kanske blev de olika influenserna för svåra att foga samman till en verkligt fungerande helhet och kanske var det inte ens avsikten, kanske nöjde sig Shakespeare helt enkelt med att ha skapat en gäckande gestalt som svävar ovanför dramats logik, i en alldeles egen rymd.

I den rymden tycks också McEwans mycket unge protagonist befinna sig när han grubblar över de stora frågorna kring liv och död. Det är uppenbart att Ian McEwan, som de flesta av oss, har sett de ­berömda och nu mer än 50 år gamla och närmast arketypiska fotografierna av Lennart Nilsson, föreställande foster och embryon i olika utvecklingsstadier, och låtit sig inspireras av dem. Bilderna publicerades i mitten av 1960-talet först i tidskriften Life och de illustrerade också den välkända boken ”Ett barn blir till” (1965) där bilderna framställer fostret omslutet av amnionblåsan, vackert varm­rosa mot en mörk bakgrund. I bildtexten beskrivs det ofödda fostret som en rymdfarare som svävar i sin kapsel mot en ”himmel där stjärnhopar och ­nebulosor bildas av blodkroppar från moderns blod och saltkristallerna i dess eget fostervatten”.

Annons
Annons

Att fostret var dött, att himlen som fostret tycktes sväva i var en vattenfylld behållare där det aborterade fostret placerats för fotograferingens skull och att stjärnorna helt enkelt var rester av moderkakan som flöt upp mot behållarens ytvatten, det var det få som kände till eller för den delen brydde sig om att ta reda på. Ljussättningen, de varma färgerna, det till synes så levande fostret var så förföriskt arrangerat att vi villigt lät oss luras att tro att fostret faktiskt befann sig inne i livmodern.

Bilderna marknadsfördes som en tribut till livet, och var det väl också på många sätt. Men Hamlets ”att vara eller inte vara” kan naturligtvis appliceras också här med förlamande kraft, liksom Sigmund Freuds psykoanalytiska modell om kampen mellan Eros och Thanatos, livsdriften och dödsdriften. Freud skriver: ”Denna kamp (mellan eros och död) är det väsentliga innehållet i livet överhuvud, och därför kan kulturutvecklingen i korthet betecknas som människosläktets livskamp. Och det är denna strid mellan giganter som av barnjungfrurna tystas ned med en ’vaggsång från himlen’.”

Men någon ”vaggsång från himlen” får McEwans ofödde protagonist knappast lyssna till, då skulle han inte vara den Hamlet han är. När han planerar sin hämnd för mordet på fadern (”mitt genoms andra hälft”) – om än tämligen flyktigt och lika vankelmodigt som den ursprunglige hjälten – får han via sin mor Trudy ta del av podd­radio (!) och nyheter från BBC. Medienyheterna transporteras nämligen genom hennes hörlurar ”som ljudvågor genom käkben och nyckelben, ner genom skelettet, snabbt genom det närande fostervattnet”, och han kommenterar initierat samtida idéströmningar i evolutionsbiologi, psykologi, filosofi och kvantfysik, uppdaterad till senaste podcastsändning. Och här tränger oundvikligen Ian Mc­Ewans egen stämma genom bruset (eller är det ­kanske den hångrinande Yorick som talar, en man med ”oändligt skämtlynne”?) när han självmedvetet och ironiskt raljerar över vår tids samhälleliga ­uttryck och stämningar.

Annons
Annons

För trots deckarintrigen är ”Nötskal” mest av allt en elegant idéroman, där McEwan lyfter fram det idémässiga allmängods, från Shakespeare till Freud och Einstein, som vi alla vare sig vi vill det eller inte flyter omkring i, möjligen lika vilsna som protagonisten när han lyssnar till och begrundar världen inifrån sin amnionblåsa. Det är en värld som också får den ofödde att stundtals överväga självmordets alternativ: ”För att kunna ta mitt liv behöver jag ­navelsträngen. Tre dödliga varv runt halsen.” Men hans öde är ändå till sist, likt Hamlets, biologiskt förutbestämt och avgjort – han dör inte, men föds, och gör sin storartade entré vid exakt rätt tidpunkt. Och vad övrigt är, är inte som hos Shakespeare ­dödens tystnad, utan naturligtvis livets kaos.

Ian McEwan frambesvärjer följaktligen en sällan skådad romanprotagonist, inlemmad i det urgamla ödesdramat Eros-Thanatos, där den ofödde hjälten med lingvistisk akrobatik svävar i en rymd av vetenskapliga och litterära anspelningar, allusioner och blinkningar, men fullständigt pålitlig och trovärdig som berättare. Och jo då, vålnaden, den kallblodigt mördade fadern, dyker också upp, dock inte som en undanglidande skugga men väl som ett skräckelmonster från en B-film eller en Halloweenfantasi. För hur ska man annars, som den skakade protagonisten mycket riktigt påpekar, skildra en vålnads hämnd i vår sekulära tid?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons