Annons
Krönika

Tove Lifvendahl:En åsiktskorridor i ullgarn

Foto: Thomas Brun/ TT
Under strecket
Publicerad

Söndagskrönika | Mobbar och stickor

När du läser det här befinner jag mig i New Delhi. Det är min tredje resa till Indien. För mig har resandet alltid varit ett av livets största glädjeämnen, eftersom det innebär möjligheten att vidga perspektiven genom att se och uppleva något annat än det jag redan känner till, lära mig nytt, öppna nya tanke- och känslomässiga fält. Från ingen resa – kort eller lång – har jag kommit hem exakt som den jag var innan.

Just nu befinner sig resandet i skottgluggen; en projiceringsyta för den samlade kollektiva klimatångesten. Tveklöst genererar en flygresa koldioxidutsläpp. Men resandet medför oändligt mycket mer, som exempelvis överföring av kunskap, prövande av förutfattade meningar, tillkomst av nätverk, vänskap och affärsrelationer, forskningssamarbeten och skapande av kulturella uttryck. Just nu genomför exempelvis nyhetsdelen i SvD resor för att kunna berätta om innovationer på miljöområdet. Hade människan begränsat sig till den ort där hon föddes, hade världen sett radikalt annorlunda ut – och var så säker – inte till det bättre.

Annons
Annons

Men som vanligt när vi springer i flock slutar vi tänka; någon pekar ut ett fenomen, men orkar inte, alternativt aktar sig för, att dra resonemanget hela vägen. Hanne Kjöller gick mot strömmen och utmanade änglakören i en obekväm ledare i DN (25/2): ifall det helt överordnade är koldioxidutsläppen, är måhända den stora elefanten i rummet att folk skaffar så många barn i västvärlden, när överbefolkningen redan är en global utmaning. Det ekologiska fotavtrycket står så att säga i målkonflikt med den mänskliga drivkraften att föröka och förverkliga sig. Många stötte ifrån sig tanken som makaber – vilket den ju är – på samma sätt som det är orimligt att ställa människans rörlighet mot rädslan för jordens undergång.

Andra som också stört sig över bristande konsekvens i argumentationen eller upphöjandet av reserestriktion till religion, påpekar exempelvis att vår ovanligt stora förekomst av husdjur, eller faiblesse för motorsport, med sin inverkan på koldioxidutsläppen också borde bli föremål för upprop om ”hockeytacklingar” och politisk intervention som står över demokratiska funktioner. ”Den bästa hunden/hästen är den som inte föds”, alternativt ”Halvera/hårdbeskatta/förbjud motorsporten” är analoga budskap med dem som nu riktar in sig mot just flygresandet. En tanke vore att meddela omvärlden att turister som avser anlända med flyg till Sverige inte är välkomna längre.

Nåväl, just den här texten ska inte handla om resande, utan om en annan, mycket allvarlig klimatfråga: debattens tillstånd. Jag läste en artikel i nättidskriften Quillette (17/2). Den är skriven av norskan Kathrine Jebsen Moore, bosatt i Skottland, och utgör en lika fascinerande som tidstypisk historia. Den äger rum i stickningens värld, som i likhet med andra sysslor har sitt eget subsamhälle. Det finns en värld på nätet – sajter, forum, Instagramkonton och Facebookgrupper, där man umgås och inspireras, tipsar och ger råd om garn, stickor, mönster och material. Då och då skapar man även sina egna hatmobbar.

Annons
Annons

Berättelsen skildrar vad som hände Karen Templer, stickdesigner med en webbutik för garner, som lade upp en post på Instagram till sina många följare där hon glädjefyllt berättade att hon skulle resa till Indien. Hon berättade att hon så länge hon kunnat minnas hade varit förtrollad av landets historia och litteratur, och att inga bilder kunde fylla henne med sådan längtan som de från just Indien. Att hon vid 12 års ålder erbjudits att någon gång i livet följa med en nära väns familj dit, och att hon vid den tidpunkten hade upplevt den tanken lika svindlande som att erbjudas en resa till Mars.

(Ett sådant inlägg skulle många av oss kunna skriva. För egen del finns det alltjämt, trots många exceptionella resor, flera platser som jag länge har drömt om att någon gång kunna besöka. När jag var 12 år vågade jag knappt önska att kunna ta mig till Asien, det tycktes ofantligt avlägset och oöverstigligt kostnadsmässigt.)

Många gladdes med henne. Men inte alla. En person skrev att hon borde tänka på hur hon uttryckte sig; hur trodde hon att det skulle kännas för en indier att få sitt land likställt med en annan planet? Såg hon inte att hon skrivit utifrån ett imperialistiskt och kolonialistiskt tankesätt? Templer förklarade att hon förmedlat 12-åringens perspektiv, men det hjälpte inte. Ni kan inte tro vad som hände sedan, som det heter.

Fler anslöt för att attackera Templer. Hon var aningslös, fördomsfull, rasistisk och uppmanades informera och utbilda sig, stödja färgade (POC, people of color) och på andra sätt sona sin vithet och allt det den förde med sig i bristande insikter. Till slut böjde hon sig, bad om ursäkt för att hon sårat människor, sade sig vara ”chockerad över sig själv” och berättade att hon på uppmaning börjat läsa Toni Morrisons ”The origin of others”. Hon förläts. Mobben tycktes nöjd och stillade sig.

Annons
Annons

Men då var det en röst – en avig – som vägrade inordna sig i det räta ledet. En annan stickerska, Maria Tusken, med en framgångsrik garnförsäljning online, meddelade att hon skulle lämna Instagram på obestämd tid. Trots att plattformen varit avgörande för hennes affärsframgång, hade hon blivit beklämd av behandlingen av Templer. Hon skrev hur hon hade upplevt attackerna, hot och anklagelserna som förts fram under täckmanteln ”social rättvisa” som djupt fientliga: ”Det fanns inget utrymme för diskussion. Det var bara argument; trollande, mobbande.” Hon postade också en Youtubefilm där hon redogjorde för sin ståndpunkt.

Ja, ni kanske kan ana vad som hände sedan. Maria Tusken blev i stället måltavla för samma mobb. Hon skulle bojkottas. ”Hon förtjänar inte vårt stöd”. Det framfördes önskningar om att ”fanatiker som Tusken (...) får se resultatet av sitt hat på sina tomma bankkonton”.

En tung röst i stickningsvärlden, redaktören för det brittiska magasinet Knit Now, Kate Heppell, twittrade: ”Som jag ser det: är du emot folk som protesterar mot rasism, är det rätt tydligt vems sida du står på”, och ”Snälla låt er inte dras med av henne och sådana som hon. Utmana dem. Ge dem inte dina pengar. Rapportera hat.” En av Heppells påhejare skrev: ”Jag hade gärna velat säga att jag hade sett hela filmen för att fatta ett informerat beslut om henne, men jag blev bländad av hennes (bokstavligen) glimmande vita ansikte”. Heppell gillade kommentaren.

Enligt Kathrine Jebsen Moore driver personer kopplade till BIPOC (Black, Indigenous, and People of Colour) nu debatten om ”vitheten i stickning”. Jag skämtar inte. Man uppmanar till stöd av icke-vita människor som stickar, säger till folk att följa dem i sociala medier, donera pengar till dem, och skapar tryck på Instagramkontoägare att ”träna sig” i att ha icke-vita människor i sina flöden. Det tycks ha spritt sig. Jebsen Moore hörde nyligen i sin lokala garnbutik i Edinburgh kommentaren ”Stickning är bara så vitt. Låt oss hoppas att det blir bättre.”

Här är en klimatfråga där undergången verkligen väntar runt hörnet. Den oreflekterade lynchmobben, klungan som drar fram på förment rättvisestråt. Som inte ger sig förrän deras bild av världen har påtvingats andra. Som aldrig väger in intention, utan bara ser andras skuld. Och som inte begriper att den bisarra uppdelningen av stickande människor som vita och icke-vita, också är rasism.

TOVE LIFVENDAHL är politisk chefredaktör. Stickar sällan, men virkar, väver och broderar desto mer.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons