Annons

Erik Bergqvist:En allvarsman med glimten i ögat

Thomas Mann har ett rykte om sig som stram, asketisk, lagerkrönt kulturtysk med kylig apparition, men i flera av de mest centrala romanerna spelar ­humor och ironi en betydande roll. I boken ”Jag är faktiskt humorist” visar Åke Leijohufvud hur det sublima hos Mann balanseras av det löjliga. 

Under strecket
Publicerad

Thomas Mann (1875–1955) med ett sällsynt leende på läpparna.  

Foto: IBL Bild 1 av 1

Thomas Mann (1875–1955) med ett sällsynt leende på läpparna.  

Foto: IBL Bild 1 av 1
Thomas Mann (1875–1955) med ett sällsynt leende på läpparna.  
Thomas Mann (1875–1955) med ett sällsynt leende på läpparna.   Foto: IBL

Litteraturen om Thomas Mann är enorm, nästan komiskt omfångsrik. Ett dussin tjocka biografier; drivor av närgångna punktstudier; förord till nyutgåvor av romanerna, novellerna, breven, dagböckerna; gendiktningar; akademisk rundpingis (lite olika skruvar men i stort sett samma boll). I det väldiga, enbart för forskare tillgängliga arkiv i Zürich som är ägnat Manns författarskap ryms 25 000 böcker och trycksaker. Att komma med ännu en utläggning är inte oproblematiskt, kräver kanske också en viss sorglös dristighet – vad kan rimligen tillföras exegesen i denna sena timme?

När jag läst bara ett par sidor i Åke Leijonhufvuds ”Jag är faktiskt humorist. En bok om Thomas Mann” (Daida­los) har jag helt glömt detta predikament. Det här är en bok man kan andas i, tänka med, och vars argumentation övertygar utan åthävor. Titeln får kanske en och annan läsare att rycka till: bilden av Thomas Mann som stram, asketisk, lagerkrönt kulturtysk med en nästan skrämmande arbetsdisciplin och vagt kylig apparition – den bilden är envis, inte heller alldeles osann. Men det är bara halva sanningen. Leijonhufvud tar fasta på humoristen Thomas Mann, ger härvidlag exempel på privatmannens uppsluppenhet (och förtiger inte den beryktade kylan), men har i första hand velat visa hur Mann i sina mest centrala verk med humorns och ironins hjälp sökte betrakta människan ”med en både förlåtande och genomskådande blick”. Leijonhufvuds lugna och intelligenta reflexioner, och förvisso en del mindre spännande men kanske nödvändiga referat av handlingen i böckerna, bildar ett slags möbiusband av dikt och liv – med humorn som återkommande korsväg.

Annons
Annons

Hur ska vi nagla fast Thomas Manns storhet? Kanske så här: i hans verk får hela människan plats. Det är det ­oförtröttliga och skarpögda människointresset, tänker jag, som gör hans böcker betydande – vid sidan av den ­stilistiska excellensen, givetvis. Hela människan: hennes kapacitet likaväl som hennes solkighet; hennes benägenhet att finna och underställa sig mönster och hennes ­instinkt att trasa dem sönder. ”Hans Castorp [i Bergtagen, 1927]”, skriver Leijonhufvud i en av många pregnanta ­passager, ”framställs som en västerländskt bildad man. Men han är också den som med sin beskäftighet och sina tokroliga kommentarer gör narr av hela den västerländska bildningen.”

Leijonhufvud lyfter fram de konflikter som präglar Manns karaktärer – och som reflekteras i Manns egen person: konflikten mellan plikt och lust, borgerlighet och konstnärskap, självaktning och utlevelse, och givetvis mellan erotisk konvenans (heterosexualitet) och avvikelse (det andra). Många skulle hävda att det är Manns ­erotiska lynne som är pudelns kärna, alla konflikters hjärtpunkt (trots att han alltså fick sex barn med sin fru Katia). Leijonhufvud återkommer också till denna fråga, men utan att det tar över framställningen.

Hur som helst, tvärs genom detta sammansatta spektrum av naturgivna och inlärda egenskaper och strävanden, som i böckerna kan rymmas och strida om herra­väldet både inom enskilda individer och mellan dem, och som Mannläsaren är så välbekant med – tvärs genom ­detta vibrerar humorn. Humor kanske i sammanhanget kan karaktäriseras som beredskap till lägesförändring. Åtskilliga konflikter utgör egentligen inga rena anti­teser utan förhåller sig till varandra på en glidande skala och tar ibland plats så att säga i varandra: artisteri och svindleri, passion och uppriktighet, värdighet och skam. 

Annons
Annons

Manns psykologiska insikt ligger i stor utsträckning här: att han skådat in i människans övergångsnatur, hennes resurser att överskrida sig själv, hennes talang för maskering och förvandlingskonst. Romanerna och novellerna är fulla av figurer som antingen frivilligt eller hjälplöst agerar, iklädda olika personor. 

Christian Buddenbrook i Manns debutbok från 1901 är en sådan gyckelfigur, men också en tragisk gestalt, helt i otakt med den köpmannavärld han förväntas vörda och delta i; hans skickliga imitationer och bohemiska dagordning är ett uppror mot en roll han inte kan hantera; man skrattar inte precis åt Christian, som kanske representerar den unge Manns rädsla för slarvern och teaterapan i sig själv: en sida han ännu inte accepterat. 

Felix Krull däremot, i författarens sista roman, gestaltar livets allvar i fullskalig fars, närapå förryckt. Leijonhufvud berättar att när Mann på 50-talet läste högt ur denna bok på en teater i Schweiz skrattade publiken så våldsamt att man var tvungen att avbryta föreställningen. Visst är det också något otäckt med den anekdoten: det kollektiva behovet av att tappa sansen.

Hur ska vi leva? En elementär fråga hos Mann. Dramatikern Luigi Pirandello ­menade retoriskt att valet står mellan att dö och att le. Också Mann valde det senare: vi måste kunna le, inget är värt något om vi inte kan det. Hållningen finns med från början: ”Buddenbrooks” är trots sin dova inramning (”En familjs förfall”) och alla episoder som kretsar kring sjukdom, oro, död, svek och så vidare, full av munterhet, ibland faktiskt för mycket: nästan bondkomik. Hur som helst finner Mann redan här på ett grepp som han sedan ska använda ofta: humorn som mnemotekniskt binde­medel eller Leitmotif. Flertalet figurer i ”Buddenbrooks”, liksom i ”Bergtagen”, förbinds med karikerande manér och konturer, som gör att man både kommer ihåg dem och småningom känner ett slags medlidande med dem. Flickpensionsföreståndarinnan fru Weichbrodt, som blir allt mindre med åren, hälsar alltid barnen genom att kyssa dem på pannan med en liten ”smäll”. Klothilde Buddenbrook är oföränderligt mager, trots att hon äter som en hamnstuvare, och uttalar sig, oavsett situation (begravning, skilsmässa, tyfus) ”släpigt och snällt”. 

Annons
Annons

Här vill jag addera en sak, som Leijonhufvud bara indirekt berör: humorn hos Mann ligger förstås också i själva språket – preciseringsivern, detaljmyllret, de meandriska bisatserna, människors neurasteniska och dråpligt ­omständliga iakttagelser. Det hindrar nu inte att läsaren ibland kan önska att författaren låtit bli en och annan ­pedantisk krumelur, låtit Hans Castorp eller Serenius ­Zeitblom hålla käften som omväxling. 

Vi kunde ägna resten av våra liv åt att citera långa, fabulösa meningar – som för övrigt Ulrika Wallenström, ­Thomas Manns nutida svenska översättare, manövrerar mästerligt – och peka ut porträtt som balanserar det ­sublima med det löjliga. Det viktiga med Leijonhufvuds läsning är att han förankrar allt detta i Manns etiska plattform: att där finns en mödosamt frambyggd, på intet vis glasklar (i bemärkelsen enkel att summera i en filosofisk-politisk-social formel) men djupt humanistisk övertygelse. Denna plattform byggs fram inte bara i gestaltning, utan också direkt, i resonemang som Mann lägger i munnen på sina figurer. Till exempel Goethe.

1933 tvangs familjen Mann av de politiska svinerierna bort från Tyskland och slog sig ner i Schweiz. 1935 på­börjar Mann sin första stora uppgörelse med det tyska: ”Lotte i Weimar”, en underbart essäistisk roman om den åldrande Goethe och hans ungdomsförälskelse. Goethe får inkarnera det goda Tyskland: dubbelheten. Skarp­sinne och ambition parat med lätthet och esprit. Glöd utan fanatism. Och ironi. Ironin, säger bokens Goethe, är det salt som gör rätterna på bordet njutbara. Tyskarna har svårt med ironin. Med anledning av de nyliga Napoleonkrigen (betänk att Mann när han skriver detta inser att han förlorat sitt hemland): ”Det går ju inte att leva med tyskarna vare sig i seger eller nederlag /…/ Tyskarna skådar allvarligt och högtidligt framför sig, därför att de inte vet att kultur är parodi, kärlek och parodi …”

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Mann hamnade som bekant omsider i USA. I Pacific Palisades i Los Angeles, en lugn vrå i en värld som brann, kunde han umgås med Artur Rubinstein och Chaplin, Schönberg, Adorno och Bruno Walter. Härifrån höll han också månatliga radiotal till tyska folket och manade till motstånd. Lätt för honom, säger kanske någon. Men det tror jag inte att det var: det var kanske det enda han kunde göra. Vi bör också minnas att Mann åtnjöt en respekt som ingen författare idag gör, nämligen både bland så kallat vanliga läsare och professionella bedömare: hans röst vägde faktisk något, och hans invecklade, idéburna snarare än intrigbaserade böcker sålde utav bara helsike. ”Goethes ståthållare på jorden”, sa man skämtsamt (och på allvar). ”Jag är Tyskland”, drog han själv till med.

1943 började Mann, efter lång tids idisslande (cirka ­fyrtio år, det mesta hos Mann är grundligt förberett) att skriva en av sina största och definitivt mörkaste, kanske också mest krävande romaner, ”Doktor Faustus”. 

När jag själv efter år av nervöst uppskov skulle läsa ”Doktor Faustus” första gången minns jag att jag närmade mig texten ungefär som en krabba: liksom sidledes och med ena klon lyft som värn mot dess ödesmättade rykte. Och blev sedan lite villrådig av att den så att säga mitt i den intellektuella eggelsen var så hejdlöst rolig. ”Mann är tidigt medveten om att romanen bär på ett privat sprängstoff”, skriver Leijonhufvud, ”och att han för att skydda sig själv måste gömma sig bakom den pedantiske Zeitblom. /…/ När Mann sätter sig ner och skriver /…/ är han alltså medveten om två saker. Dels att romanen kommer att bli ett monumentalverk om hans egen epok förklätt till skildringen av en tonsättare som försvär sig till djävulen, dels att verken bär på en strävan till lekfull maskerad.”

Humorn delvis som skydd. Men också som pedagogik, för att haka på en allt annat än lättsmält kulturkritik, där humanismens värden bryts mot konstens demoni, förnuft mot irrationalitet – och där Mann försökte hitta ett Tyskland han kunde stå för. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons