Annons

Genuint underhållande film för vuxna – se den på bio

”Judy”, ”Knives out” och ”Tito och fåglarna”.
”Judy”, ”Knives out” och ”Tito och fåglarna”. Foto: Scanbox, Lionsgate, Smorgasbord Picture House

Med fläskig sydstatsdialekt verkar Daniel Craig ha kul varenda sekund av ”Knives out”. SvD guidar här till det bästa – och sämsta – på biorepertoaren vecka 49.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Ana de Armas och Daniel Craig i ”Knives out”.

Foto: Lionsgate Bild 1 av 1

1 / 13

Knives out

Regi: Rian Johnson

Ana de Armas och Daniel Craig i ”Knives out”.
Ana de Armas och Daniel Craig i ”Knives out”. Foto: Lionsgate
Betyg: 5 av 6

En mordsåpa skulle man kunna kalla det, Rian Johnsons klipska och skojiga film som inleds med att den stenrike författargubben Harlan Thrombey hittas med halsen avskuren i sitt pampiga hem någonstans på Massachusetts landsbygd, morgonen efter att han firat 85-årsdagen med sina närmaste.

In i mysteriet kliver så två halvsmarta lokalsnutar och den slirige, men briljante, privatdetektiven Benoit Blanc (Daniel Craig), som inte är lika övertygad som polisen om att den avlidne skurit halsen av sig själv.

”Knives out” strösslar med genreflirtarna. Det hade med andra ord enkelt kunnat slira över i antingen ironisk pastisch eller ett tomt genreexperiment, men ”Knives out” är betydligt bättre än så: faktiskt något så pass ovanligt som en genuint underhållande film för vuxna, en elegant, välskriven och ytterst välspelad ensemblekomedi – full av sluga intrigskruvar.

Daniel Craig verkar ha kul i varenda sekund, inte minst med sin rollfigurs fläskiga sydstatsdialekt som i en av filmens fånigaste och bästa stunder används till att utforska ordet ”donut”, och dess koppling till mordmysteriet, skriver SvD:s Anna Hellsten.

Annons
Annons

Stillbild från ”Tito och fåglarna”.

Foto: Smorgasbord Picture House Bild 1 av 1

2 / 13

Tito och fåglarna

Regi Gustavo Steinberg, André Catoto, Gabriel Bitar

Stillbild från ”Tito och fåglarna”.
Stillbild från ”Tito och fåglarna”. Foto: Smorgasbord Picture House
Betyg: 5 av 6

”Tito och fåglarna” är en både mörkt och ljust tecknad film, såväl dystopisk som hoppingivande. Den speglar samtidens dystra scenarier men den uppmuntrar också sin unga åskådare till motstånd, att inte ge efter för rädslan. Didaktiskt, kan tyckas, men här handlar det om en uppbygglig berättelse som känns helt på sin plats. Dessutom är det en politisk film som aldrig står och faller med sitt budskap. För den största behållningen med ”Tito och fåglarna” är bilderna, varierande oljemålningar i hänförande kompositioner, helt egna men ändå verklighetsnära. Ofta i en vågigt, förvrängd form som andas mer självständighet än imitation.

En eloge också till de unga svenska röstskådespelarna, som hittar en fin balans mellan samtida tilltal och den eftertänksamma ton som filmen ändå kräver, skriver SvD:s Jon Asp.

Annons
Annons

Willem Dafoe och Robert Pattinson.

Foto: A24/UIP Bild 1 av 1

3 / 13

The lighthouse

Regi: Robert Eggers

Willem Dafoe och Robert Pattinson.
Willem Dafoe och Robert Pattinson. Foto: A24/UIP
Betyg: 5 av 6

De aggressiva vågorna i ”The lighthouse” leder raka vägen in i Leviatans buk. Robert Pattinson spelar en mustaschprydd arbetare med mörkt förflutet som i slutet av 1800-talet anländer till en havsomgiven stenplätt. Under sträng ledning av en senior kollega (spelad av Willem Dafoe) ska han ägna de närmsta fyra veckorna åt att vakta en 20 meter hög fyr.

Ynglingen tackar först nej till spriten som serveras, men den äldre vet hur avgörande alkoholen är för hälsans skull – tja, åtminstone den mentala. Spriten får fart på snacket och botar ensamheten som annars sätter griller i huvudet på en. Spriten är fyrvaktarens bränsle och eventuella livboj.

Bara att lyssna på dialogen blir ett rus i sig. Liksom i ”The witch” har mycket möda och besvär lagts på research. Dels synligt i tekniken, dels i manuset där bröderna Eggers hämtat språklig inspiration från dåtida litteratur. Svordomarna låter som vacker krogpoesi och skrönorna marineras i så mycket alkohol och vidskeplighet att man blir vimmelkantig.

Eggers cinefila sjöslag gör en trött, vimsig, och ja – en smula galen. På bästa tänkbara och kontrollerade sätt, skriver SvD:s Sebastian Lindvall.

Annons
Annons

Mame Bineta Sane.

Foto: Folkets Bio Bild 1 av 1

4 / 13

Atlantics

Regi: Mati Diop

Mame Bineta Sane.
Mame Bineta Sane. Foto: Folkets Bio
Betyg: 5 av 6

Fransyskan Mati Diop, med senegalesisk bakgrund, gjorde sensation vid årets Cannesfestival genom att vinna juryns stora pris med sin första långfilm, ”Atlantics”. Och det är verkligen en film av alldeles eget slag som blandar grå realitet med övernaturlig magi till en såväl personlig som poetisk häxbrygd.

Souleiman (Traore) jobbar på ett jättebygge av ett lyxhotell vid Dakars hamninlopp. Varken han eller någon av de andra byggnadsarbetarna har fått betalt på tre månader.

Den uppgivne Souleiman åker hem. Där finns i alla fall hans älskade Ada (Mame Bineta Sane). De får träffas i smyg för även Ada sitter i en rävsax. Hon ska inom kort gifta sig med den rike Omar, ett giftermål som ska rädda hennes fattiga familj. Det Ada inte vet är att Souleiman planerar att ge sig iväg i en båt över havet mot Spanien tillsammans med sina arbetskompisar för att söka lyckan. Att han har rest och kanske drunknat får Ada reda på först på bröllopsdagens kväll.

Och nu börjar magiska saker hända. Bröllopssängen i vitt siden tar plötsligt eld. Inom kort drabbas väninnorna runt Ada av svettningar och en oförklarlig trötthet. Även polisen som ska utreda den mystiska sängbranden drabbas av svettningar och trötthet. Ingen förstår varför. Men på nätterna händer underliga saker. De drabbade förvandlas.

Mati Diops film kan tolkas på många vis, men stannar kvar i tankarna och i hjärtat gör den det definitivt.

Annons
Annons

5 / 13

Mysteriet Henri Pick

Regi: Rémi Bezançon

Efter reklamen visas:
Mysteriet Henri Pick
Betyg: 5 av 6

Den unga förlagsassistenten Daphné är på besök hemma hos sin pappa i den bretonska idyllen där hon kommer över ett refuserat manus. Till sin stigande förvåning finner hon att det är ett mästerverk: ”En kärlekshistorias sista timmar”. Hennes förlag ger ut detta mångbottnade, komplexa prosastycke.

Men kan det verkligen vara den nyss avlidne Henri Pick som skrev boken mitt i pizzaproduktionen? En som är övertygad om att det hela är en bluff är kritikern och programledaren Jean Michel Rouche. Hans främsta motståndare blir tidigt den döde författarens bokslukande dotter Joséphine.

”Mysteriet Henri Pick” hanterar sin gåta mjukt och varsamt. Det pågår, i all stillsamhet, åtskilligt på den välskrivna och välspelade filmens många olika nivåer, skriver SvD:s kritiker Jan Söderqvist.

Annons
Annons

6 / 13

Amanda

Regi: Mikhaël Hers

Efter reklamen visas:
Amanda
Betyg: 5 av 6

”Amanda” är en hyllning till livet i staden, och samtidigt en tragedi om vardagens overkliga händelser. Om vanlig glädje och ofattbar sorg.

Den 7-åriga titelpersonen lever ensam med sin unga mamma Sandrine, lärare till vardags. Filmens huvudperson är Amandas morbror David, en 24-årig alltiallo – trädgårdsmästare, fastighetsskötare och lillebror som även får hoppa in som extrapappa. Tillsammans utgör trion en udda men rätt modern familj, individer som är ensamma tillsammans.

Men när ett blodigt attentat tar livet av en handfull människor blir det för åskådaren som att, med Davids ögon stiga in i en helt annan scen, en helt annan film. En lika makaber som märkvärdig scenförändring. Händelsen lämnar den lilla, redan skadskjutna familjen med ändlös sorg.

”Amanda” har ett grundackord, en övertygelse och en uthållighet som gör att den vinner i längden. Slutligen tillåter denna process även barnet att nå fram till sin upptäckt att livet går vidare. Vägen dit må vara lite tillrättalagd, men sorgedramat ”Amanda” rymmer å andra sidan både försoning och nödvändig tillförsikt, skriver SvD:s kritiker Jon Asp.

Annons
Annons

7 / 13

Judy

Regi: Rupert Goold

Efter reklamen visas:
Judy
Betyg: 5 av 6

”Judy” handlar om Judy Garlands sista comeback och ett gästspel på legendariska nattklubben Talk of the Town i West End i London 1968. Hon är pank, befinner sig i en vårdnadstvist om sina två yngsta barn, Joey och Lorna, med sin fjärde man.

Hon kämpar med sitt långvariga missbruk av alkohol och tabletter, det enda som hjälper mot sömnlöshet och scenskräck. Men det finns också plats för självironi och humor. I tillbakablickar får vi se barnstjärnan Judy Garland (spelad av Darci Shaw), eller snarare barnslaven, som stoppas full med piller för att leverera vad MGM-mogulen Louis B Mayer kräver.

Även i dag tar förväntningarna och drogerna de största stjärnors liv. Men i dag fördömer man dem inte på samma sätt för deras leverne som man fördömde Judy Garland på hennes tid. Något värre än en berusad kvinna fanns inte. Renée Zellweger ger inte bara Judy Garland nytt liv, hon återupprättar henne, skriver SvD:s recensent.

Annons
Annons

8 / 13

Inte den du tror

Regi: Safy Nebbou

Efter reklamen visas:
Inte den du tror
Betyg: 5 av 6

Litteraturprofessorn Claire är visserligen frånskild, men sofistikerat snygg för sin ålder (Binoche i huvudrollen är 55) och med en förmåga att attrahera en yngre älskare, Ludo. Vi ser dem älska stående, mot en glasruta; intimiteten är inte påfallande och snart framgår det att Ludos intresse är i avtagande. Han är på väg någon annanstans.

Skräcken för att bli övergiven ännu en gång gör Claire desperat. Och kreativ. Hon skapar en fiktiv Facebookprofil – Clara Antunes – och lyckas bli vän med Ludos rumskompis, fotografen Alex (François Civil). Och snart är Ludo glömd, nu är det Alex som gäller. Temperaturen i det digitala samtalet stiger snabbt, och snart nog vill han se bilder. Hon råkar ha en 25-årig blondin nära till hands.

Clara/Claire och Alex faller handlöst för varandra, men att mötas öga mot öga är förstås uteslutet, det är ju bara på nätet hon är den han tror.

Binoche är utsökt skör och gripande i sina ansträngningar att hantera en avmattad attraktionskraft. I hennes fumliga händer blir det digitala flirtandet ett skarpladdat vapen som kan gå av i vilken riktning som helst och orsaka stor förödelse, skriver SvD:s recensent.

Annons
Annons

9 / 13

Smärta och ära

Regi: Pedro Almodóvar

Efter reklamen visas:
Smärta och ära
Betyg: 6 av 6

Madrids cinematek hör av sig. Man vill lyfta fram den åldrande filmskaparen Mallos äldre filmer varför man nu försöker locka ut den krasslige eremiten i offentligheten. Och när Mallo ser om filmen, ser han den med nya ögon. Skådespelaren Alberto Crespo (Asier Etxeandia) var, i detta nya ljus, inte alls så dålig som Mallo tyckte då för länge sedan. De återses för att försöka reparera en relation som har varit avbruten i flera decennier.

Men den ömsesidiga misstron dröjer sig kvar och försoningen stöter på förhinder. Att de båda i någon mån ändå återförenas beror främst på det rökheroin som Crespo brukar med viss måtta och som visar sig lindra Mallos många plågor. Plötsligt djupnar en redan mångbottnad berättelse ytterligare inför våra ögon.

I sin bitterljuva film om en regissör som inte filmar får regissören här allt – manus och personinstruktion, foto och produktionsdesign – att sammanstråla i en rikt glittrande väv där konst och liv samtalar om liv och konst, skriver SvD:s recensent Jan Söderqvist, som också hyllar det ljuvliga, utsökta skådespeleriet.

Annons
Annons

10 / 13

And then we danced

Regi: Levan Akin

Efter reklamen visas:
And then we danced
Betyg: 5 av 6

”Din kropp ska vara som en spik” ryter dansläraren Aliko till den unge dansaren Merab. Merab tillbringar dagarna på den georgiska nationella balettakademin i Tbilisi och kolliderar ständigt med Alikos konservativa syn på hur de traditionella danserna bör utföras.

När filmen börjar har en plats i akademins huvudensemble just blivit ledig. För Merab tänds hoppet om en tryggare tillvaro – hans familj vänder på vartenda öre och parallellt med det fysiska slitet jobbar han kvällsskift med att servera öl – men hans planer tar en annan vändning när den nye dansaren Irakli dyker upp på akademin. Irakli är kaxig och frispråkig och dansar dessutom precis så hårt och kraftfullt som läraren vill, men ur detta inledande konkurrensförhållande spirar snart både vänskap och en tyst attraktion, en som kompliceras av det faktum att Merab har en flickvän men också av att Georgien är ett mycket homofobiskt land.

Som upplysningsfilm har ”And then we danced” onekligen sina förtjänster, men här finns också underbara scener att fördjupa sig i, där inte minst ljudsättningen imponerar. Huruvida filmen faktiskt når hela vägen till Oscarsgalan kan man bara spekulera i, men Levan Gelbakhiani känns redan som en superstjärna, skriver SvD:s Anna Hellsten.

”And then we danced” är en svensk-georgisk-fransk samproduktion, gjord med stöd från Svenska filminstitutet.

Tre filmer att undvika:

Annons
Annons

11 / 13

Last Christmas

Regi: Paul Feig

Efter reklamen visas:
Last Christmas
Betyg: 3 av 6

Ett glittrande London, ett manus av Emma Thompson, regi av komedigeniet Paul Feig. Lägg därtill Michelle Yeoh som en lite eljest julbutiksföreståndare, Henry Golding som romantiskt snyggo på herrcykel och ett soundtrack dominerat av salig George Michael, plus lite kroatisk folklore som det glaserade äpplet i julgrisens tryne.

Jo, i teorin är det svårt att tänka sig en bättre julfilm än ”Last Christmas”. Men det är i teorin det, för den resulterande filmen är en besynnerlig best. Emilia Clarke spelar Kate, en 26-åring på lätt dekis. Hennes enda fasta punkt är jobbet i en julpyntsaffär, resten av tiden flackar hon runt mellan vänner och ragg i jakt på en sovplats och mellan auditions i jakt på ett genombrott som aldrig kommer.

”Last Christmas” betar av flera genrestandards. Grundintrig och tillhörande twist har dessutom lånat en del från Bonnie Hunts 19 år gamla ”Return to me”, om någon minns den. Problemet är att Thompson och Feig inte får ihop beståndsdelarna till något som känns som en film snarare än en konstig pastisch.

Ännu knöligare är blinkningarna till brexit som vävts ihop med berättelsen om Kates krigsflyktingar till föräldrar – hur välmenande det än är så verkar det ha skohornats in för att ge filmen ett ”djup” den inte behöver, och Paul Feigs osliskiga handlag till trots är det svårt att inte fundera över hur mycket roligare och spänstigare den här filmen kunde, och borde, ha varit, skriver SvD:s recensent.

Annons
Annons

12 / 13

Jag kommer hem igen till jul

Regi: Ella Lemhagen

Efter reklamen visas:
Jag kommer hem igen till jul
Betyg: 2 av 6

Peter Jöback, en av våra duktigaste musikalartister i en filmroll inspirerad av hans liv. Och dessutom omgiven av ett gäng erkänt duktiga och musikaliska skådespelare och artister. Vad kan gå fel? Det mesta faktiskt, menar SvD:s kritiker Jeanette Gentele.

Artisten och kändisen Simon (Peter Jöback) kommer motvilligt hem från Los Angeles för att fira jul på släktens herrgård. Hans ankomst väcker blandade känslor framför allt hos brodern Anders. Nu har Simon i alla fall lovat att sjunga med i kyrkokören som Anders basar för.

Den glättiga ytan döljer förstås mörka hemligheter. Som åskådare har vi förstått det mesta redan från början. Den största hemligheten handlar kort sammanfattat om att ett barn har svikits. Ett svek som satt outplånliga spår. Denna smärtpunkt hade behövt lyftas fram och tas på allvar och inte dränkas i tramsigt utanverk. Nu tvingas vi istället se en toppensemble spela över å det grövsta, med undantag för Jöback och Kuhnke som förblir något så när trovärdiga.

Annons
Annons

13 / 13

Midway

Regi: Roland Emmerich

Efter reklamen visas:
Midway
Betyg: 2 av 6

Uppgörelsen mellan USA och Japan i Stilla havet i juni 1942, ett halvår efter Pearl Harbor, var ett fyra dygn långt armageddon av dånande bombflygplan, brinnande hangarfartyg och detonerande torpeder.

Regissören Roland Emmerich rivstartar med en bombastisk men plastig Pearl Harbor-scen. Under den första timmen betas även USA:s hämndattack på Marshallöarna, Doolittleräden mot Tokyo samt slaget om Korallhavet av. Flygbombning av en liten kinesisk by hinns också med. 

Det är lätt att föreställa sig att Emmerich spånat fram ett gäng maffiga actionscener, och sedan låtit den begränsade Wes Tooke tvinna dem till ett fragmentariskt manus. Här finns ett pärlband av missade dramatiska möjligheter, och scener som tar slut innan de hinner börja.

En lite charmig detalj är att filmregissören John Ford har skrivits in i en biroll, eftersom legendaren var på plats och dokumentärfilmade på Midway.

Annons
Annons
Annons
Annons