Annons

”Varför lånar stjärnorna ut sig till den här filmen?”

Se ”Jag och min bror” och ”La belle époque”, men undvik ”Doolittle”.
Se ”Jag och min bror” och ”La belle époque”, men undvik ”Doolittle”. Foto: Folkets Bio, Edge Entertainment, Universal Pictures

Sörjande, isländska män och franska äktenskapsproblem men ingen svensk film på topp tio. Däremot en bland de tre du bör undvika. SvD guidar här till biorepertoaren, vecka åtta.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

1 / 13

La belle époque

Regi: Nicolas Bedos

Efter reklamen visas:
La belle époque
Betyg: 5 av 6

Marianne tröttnar på maken Victor och kastar ut honom. Hon tycker att han säger nej till livet och står inte ut med hans gnäll, han tycker att livet säger nej till honom och står inte ut med hennes flåsiga entusiasm.

Så vad ska Victor göra nu? Han överraskar sig själv med att acceptera en gåva från sonen. Han erbjuds möjligheten att via bolaget Tidsresenärerna återskapa en historisk epok, och väljer maj 1974. Det var då han och Marianne träffades. Han vill rekonstruera deras förälskelse.

Hela iscensättningen följer hans egna anvisningar mycket noga. En ung Marianne kommer in på kaféet och slår sig ner, de börjar samspråka. Och känslor uppstår, riktiga känslor. Men vem är det Victor förälskar sig i nu? Är det Marianne? Igen? Eller den Marianne han själv projicerar på skådespelerskan Margot (Doria Tillier)? Eller blir han kär i Margot?

Manus är kanske inte fullt så listigt som det tror, men regissör Nicolas Bedos mjölkar denna lek med överlagring och metaperspektiv på en god portion begåvad situationskomik. Och hela produktionen andas generositet. Det är ljuvligt. Det är klart att ni ska se det här.

Annons
Annons

2 / 13

En vit, vit dag

Regi: Hlynur Pálmason

Betyg: 5 av 6

Ingimundur har förlorat sin älskade hustru i en bilolycka, sannolikt till följd av den tjocka dimman på vägen. Han är alltjämt far, morfar och polis men numera också änkling. Sorgen är inte hanterlig men han försöker väja för den, i det att han reser murar runt sig.

En dag gör Ingimundur fynd i hemmet som ruckar på rutinerna. En skjorta med främmande doft, några låneböcker, hemmafilmer som vittnar om att hustrun såg annorlunda på tillvaron än han. Han som inte behövde någon annan, aldrig tänkt tanken att bedra sin hustru.

Att de undertryckta känslorna, som förstås måste komma ut i något skede, drabbar också barnbarnet är kanske något av en kliché, men det är en kliché som fungerar. Och Ingvar E Sigurðssons rolltolkning är helt och hållet övertygande (liksom skådespelarprestationerna genomgående, ska sägas), skriver SvD:s Jon Asp.

Annons
Annons

3 / 13

1917

Regi: Sam Mendes

Efter reklamen visas:
1917
Betyg: 5 av 6

På stor duk med en bombmatta av ljud blir realtidsgreppet i ”1917”, där man med diskreta klipp skapar illusionen av två obrutna tagningar, ett fyrverkeri för sinnena. En storfilm i ordets positiva bemärkelse.

En aprilmorgon 1917, på västfronten i norra Frankrike, kvicknar två unga soldater (George MacKay och Dean-Charles Chapman) till under ett träd. Vännerna kallas in till ett kolsvart rum befolkat av auktoritära skuggfigurer. I centrum står en kylig Colin Firth som ger dem ett uppdrag: ta denna order genom ingenmansland och stoppa en bataljon från att gå in i en fälla. Ni kan rädda hundratals liv.

Med karta, lampa, förnödenheter och granater ger sig kamraterna ut på resan. Utan minsta spår av andfåddhet navigerar mästerfotografen Roger Deakins genom labyrinter av skyttegravar.

Snarare än en flaggviftarfilm som firar individuella hjälteinsatser kämpar ”1917” med att finna det fina i det fula. De komplexa scenerierna, det fysiskt krävande skådespelet, kamerans akrobatik – allt görs för att uppfylla det verkliga uppdraget: att se skönheten som gör det värt att strida, skriver SvD:s Sebastian Lindvall.

Annons
Annons

4 / 13

Unga kvinnor

Regi: Greta Gerwig

Efter reklamen visas:
Unga kvinnor
Betyg: 5 av 6

Att göra en nyinspelning av Louisa May Alcotts ”Unga kvinnor” är lite som att filmatisera en roman av Jane Austen, eller systrarna Brontë (som dyker upp i ett samtal i filmen). Det innebär ett visst ansvar om man inte vill bli anklagad för helgerån: detta är den fjärde stora Hollywoodproduktionen som baseras på Alcotts roman. Greta Gerwig lyckas med balansakten att förvalta men uppdatera: hon engagerar oss genom att göra historiens systrar så samtida det går utan att det känns anakronistiskt.

Inte bara genom hur de uttrycker sig utan också genom sättet som de förhåller sig till kläder.

Att Gerwig arbetar med skådespelare som delar hennes feministiska vision, och att hon bjudit in till kreativt samarbete märks också. Den vuxna Amy uppdateras till en pragmatisk 20-åring som kalkylerar med sina känslor.

Greta Gerwig erbjuder snillrikt två alternativa slut till priset av ett, genom att låta handlingen glida mellan det fiktiva och det biografiska: hjältinnan får både kärleken och ett eget litterärt rum. Fenomenalt.

Annons
Annons

5 / 13

Color out of space

Regi: Richard Stanley

Efter reklamen visas:
Color out of space
Betyg: 5 av 6

Tvillingsjälarna Richard Stanley och Nicolas Cage har parats ihop för att tolka skräcklitteraturens mardrömsastronom H P Lovecraft och hans novell ”Color out of space”.

Berättelsen har flyttats till nutid, med påflugna tv-journalister och dåliga internetuppkopplingar. Men filmen håller sig ändå rätt trogen den trettiosidiga förlagan. En meteorit slår ner vid en gård utanför Lovecrafts fiktiva stad Arkham. Udda ljusfenomen uppstår. De stora och fina tomaterna visar sig vara oätbara.

Cages bonde är en stadsmänniska som halvt motvilligt ärvt sin fars alpackafarm(!). Med sig har sin fru som överlevt bröstcancer och deras två tonårsbarn. Snart flimrar ljusen, logiken osäkras och kontinuiteten blir diffusare. Tid och rum bryter reglerna och något utomjordiskt tycks infiltrera familjen.

Normaliseringen av tokstollerier gör Stanleys version av Arkham med omnejd till ett självklart habitat för Cage, vars utbrott och infall plötsligt liknar naturliga reaktioner på en krackelerande verklighet, skriver SvD:s Sebastian Lindvall.

Annons
Annons

6 / 13

Alice och borgmästaren

Regi: Nicolas Pariser

Efter reklamen visas:
Alice och borgmästaren
Betyg: 5 av 6

”Alice och borgmästaren” är en film som förtjänar vår kärlek då den hela tiden är i rörelse, aldrig stelnar till ett budskap eller ett påstående och ständigt vrider och vänder på idéer. Lekfullt. Men ändå på allvar.

När 30-åriga Alice anländer till Lyons stadshus för första dagen på nya jobbet, möts hon av goda och dåliga nyheter. De dåliga är att den tjänst hon har sökt och fått inte längre existerar; de goda är att borgmästare Paul Théraneau behöver henne till annat. Han har nämligen slut på idéer. Och Alice är ju filosof – eller nåja, hon har i varje fall undervisat i filosofi. Nu blir det hennes uppgift att tänka åt Paul.

Fluffigt så det förslår. Hon sugs in i diverse kommittéer och kampanjer, utsätts för pratkvarnar och besserwissrar, har litet svårt att navigera bland de kontorspolitiska blindskären.

Ytterst handlar det väl om hur reflektion och handlande kan och kanske bör samspela. Samtidigt som filmen ingalunda försummar att ta tillvara staden Lyon och dess skönhet, skriver SvD:s Jan Söderqvist.

Annons
Annons

7 / 13

Les misérables

Regi Ladj Ly

Efter reklamen visas:
Les misérables
Betyg: 5 av 6

I början av 2010-talet fångade Ladj Ly polisbrutalitet i ett klipp som blev viralt. Det ledde till att poliserna blev avstängda men också till villkorlig dom och böter för Ly, som skrev en uppviglande kommentar under inlägget.

Händelsen ligger till grund för den här långfilmsdebuten som fick jurypriset i Cannes förra året, och nu är Frankrikes Oscarsbidrag.

Intrigen: En brottsförebyggande polisenhet ”råkar” skjuta en tonårskille med gummikula i ansiktet. När de inser att de blivit filmade med drönare inleds en hänsynslös jakt på kamerans minneskort. Polisernas agerande triggar igång en hämndspiral som börjar snurra vilt precis när man tror att allt lugnat ner sig.

Den ganska poetiska undertexten är att om man tar allt som är mjukt och vackert från ett barn och krossar all tillit, finns det till slut bara hat kvar.

Till skillnad från de regissörskollegor som också kritikerrosats för skildringar av utsatta förorter är Ladj Ly själv uppvuxen där. Det ger ett unikt tolkningsföreträde och en formstark film som brinner av undertryckt raseri, skriver Karoline Eriksson.

Annons
Annons

”Jag och min bror”.

Foto: Folkets BioBild 1 av 1

8 / 13

Jag och min bror

Regi Monia Chokri

”Jag och min bror”.
”Jag och min bror”. Foto: Folkets Bio
Betyg: 5 av 6

”Jag och min bror” är lite som Woody Allen på besök i Québec, med huvudpersonen som en intellektuell variant av Bridget Jones, och därför mer som en fransk ”Frances Ha” – ängsligt sökande efter mening i livet. Anne-Elisabeth Bossé är briljant i huvudrollen. 

Filmen är rolig och vacker för att den är som livet: helt lätt och samtidigt djupt allvarligt; med en huvudperson som krisar och kompromissar och kanske går vidare.

Det är litet synd att den svenska titeln, ”Jag och min bror”, endast tar vara på två av de medverkande, när också den utomstående kvinnan blir avgörande både för berättelsen och dess andemening.

Annons
Annons

9 / 13

Parasit

Regi: Bong Joon-ho

Efter reklamen visas:
Parasit
Betyg: 5 av 6

Vem är det som är parasit här? Det snabba svaret är väl den fattiga familjen Kim, som med list och lögn nästlar sig in hos den rika familjen Park, som bor lyxigt i livsstilsmagasinsmässig villa med välputsad trädgård och tjänstefolk. Det börjar med att unge herr Kim, tonårssonen, anlitas som läxhjälp i engelska åt den rika tonårsdottern. Till hjälp har han grundligt förfalskade papper från ett universitet där han aldrig har satt sin fot, tillverkade av en företagsam och flinkt photoshoppande syster.

Familjen Kim bor i en sjabbig källare med insektsproblematik och har inte råd med wifi. De försörjer sig – eller rättare sagt: försörjer sig inte – på att vika pizzakartonger. När väl sonen har fått in en fot innanför dörren hos det rika herrskapet gäller det att bums få in resten av familjen också.

Bong Joon-ho tar här ut svängarna och spränger alla genregränser. Här finns element av den sedelärande familjekomedin, slapstick, social satir på gränsen till buskis och shakespeareanskt drama, komplett med bloddrypande final.

Regissören riktar sin skarpa strålkastare än hit, än dit – med förkärlek mot interna familjestrukturer och patriarkal maktutövning.

”Parasit” vann Guldpalmen i Cannes och överhopas nu med superlativer från alla håll. Jag instämmer i stort; med den lilla reservationen att allvaret aldrig känns riktigt allvarligt, skriver SvD:s recensent Jan Söderqvist.

Annons
Annons

Héloïse (Adèle Haenel) och Noémie Merlant som (Marianne).

Foto: Folkets BioBild 1 av 1

10 / 13

Porträtt av en kvinna i brand

Regi: Céline Sciamma

Héloïse (Adèle Haenel) och Noémie Merlant som (Marianne).
Héloïse (Adèle Haenel) och Noémie Merlant som (Marianne). Foto: Folkets Bio
Betyg: 6 av 6

”Porträtt av en kvinna i brand” känns modern utan att bli anakronistisk. När Héloïse och Marianne lämnas ensamma i fem dagar förvandlar de slottet till en klasslös fristad där passionen blir en motståndshandling och seendet en nyckel till självförverkligande.

Sciamma och filmfotografen Claire Mathon utnyttjar det dramatiska kustlandskapet till max. De viktiga strandscenerna är inspelade i Quiberon på Atlantkusten där granitbranter nästan störtar rakt ner i havet. Skildringen av ett uppvaknande, av dödsdömd förälskelse och kraften i att vilja måla fram sitt eget öde, korrelerar perfekt med ljuset och vågornas styrka. Det sparsmakade ljudarbetet är ett kapitel för sig.

När Sciamma väl använder sig av musik, bland annat en a cappellasång som nästan blir skräckfilmsartad i sin atonala inledning, blir det otroligt effektfullt, skriver SvD:s Karoline Eriksson och hyllar även skådespeleriet:

”Klarast lyser Adèle Haenel. /.../ Hennes gestaltning av en snärjd människa, som full av undertryckt vrede och med ett cyniskt sorgset leende på läpparna långsamt öppnar upp och tar plats i den kreativa processen, går så att säga rakt genom filmduken.”

Annons
Annons

11 / 13

De sämsta filmerna på bio just nu:

Dolittle

Regi: Stephen Gaghan

Betyg: 2 av 6

Mycket kan man säga om ”Dolittle”, men kanske främst att den är det senaste årets minst överraskande flopp? Filmen är möjligen inte den katastrof som den amerikanska kritikerkåren velat ha den till, men det är den onödigaste nytolkning jag sett sedan James Corden och company skrek sönder ”Peter Rabbit” häromåret.

Filmen är frustrerande rörig, med scener och dialoger som bara hjälpligt hänger ihop och en klippning som främst verkar ha gått ut på att dölja de grövsta missarna. Även animationerna missar målet.

Ett par små ljuspunkter: Antonio Banderas är en okej pirat, och Michael Sheen verkar ha åtminstone lite roligt med sin skurkaktiga minister. Varför de egentligen lånat sig till den här filmen, för att inte tala om Downey Jr själv, gör man nog bäst i att inte fundera mer över, skriver SvD:s kritiker Anna Hellsten.

Annons
Annons

The Grudge är ingen hit.

Foto: Screen Gems/TTBild 1 av 1

12 / 13

The Grudge

Regi: Nicolas Pesce

The Grudge är ingen hit.
The Grudge är ingen hit. Foto: Screen Gems/TT
Betyg: 1 av 6

En amerikansk hemsköterska lyckas fly Japans mest förbannade hus med livet i behåll. Tyvärr visar det sig att mörkret följt med henne hem till familjen i Pennsylvania, vilket utlöser en kedja av ond bråd död. Varenda person som sätter sin fot i huset blir en måltavla för övernaturlig ondska.

Tyvärr är småstaden så sömnig att man inte ens piggnar till under skrämselscenerna, vilka ju ändå är själva huvudnumren i en filmserie vars episodiska struktur mest bara fungerar som ett smidigt sätt att knyta alla själlösa rollfigurer till samma plats.

Ofta skriks och springs det som om något stod på spel, men vad är det egentligen dessa pappfigurer kämpar för? Alla är ju redan så gott som döda, skriver Sebastian Lindvall.

Annons
Annons
Foto: Niklas MaupoixBild 1 av 1

13 / 13

En del av mitt hjärta

Regi: Edward af Sillén

Foto: Niklas Maupoix
Betyg: 1 av 6

Vilket pris är vi beredda att betala för att också filmen ska ha sina lägereldar? Var går gränsen mellan folkligt försvarbart och rent reaktionärt?

Jag tänker att den gränsen passeras i årets svenska juldagspremiär, ”En del av mitt hjärta”. För att gemensamt stämma in i Tomas Ledins låtskatt samlas här gräddan av krogscens-Sverige, Mello och Dramaten i en sällsynt nattstånden kökkenmödding. Desillusionerade storstadsbor ställs mot debila lantisar, bedagade könsroller, noll personkemi, absolut inga försök till rimlig händelseutveckling.

Det är försoffad huvudstadskultur som vill parasitera på verklighetens folk två gånger om: först genom att måla ut dem som idioter, sedan hoppas på att samma idioter ska lösa biljett till showen.

Till slut samlas filmens figurer bokstavligen runt lägerelden. Majstång och folkdräkter är avklarade, nu sitter de här, två och två, fulla och kåta, och skrålar en dänga. Avvikelsen begränsar sig till ett sent hopkastat bögpar. Det är så svenskt, så normativt. Ja så reaktionärt – en film som bara gör världen mindre, skriver SvD:s Jon Asp.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons