Annons

Orden som formade SverigeExtremt svenskt att betrakta nationalism som smuts

Föredrar du hockey framför Söderberg? Har du en torshammare runt halsen? Det ser ut som om Åsbrink vill rycka undan mattan för nationella chauvinister, skriver Håkan Lindgren om boken ”Orden som formade Sverige”.
Föredrar du hockey framför Söderberg? Har du en torshammare runt halsen? Det ser ut som om Åsbrink vill rycka undan mattan för nationella chauvinister, skriver Håkan Lindgren om boken ”Orden som formade Sverige”. Foto: Pako Mera/REX / PKD

Typiskt svenska företeelser och uttryck som ishockey och ”sommaren är kort” analyseras i ”Orden som formade Sverige”. Håkan Lindgren hittar faktafel, men har framför allt invändningar mot det alltför skarpa avståndstagandet mot alla former av nationalism.

Under strecket
Publicerad

Elisabeth Åsbrink är journalist och författare, född 1965, bosatt i Stockholm och Köpenhamn. 

Foto: Vilhelm Stokstad/TT Bild 1 av 2
Bild 2 av 2

Orden som formade Sverige

Författare
Elisabeth Åsbrink
Genre
Sakprosa
Förlag
Natur & Kultur

343 s.

Om det är en typiskt svensk reaktion vet jag inte, men ”Orden som formade Sverige” gjorde att jag behövde leta upp en artikel av Malcom Kyeyune och läsa den på nytt. På sin sajt Power & politics skriver Kyeyune att den belåtna svenska nationalismen numera går ut på att ta avstånd från allt som påminner om nationalistiska föreställningar. Nationalism är smuts och har ingen plats i ett modernt samhälle. Elisabeth Åsbrinks bok fogar in sig i denna mycket svenska tradition.

Impulsen till boken, sade Åsbrink i SVT:s ”Kulturveckan”, var att hon tyckte att alla hade fel, från SD till de som menar att svenska värderingar inte finns. ”Orden som formade Sverige” består av korta texter om välkända företeelser (personnummer, avundsjuka) och fraser (”sommaren är kort”), från vikingatiden fram till metoo. ”Jag ser dem som pixlar i svensk självbild”, skriver hon om de saker hon har valt att ta upp. Och nästan varje gång kommer hon fram till att självbilden är falsk.

Känner du dig berörd av Hjalmar Söderbergs formulering om själens obotliga ensamhet? ”Märkligt nog”, kommenterar Åsbrink, ”skrev den irländske författaren James Joyce nästan exakt samma sak vid samma tidpunkt.” Föredrar du hockey framför Söderberg? Tyvärr: ”Sitt ursvenska namn till trots var Tre Kronor ett lag som utövade en ny, importerad sport.” Har du en torshammare runt halsen? ”Kopplingen till Tor gjordes på oklara grunder”, enligt Åsbrink. Vi kan inte veta om smycket föreställer en hammare, ett kristet kors eller kanske ett ankare. Svenskarnas känsla för naturen är det väl ändå något särskilt med? Nej, den kan ha introducerats av de katolska missionärerna.

Annons
Annons

Elisabeth Åsbrink är journalist och författare, född 1965, bosatt i Stockholm och Köpenhamn. 

Foto: Vilhelm Stokstad/TT Bild 1 av 1

Den dumstolta nationalismen och den allergiska motreaktionen mot allt som luktar hembränd nationalism bildar ett perfekt tangopar

De underförstådda pekpinnarna pekar så ofta i samma riktning att jag till sist undrar om jag ska få läsa att Astrid Lindgren snodde idén till Pippi från en baltflykting som Erlander skickade tillbaka till Gulag. Lyckligtvis – våra Pippikramande politiker kan andas ut – ger Åsbrink istället ett utmärkt exempel på Lindgrens civilkurage.

Det ser ut som om Åsbrink vill rycka undan mattan för nationella chauvinister. Finns det inget Sverige kan det heller inte finnas någon svensk nationalism. Det gör inte ont att förlora något som aldrig var verkligt.

Elisabeth Åsbrink är journalist och författare, född 1965, bosatt i Stockholm och Köpenhamn. 
Elisabeth Åsbrink är journalist och författare, född 1965, bosatt i Stockholm och Köpenhamn.  Foto: Vilhelm Stokstad/TT

Jag tror inte att det är en intelligent strategi. Tvärtom misstänker jag att den dumstolta nationalismen och den allergiska motreaktionen mot allt som luktar hembränd nationalism bildar ett perfekt tangopar.

Eftersom vi lever i faktagranskandets petiga tid har jag tittat närmare på ett par av Åsbrinks påståenden. Två arkeologer jag har talat med svarar att det råder bred konsensus om att torshammaren är just en hammare, vilket stärks av att de har hittats i förkristna gravar. I Danmark har man rent av hittat ett smycke med runinskriften ”är hammare”.

Hade jag mer utrymme kunde jag ge fler exempel på små skevheter och utelämnanden som ger boken en onödig slagsida.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

På tal om Sovjets anfall på Finland 1939 skriver Åsbrink: ”Den svenska regeringen försåg Finland med så stora mängder krigsmateriel att det helt enkelt inte fanns mycket kvar till det egna försvaret.” Detta stämmer inte, enligt Thomas Roth, förste intendent på Armémuseum.

Viktigare än enstaka faktafel – och svårare att vederlägga – är sådant som halvt förmedlas mellan raderna, som att det svenska stödet för Finland under andra världskriget skulle bero på unken nationalism: Sovjet ville ta något som borde vara vårt. Jag antar att stödet inte kan ha berott på sympatier med en liten demokrati som angreps av en stormakt. Hade jag mer utrymme kunde jag ge fler exempel på små skevheter och utelämnanden som ger boken en onödig slagsida.

Med sin första bok, om Lars Noréns oprofessionella teaterprojekt med nazistiska fångar (”Smärtpunkten”, 2009), visade Åsbrink att hon hade förmågan att gå rakt in i laddade ämnen och skriva nyanserat om dem. Det gör hon här också, i några få texter, som om hon hade gett sig själv större frihet i slutet av boken.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons