Annons

”Elever måste förstå det egna ansvaret”

Somligt behöver mängdtränas: läsning, multiplikationstabellen, franska verben, skriver artikelförfattaren.
Somligt behöver mängdtränas: läsning, multiplikationstabellen, franska verben, skriver artikelförfattaren. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Om skolan ska klara att lära ut tillräckligt, måste eleverna göra sina läxor. Det handlar om det egna ansvaret. Denna pusselbit måste upp på bordet. Och vi får inte tappa bort den, skriver gymnasieläraren Henrik Birkebo.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

DEBATT | SKOLAN

”En lyckad skolgång” är ett pussel som består av en mängd pusselbitar. I såväl debatten som i skolvardagen tycks det emellertid som att en av pusselbitarna, den som handlar om läxor, gärna kommer bort. Den plockas fram – och sedan försvinner den igen. Vad kan detta bero på? Låt oss tala om läxornas betydelse på samma sätt som vi talar om närvarons och enskilda lärarens samt skolans betydelse. Och låt oss göra det på ett nyanserat sätt, utan den tröttande dikeskörningen.

Min tes är följande; bra läxor är mycket bra, till och med oumbärliga, och detta behöver alla komma överens om.

Skolans och lärarens ansvar för att eleverna ska uppnå de angivna målen är mycket stort. Av den anledningen anstränger sig lärare att förbereda, genomföra och efterarbeta sina lektioner. På individuell nivå kan extra stöd behövas sätta in och kraven på dokumentation är avsevärda. Ytterligare förtydliganden gällande mentors ansvar har nyligen gjorts i nationella styrdokumenten. Tanken är att varje elev behöver känna sig sedd, omsluten och hjälpt. När forskningen på senare år har bekräftat ännu tydligare att det råder kausalitet mellan elevens närvaro i skolan och betyg har skolan även ålagts krav att arbeta på att öka närvaron i skolan.

Annons
Annons

Allt detta är mycket bra. Men låt oss för ett ögonblick göra analogin till när ungdomar tar körkort och där den egna budgeten sällan medger ett oändligt antal körlektioner. Ett standardpaket ligger på runt femton lärarledda lektioner. Det mest vanliga är således att man har en lektion i exempelvis fickparkering. På hemmafronten gäller det sedan att träna till dess hjärnan och kroppen tillägnat sig de nya rörelsemönstren. Detta förstår alla.

Även i skolans värld är resurserna begränsade och antalet lektioner är ändligt. Somligt behöver mängdtränas: läsning, multiplikationstabellen, franska verben. Det enda rimliga är att elever får läxor att träna på detta. Ändå kan lärare uppleva ”läxskam”. De får höra att det inte ska behövas läxor, att det är ”fel” med läxor, och ger de ändå läxor blir dessa ofta inte gjorda. Nonchalans eller öppen kritik från flera håll är luften de andas in. Ändå kvarstår att målen är högt satta.

Detta måste ändå sägas vara rätt underligt. Säg att en lärare läser en roman med sin klass. I synnerhet på de högre stadierna är det ohållbart att all undervisningstid ska läggas på att läsa boken. Eleverna får därför läsläxor. Den gemensamma lektionstiden ägnas sedan åt samtal kring det lästa, och så där växlas det mellan enskild läsning och gemensamma samtal under ett antal lektioner till dess romanen är färdigläst. Momentet avslutas med en skrivning. Helt okontroversiell undervisning, eller? Fast vad händer ifall elever har en ”läxfrånvaro” på 80 procent och att de därför inte heller klarar skrivningen? En vanlig förklaringsmodell i dagens klimat är att det förmodligen är något fel på lärarens undervisning.

Annons
Annons

Det förefaller knappast långsökt att det kan finnas en koppling mellan denna för pluggandet ogynnsamma kultur och den tydliga trenden att det läses allt färre romaner åtminstone i skolans senare år. Jag är själv gymnasielärare i svenska och engelska och väldigt många elever även på högskoleförberedande program berättar otvunget för mig att de inte läst någon roman ”åtminstone under nian”. Samma förhållande råder bevisligen sedan på gymnasiet där väldigt många inte läser en enda roman under sina tre år (sic.). Jag har varit handledare åt mer än en lärarstudent som inte kan erinra sig att de läste en enda roman på gymnasiet i vare sig svenska eller engelska. De berättar istället om korta texter, noveller och en del annat smått och gott. Nu ska de själva bli lärare. Av flera skäl kan en sådan glidning inte betraktas som annat än djupt olycklig.

När det gäller läxor, inte bara läsläxor utan även andra läxor, framhålls gärna lite olika motargument från dem som av olika skäl pådyvlar (andra) lärare läxskam. Somliga vill göra gällande att läxor bara förstärker rådande strukturer där elever vars föräldrar kan och orkar stödja dem hemma får ytterligare fördelar, jämfört med de elever vars föräldrar inte kan och orkar erbjuda samma stöd. Detta bygger dock på ett missförstånd. Bra läxor ska nämligen inte behöva föräldrarnas hjälp. Bra läxor är väl genomtänkta, av rimlig omfattning och följs sedan upp i den vanliga undervisningen.

”Men Finland då, de har väl inga läxor?” Detta är ingen ovanlig invändning. Påståendet i sig tillhör dock kategorin vandringssägner. Fråga i stället någon som gått i finska skolan om det verkligen förhåller sig som så. Jag har själv frågat och fått samstämmiga svar – med besked – från flera olika håll: Finlands skolframgångar bygger på att de byggt en god skolkultur, och i detta ingår läxor. Punkt.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

En utblick åt de asiatiska tigerekonomiernas håll väcker istället delvis djup oro och olust hos oss. Inte vill väl vi ha det som de verkar ha det i sina skolor, med sina oändliga skoldagar och höga stressnivåer? Det är möjligt. Men kan det inte tänkas finnas ett läge mellan extrempositionerna ”ingenting” eller ”många timmar varje dag”?

På tal om stress vittnar många svenska elever inte minst på gymnasiet om starka upplevelser av just detta. Men att det skulle bero på för mycket läxor vore mestadels en vulgärtolkning. Skälen kan istället vara djupt existentiella. Räknat i tid ska man inte heller underskatta hur många timmar som många lägger på arbete efter skolan, att ”hänga” på sociala medier eller sträcktitta på tv-serier eller spela datorspel. Det ligger inget moraliserande i detta från min sida, men det vore underligt om alla dessa faktorer lämnades utanför ekvationen när slutsatser om stress och vad som triggar stressen dras.

Alla behöver vi lära oss att tänka lite mer långsiktigt samt att träna på att ta vårt personliga ansvar. Att göra sina läxor är att ta ansvar. Att som lärare ge bra läxor är att visa kärlek, ledarskap och ansvar. Denna pusselbit måste upp på bordet. Och vi får inte tappa bort den nu igen.

Henrik Birkebo
gymnasielärare i svenska och engelska,
Kunskapsförbundet Väst, Trollhättan

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons