Annons

Martin Lagerholm:En andens ädla vilde som fascinerar och irriterar

Peter Handke.
Peter Handke. Foto: Laura Stevens/TT

Peter Handkes författarskap kan betraktas som ett försök att utplåna alla beprövade betraktelsesätt, för att i stället börja om från en ”andlig nollpunkt”. Texterna präglas även av en tydligt markerad civilisationskritik med udden riktad mot ett infantiliserat västerland. 

Under strecket
Publicerad

Ingeborg Bachmann poängterade en gång att österrikiska diktare som Franz Grillparzer, Hugo von Hofmannsthal, Rainer Maria Rilke, Karl Kraus och Robert Musil aldrig hade kunnat vara tyskar. Om Bachmann levt idag hade hon kunnat komplettera listan med namn som Thomas Bernhard, Elfriede Jelinek, Marlene Streeruwitz och Ewald Palmetshofer. Att konsekvent göra det till något av en dygd att tjänstgöra som skarprättare eller skrattspegel mot gängse anspråk på sanningen och mot sakernas tillstånd i allmänhet, har hur som helst en lång och livaktig tradition i Österrike. 1900-talet uppvisar som sagt en imponerande rad av lysande litterära stjärnor, vars verksamheter med pennan närmast kan betecknas som subversiva. Och ändå skiljer sig Peter Handke (född 1942), 2019 års Nobelpristagare, från samtliga dessa genom att tidigt ha odlat andra litterära uttryck och intellektuella hållningar, och kanske i än högre grad beteckna sig som en fullblodig outsider, en munk hemmahörande i världen snarare än i nationen, och med faktiska och imaginära kontinenter som hemvist och arbetsmaterial. Som prosaist, dramatiker och essäist är det just i gränslandet mellan det  den föregivna verklighetens rituella representation och drömlandskapens problematiska frihet han befunnit sig. 

Annons
Annons

Möjligen är Handke en typisk österrikare i den meningen att han sedan decennier tillbaka levt i självvald exil, där han i likhet med både en rad diktande landsmän och sina båda romanfigurer, alter egot Gregor Keuschnig (”Den sanna känslans ögonblick”, 1975, och ”Mitt år i Ingenmansbukten”, 1994) och Don Juan (”Don Juan – hans egen berättelse”, 2004), uppehållit sig i utkanten av Paris. Men i ordets mest exklusiva bemärkelse är Handke en ”statslös” diktare, även om det Kärnten i södra Österrike där han föddes och växte upp och som med sin närhet till Slovenien och Italien än idag utmärks av sin mångspråkiga kultur och långa habsburgska historia, har en särskild plats i självbiografin. Men i övrigt får han nog betraktas som en andens ädle vilde, en sann Einzelgänger, som inte är lojal mot något annat än människan och hennes språk – inte heller med den legendariska litterära sammanslutningen Gruppe 47, som han knappt hann bli invald i innan han ställde till med provokativ oreda som i princip innebar dödsstöten för gruppen.

Handkes författarskap var till en början förvisso troget den österrikiska traditionen av politiskt och socialt färgade uppgörelser med det offentliga livets hegemoniska kulturuppfattning. Under uppseendeväckande former slog han 1966 igenom med debutpjäsen ”Publikskymfning”, det första av hans så kallade Sprechstücke – ett slags språkkritiska undersökningar av schabloner, fraser och klangstrukturer, och som provokativt ifrågasätter de litterära och dramatiska formspråkens konventioner. 

Annons
Annons

Trots denna framgång kom han senare att ge sig in på än smalare stigar i det litterära landskapet. Genom att knyta an till introspektiva och meditativa språktraditioner, som snarare kan föra tankarna till en Claude Simon, Marguerite Duras, Alain Robbe-Grillet och andra företrädare för den franska ”nya romanen” än till politiserade revoltörer i samtiden, låg fältet öppet för en omfattande experimentell och så gott som oprövad litterär verksamhet. 

Talrika och tätt utgivna romaner och berättelser på 1970- och 80-talen satte tonen: ”Målvaktens skräck vid straffspark” (1970), ”Kort brev till långt farväl” (1972) och ”Långsam hemkomst” (1979) hör till de centrala. Handke anträdde här sin resa ”inåt” och ”bakåt”, mot ett tillstånd i människan där språk och värld utgör en odelbar helhet och där alienationen i tillvaron kompenseras av mytiska motiv och ett slags ”språkmystik” som ingång till en mer genomgripande uppfattning av världen. I dessa verk befinner han sig långt från det traditionellt narrativa, kronologiska och kausala berättandet, och tangerar i stället en sorts skönlitterärt tillämpad fenomenologi och ett lyriskt koncentrerat väsensskådande. Poesin som värld och världen som poesi. Handkes omständliga metod är möjligen tålamodsprövande, men tjänar ytterst som ett slags empiriska experiment inför spörsmålet om det över huvud taget existerar någon förbindelse mellan språket och sinnevärlden. 

Handkes poetik glider gravitetiskt och nästan omärkligt över i politik.

Att hitta formerna för detta sökande – ytterst stilmedvetna och subtila försök att utplåna alla normativa och beprövade betraktelsesätt, för att så börja om från en ”andlig nollpunkt” – kan väl gälla som Handkes centrala litterära drivkraft, hans radikala poetik. Detta storstilade och ambitiösa uppdrag har han varit trogen sedan dess, under 90-talet genom förhållandevis framgångsrika utgivningar som nämnda ”Mitt år i Ingenmansbukten”, en monumental roman om resa och hemkomst, vänskap och uppgörelser, drömmar och anfäktelser, och den utopisk-arkaiska pikaresken ”En mörk natt lämnade jag mitt tysta hus” (1997). (Under något lättsammare former också i fritt hållna prosaböcker som ”Tankar om tröttheten”, ”Tankar om jukeboxen” och ”Tankar om den lyckade dagen”.) 

Annons
Annons

Knappast någonstans i den moderna litteraturhistorien har en författare så envetet och konsekvent strävat efter att beskriva världen på nytt som i dessa verk. Det gäller i lika hög grad hans väldiga magnum opus ”Der Bildverlust oder Durch die Sierra de Gredos” (2002), där Handke renodlar sina estetiska tröghetslagar och omsorgsfulla introspektioner. Rent berättartekniskt präglas också den här romanen av Handkes primära signalement: den vindlande och liksom prövande meningsuppbyggnaden, de inskjutna satserna, neologismerna, det långsamma händelseförloppet, de tablåartade försöken till lyrisk språkfilosofi och dramatiserad kognitionsforskning. Här i form av en resa som leder till och genom Sierra de Gredos i centrala Spanien; en färd i Don Quijotes spår och en snarare allegorisk än realistisk framställning av vår trolösa samtid. Titeln skvallrar om romanens uppdrag: att återerövra ”de upplevda bilderna” av världen; att rädda oss undan modernitetens rastlösa, vanemässiga och förrädiska bildflöden genom att odla vår inre och estetiska blick för sakernas ”egentliga” tillstånd.

Isolation, ensamhet, inre och yttre exil är nu en gång för alla integrerade delar av Handkes liv och verk.

Handkes poetik glider här gravitetiskt och nästan omärkligt över i politik, och hans estetiserade världsbild utgör inte bara ett utslag av filosofisk inåtvändhet och sinnlig klarsyn utan också en tydligt markerad civilisationskritik med udden riktad mot ett allmänt infantiliserat västerland. Kritiken mot i huvudsak USA kan här också läsas som en förlängning av Handkes bittra (enligt många bedömare snarare obehärskade och huvudlösa) reaktioner mot ”den kriminella organisationen” Natos bombningar av Serbien under Balkankrigen. Serbvänliga titlar som ”Gerechtigkeit für Serbien” (Rättvisa åt Serbien) och ”Noch einmal für Jugoslawien” (Ännu en gång för Jugoslavien) utgjorde en problematisk provokation när de publicerades, och utlöser än idag upprörda reaktioner från en praktiskt taget enig (väst)europeisk intelligentia. Efter högljudda protester i samband med prisutdelningen av 2014 års internationella Ibsenpris valde han att skänka en del av prissumman till bygget av en simhall för barn i Kosovo, och återlämna resten av pengarna till norska staten. 

Annons
Annons

Men isolation, ensamhet, inre och yttre exil är nu en gång för alla integrerade delar av Handkes liv och verk, varför han till synes oberörd fortsätter sin litterära mission i den mänskliga erfarenhetens namn, bland annat i de två senaste och flerfaldigt inscenerade teaterpjäserna, ”Immer noch Sturm” (2010) och ”Die schönen Tage von Aranjuez” (2012). Hans enorma produktion närmar sig hundratalet tryckta verk (prosa, dramatik, poesi, essäistik, filmmanuskript), och över tid har Handkes litteratur – omärkligt, magiskt – lyckats överbrygga tidsklyftan mellan skeendet och det återberättade. Så länge jakten på den sanna känslans ögonblick tar sig dessa uttryck upphör den aldrig att fascinera – och irritera.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons