Elton John som The Pinball Wizard i filmen ”Tommy” från 1975.
Elton John som The Pinball Wizard i filmen ”Tommy” från 1975. Foto: Moviestore/REX TT

Elton John – det coolas fiende vann i slutändan

Andres Lokko minns hur Elton John en gång stod för allt det där som inte var tillräckligt tufft. Så hur kommer det sig att den glittriga farbrorn i ”Rocketman” ändå är den som skrattar sist?

Publicerad

När jag var liten och tog mina första stapplande steg mot varuhuset Kringlans skivavdelning i Södertälje var min brådmogna ambition att försöka förstå hur popmusiken fungerar.

Varför är det ena bra och det där andra dåligt? Eller i alla fall ointressant?

Jag var väl åtta eller nio år gammal och hamnade ofta i just Södertälje eftersom min mormor och morfar bodde där.

Ännu hade jag inte förstått att det fanns program på Sveriges Radio som sannolikt hade kunnat peka mig i en massa intressanta musikaliska riktningar. Mina få riktmärken var i stället de konsertaffischer jag såg på väg till och från skolan samt ett undermåligt rocklexikon som jag lånade om och om igen på biblioteket.

Popmusik handlar om två saker: kläder och förändring

Annons

Jag vet inte varför jag så gott som genast blev lika nyfiken på musikhistorien som på det som skedde just då. Men jag hade ju förstått att The Beatles, som jag ägde en kassett med, inte existerade längre och var vagt medveten om att David Bowie, den andra artisten jag ägde en kassett med, hade upphört att kalla sig Ziggy Stardust och tränga in sig i sparkdräkter från rymden.

Jag visste också att både David Bowie och The Beatles samtliga medlemmar såg väldigt tuffa ut. På olika vis, men fortfarande: ouppnåeligt men ändå eftersträvansvärt coola.

Den lärdom jag tog med mig från den här introduktionen till popmusiken är en av få jag aldrig har blivit av med. Pophistorien finns där för att ständigt revideras. Och ju äldre popmusiken som konstform blir desto enklare och viktigare blir det att betrakta den genom nya glasögon och filter.

Inte minst har begreppet cool kontinuerligt omförhandlats och förändrats sedan kulturyttringen uppfanns.

”Popmusik handlar om två saker: kläder och förändring”, som den så teoretiskt bevandrade duon Pet Shop Boys en gång sammanfattade det.

Elton John i sedvanlig utstyrsel, vid sitt piano nyårsdagen 1977.
Elton John i sedvanlig utstyrsel, vid sitt piano nyårsdagen 1977. Foto: David Dagley/REX TT
Annons

En av de artister som alltid stirrade på mig från väggarna på Kringlans skivavdelning i Södertälje – och Hellströms Radio & Musik hemma i Jakobsberg – var Elton John. Den enda sång jag hade hört med honom var ”Crocodile rock”, en tidstypisk och uppsluppen hyllning till det sena 1950-talets one-hit-wonders och en succé världen över vintern 1972–73.

Instinktivt förstod jag att Elton John var någon som inte kunde – inte skulle – sorteras in jämte de coola. Jag höll upp skivomslag bredvid varandra på Kringlan. Min mamma väntade tålmodigt i timmar medan jag försökte bestämma vilken enda skiva jag skulle få ta med mig hem. Det kunde ta tid.

Tunnhårighet var ett dåligt val av frisyr.

Iggy Pop, Lou Reed och The Rolling Stones kunde jag ju ögonblickligen se skulle kategoriseras som tuffa, som cool. Ställd bredvid dem representerade Elton John motsatsen till det jag ville och, kände jag, behövde ha mer av.

Andres Lokko 9 år ganmmal
Andres Lokko 9 år ganmmal Foto: Privat
Annons

Elton John, född Reginald Dwight i Pinner i utkanten av nordvästra London 1947, såg rolig ut. Jätterolig. Mer som en clown än en rockstjärna. Klädd i knasiga dräkter, plymer och fjädrar, alltid toppat med tossiga jätteglasögon som blinkade och sprakade. Och så spelade han visst piano, inte gitarr.

David Bowie var teater, Elton John var cirkus och cabaret.

Dessutom hade Elton John tråkigt hår. Tunnhårighet var ett dåligt val av frisyr, det hade Andres, nio och ett halvt år gammal, bestämt sig för. Till råga på allt var ”Crocodile rock” töntig, det fattade vem som helst. Det hade jag också bestämt.

Elton John med mamma Shelia i september 1976.
Elton John med mamma Shelia i september 1976. Foto: REX / TT

Det tog väldigt lång tid innan jag ens övervägde att ändra åsikt om Elton John. När jag väl började kunde jag inte sluta. Jag omvärderar fortfarande Elton John mest hela tiden. Ja, en del av oss ägnar en oproportionerligt stor del av vår vakna tid åt sådana djupt intellektuella övningar.

Annons

Jag tänker på alla dessa saker under en förhandsvisning av ”Rocketman”, filmen om Elton Johns liv, producerad av Elton själv. Under filmens gång reviderar jag Elton Johns roll i pophistorien ungefär 27 gånger.

Jag läser mina slarviga anteckningar från biomörkret:

”Den walesiske skådespelaren Taron Egerton lyckas få den unge Elton att påminna väldigt mycket om George Costanza i ’Seinfeld’. Fast i fjäderboa.”

Det gör ju inte det här på något vis lättare.

Elton John var fienden, en lite trind nemesis till allt jag hade bestämt var tufft.

Det brists ut i synkroniserade dansnummer eftersom ”Mamma Mia”-samhället dikterar att film i historisk rockmiljö har som främsta funktion att smidigt och snabbt kunna överföras till musikalscenen och därigenom få (ekonomiskt) evigt liv.

Men det sker också en hel del annat. Plötsligt minns jag hur mycket jag har tampats med Elton John och skälen till det. Hur det där så viktiga begreppet cool inte alls ser likadant ut i dag, vare sig i samhället i stort eller i mitt eget huvud.

Annons

När vänner försökte få mig att förstå att Elton var en lika briljant så kallad popsnickare som Paul McCartney vägrade jag i många år att lyssna. Och när någon påpekade hur fulländat han tonsatte Bernie Taupins lyrik ryckte jag än mer på axlarna.

Ty detta var ungefär samtidigt som Elton John toppade listor världen över med ”I’m still standing”, en sång lika uppsluppen och, ja, fånig som ”Crocodile rock”. Dessutom ackompanjerad av en oundviklig video med kroppsbyggande dansare på en strandpromenad i Cannes, med Elton själv i pastellglättig frack och hög hatt.

Elton John i tv-programmet ”To Russia... with Elton”, 1979.
Elton John i tv-programmet ”To Russia... with Elton”, 1979. Foto: REX

1983 hade jag fullt upp med att upptäcka soulhistorien samt tidig electro. Min definition av cool var Paul Weller och hans politiskt högljudda och musikaliskt eklektiska The Style Council. Om musik inte kändes hipp, varför skulle jag då ödsla tid på den?

Annons

Elton John var alltjämt fienden, en lite trind nemesis till allt jag hade bestämt var tufft. Det här utspelade sig, bör man kanske påpeka, i en tid då det var omöjligt att lyssna på musik utan att samtidigt demonstrativt ta avstånd från den musik man inte lyssnade på. Följde man 1983 inte de förhållningsreglerna minutiöst ansågs man inte ens vara intresserad av musik.

Men någonting händer när man börjar lyssna på soulmusik på allvar. Sakta men säkert inser man att det är exakt samma resa så många har gjort före en och så ramlar man en dag över Elton Johns ”The Thom Bell sessions” och – herregud! – har han också, precis som David Bowie eller Dusty Springfield gjort en ”Young Americans” eller ”Dusty in Memphis”?

Och musiken är så bra, passar så perfekt in i ens eget sökande, att det inte längre spelar någon roll att avsändaren till vardags – på världens största idrottsarenor – klär ut sig till en synskadad Kalle Anka.

Det spelar inte längre den minsta roll att hans hårfäste var högre än Iggys, att hans midja var mjukare än Bowies.

När man väl har förälskat sig i ”The Thom Bell sessions”, en ep inspelad med den legendariske Philadelphia soul-producenten och kompositören bakom vokalgrupper som The Spinners och The Stylistics, tar man sig an Elton Johns övriga låtskatt med nyvunnen respekt.

Annons

Under 1980-talet lyssnade jag på Billy Pauls ”Your song” så ofta jag bara fick möjlighet. Jag hade till en början inte en aning om att den ursprungligen var skriven och framförd av Elton John (och hans evige textförfattare Bernie Taupin).

Någonstans kring millennieskiftet sker den slutgiltiga metamorfosen, när Elton Johns ballad ”Tiny dancer” med avundsvärd fingertoppskänsla används i ”Almost famous”, Cameron Crowes film i rockjournalist- och groupie-miljö. Där och då placeras Elton John i ett sammanhang alldeles jämte de där popstjärnorna som en gång definierade begreppet cool i min egen skolbok.

Elton John på filmfestivalen i Cannes 2019, tillsammans med Taron Egerton som spelar honom i filmen ”Rocketman”.
Elton John på filmfestivalen i Cannes 2019, tillsammans med Taron Egerton som spelar honom i filmen ”Rocketman”. Foto: Piero Oliosi / TT

Nu är det där han befinner sig. Det spelar inte längre den minsta roll att hans hårfäste var högre än Iggys, att hans midja var mjukare än Bowies eller att hans garderob hade mer gemensamt med Liberaces än med Lou Reeds.

Annons

I ett större perspektiv passar Elton Johns historia betydligt bättre in i det exakta nuet än många av de coola artisternas. Att betrakta samarbeten med, säg, John Lennon och The Who som försonande drag framstår i dag som irrelevant rockestetisk nostalgi. För stunden hämtar den mest kommersiellt allmängiltiga och yngsta popmusiken hellre sin inspiration från allt man i realtid beskyllde Elton John för att göra fel. Las Vegas, plymer och fontäner – den homosexuella rockhistorien och dess fäbless för kitsch och camp har på så många tilltalande sätt ersatt Keith Richards autenticitetstörstande kärlek till blues och dess en gång allenarådande äkthetsnorm. 2019 är musikaler, Cher eller Diana Ross på Caesar’s Palace och den sargade elegans som omgärdar Nevada-öknens showgirls mer självklara inspirationskällor än The Stooges.

Hans upprättelse behöver egentligen ingen film. Den var ju redan avklarad.

Det är också en bidragande orsak till att Elton John i dag inte bara står jämte sina en gång så mycket tuffare generationskamrater på piedestalen utan till och med en liten bit ovanför. Vi har nu nått en punkt i musikhistorien där det glädjande nog är mer imponerande att i estetisk motvind ha uppträtt i otymplig Kalle Anka-dräkt än att år in och ut ha kopierat Muddy Waters i lite för tajta jeans och bandana.

Det är lätt att ha mängder av invändningar mot filmen ”Rocketman”, precis som mot dess uppenbara föregångare ”Bohemian Rhapsody” om Queens Freddie Mercury. Samtiden genomgår överlag, rockbiografiskt eller annorstädes, en fas av barntillåten återhållsamhet där förhöjd musikalunderhållning för hela familjen är att föredra framför riskerna med smutsig realism.

Annons
I tv-programmet ”Parkinson – One to one”, 1987.
I tv-programmet ”Parkinson – One to one”, 1987. Foto: ITV/REX

Samtidigt är det omöjligt att inte bli upplyft av en historia som inleds på ett möte för Anonyma Alkoholister – eller Narkomaner – med Elton John i ännu en extravagant, vingförsedd scenkostym med löstagbara djävulshorn.

Han har själv beskrivit hur han snortade i sig mer kola än all snö på Alperna och levde ett (illa dolt) hemligt liv på världens gayklubbar mitt under aids-katastrofen. Till slut kom han ut på andra sidan som en folkilsken åldrande diva, nu kroniskt klädd i träningsoverall, adlad av drottningen, men med ett stort filantropiskt hjärta och sin kärlek till musiken imponerande intakt.

Hans upprättelse behöver egentligen ingen film. Den var ju redan avklarad, och dessutom samplad av Frank Ocean. Elton vann, och han gjorde det dessutom i en efterlängtad ny artificiell kalufs.

Annons
”Det tog väldigt lång tid innan jag ens övervägde att ändra åsikt om Elton John. När jag väl började kunde jag inte sluta”, skriver Andres Lokko.
”Det tog väldigt lång tid innan jag ens övervägde att ändra åsikt om Elton John. När jag väl började kunde jag inte sluta”, skriver Andres Lokko. Foto: TT

Elton John i sedvanlig utstyrsel, vid sitt piano nyårsdagen 1977.

Foto: David Dagley/REX TT Bild 1 av 7

Andres Lokko 9 år ganmmal

Foto: Privat Bild 2 av 7

Elton John med mamma Shelia i september 1976.

Foto: REX / TT Bild 3 av 7

Elton John i tv-programmet ”To Russia... with Elton”, 1979.

Foto: REX Bild 4 av 7

Elton John på filmfestivalen i Cannes 2019, tillsammans med Taron Egerton som spelar honom i filmen ”Rocketman”.

Foto: Piero Oliosi / TT Bild 5 av 7

I tv-programmet ”Parkinson – One to one”, 1987.

Foto: ITV/REX Bild 6 av 7

”Det tog väldigt lång tid innan jag ens övervägde att ändra åsikt om Elton John. När jag väl började kunde jag inte sluta”, skriver Andres Lokko.

Foto: TT Bild 7 av 7