Annons

Martin Kragh:En av historiens mest betydelsefulla författare

Vasilij Grossman (1905–1964) i Schwerin i Tyskland, 1945.
Vasilij Grossman (1905–1964) i Schwerin i Tyskland, 1945.

Den judiske författaren Vasilij Grossmans verk innehåller några av historiens viktigaste vittnesmål, ändå har han förblivit relativt okänd. En ny biografi beskriver hans gärning utifrån material som fram till nu varit otillgängligt.

Under strecket
Publicerad

Vasilij Grossman vid sitt skrivbord i Moskva, 1945.

Bild 1 av 1

En av de mest citerade kommentarerna om konst efter Förintelsen är Theodor Adornos påstående att poesi skriven efter Auschwitz är barbari. Vad som är mindre känt är hur Adorno fortsätter sitt resonemang i en paradoxal reflektion. ”Litteraturen”, skriver han, ”måste motstå denna dom … Överflödet av verkligt lidande tolererar inget förglömmande.” Om kampen mot tyranni är minnets kamp mot förgätenheten, måste Vasilij Grossman betraktas som en av historiens mest betydelsefulla författare.

Född 1905 som jude i den tsarryska staden Berdytjiv, i dagens Ukraina, dokumenterade Grossman som författare och krigskorrespondent några av det förra århundradets mest skrämmande och förödande händelser: den ryska revolutionen och inbördeskriget, Stalins tvångskollektivisering och massvälten på den sovjetiska landsbygden, den stora terrorn 1937–38, andra världskriget, Hitlers folkmord på Europas judar och Stalins antisemitiska kampanjer i slutet av 40-talet.

Som krigskorrespondent rapporterade Grossman från slagen om Moskva, Stalingrad och Berlin, och hans böcker och artiklar publicerades i massupplagor i Sovjetunionen och utomlands. Grossmans framgångar bottnade i en kombination av flera distinkta berättartekniker: journalistens, författarens och filosofens. Under 30-talet undgick han att bli arresterad, delvis beroende på att han fick stöd från Maksim Gorkij – socialrealismens främste uttolkare. Det var erfarenheten av kriget som kom att prägla återstoden av Grossmans liv. ”Jag har sett sådant lidande, detta krig är oändligt grymt”, skrev han till sin fru Olga 1941, ”ibland undrar [jag] hur allt kan rymmas inuti mig”. Grossman försökte beskriva sanningen, men upptäckte efter kriget att hans ämnen snart blev tabu. När han avled 1964, fysiskt krossad av censuren och säkerhetstjänsten KGB, efterlämnade han några av de viktigaste vittnesmålen som skrivits om de sovjetiska och nazityska regimernas brott mot mänskligheten.

Annons
Annons

Grossmans två mest välbekanta verk, ”Allting flyter” och ”Liv och öde”, publicerades aldrig under författarens livstid. Tack vare vänner som i hemlighet förvarat kopior kunde manuskripten föras ut i väst där de vid sidan om Alexander Solzjenitsyns ”Gulagarkipelagen” blev centrala referensverk om stalinismen. Men i motsats till Solzjenitsyn kunde Grossman aldrig lämna Sovjetunionen och kunskapen om hans liv och arbete förblev därför begränsad. Sedan 2013 finns KGB:s omfattande dossier om Grossman – tidigare beslagtagna manuskript, personliga anteckningar och brev – tillgänglig för forskning i ryska arkiv. I boken ”Vasily Grossman and the Soviet century” (Yale University Press) använder Alexandra Popoff, en tidigare Moskvabaserad journalist numera bosatt i Kanada, detta väldiga material för att beskriva Grossmans kamp för sanningen i ett totalitärt system.

Erfarenheterna från Central- och Östeuropa under 1900-talets första hälft manade till jämförelser mellan Hitler och Stalin och Grossman var en av de första att anta utmaningen. ”Liv och öde” – publicerad 1986 i svensk översättning av Hans Björkegren – inleder med en bild av de europeiska koncentrationslägrens geografi: en värld av raka linjer och identiska baracker där miljontals människor kom att möta ett gemensamt öde på en yta som sträckte sig från Sibiriens ödemarker i öst till nazisternas läger i väst. Med synliggörandet av Gulag och Förintelsen återgav Grossman sin generations historia, de människor som genomlevde såväl Stalins tvångskollektivisering och terror som Hitlers utrotningspolitik under andra världskriget.

Annons
Annons

Under kriget dokumenterade Grossman dödsfälten vid Babij Jar, Majdanek, Sobibor och Treblinka och Förintelsen blev den prisma genom vilken han betraktade sin epok. I artikeln ”Ukraina utan judar”, författad redan 1943, förklarade han Förintelsens innebörd: utplånandet av ett folk, dess kropp och själ. I den historiska artikeln ”Treblinkas helvete”, publicerad 1944 på flera europeiska språk och senare framlagd som bevis vid Nürnbergrättegångarna, presenterade Grossman fakta om nazismens exempellösa brott mot mänskligheten. Grossman, som var utbildad ingenjör, beskriver i artikeln ingående hur Treblinka fungerade. Ingenting i lägret var anpassat för livet, anmärker han, ”allting var anpassat för döden”.

Även om artikeln förblev opublicerad var det ett svek som Grossman aldrig kunde försona sig med.

Minnet av Förintelsens offer fick aldrig tyna: ”Det är författarens plikt att berätta den avskyvärda sanningen, och det är läsarens medborgerliga plikt att tillägna sig denna sanning … Att blunda är att kränka minnet av dem som förgåtts.” Frågan om personligt ansvar var ett återkommande tema. Grossman, som vid flera tillfällen hade bevittnat förhör av lägervakter och chefer, förstod de ledande nazisternas motiv. I ”Liv och öde”, vars personregister blandade fiktiva och verkliga människor, skulle han porträttera Adolf Eichmann som en ideologiskt övertygad nazist för vilken Förintelsen var något historiskt eftersträvansvärt – en kontrast mot Hannah Arendt, vars välkända sentens om ”banalitetens ondska” föreföll flytta ansvaret från den blint lydande ”byråkraten” Eichmann till Hitler.

Annons
Annons

Vasilij Grossman vid sitt skrivbord i Moskva, 1945.

Bild 1 av 1

Under andra världskriget inledde Grossman, tillsammans med författaren Ilja Ehrenburg, ett arbete för att dokumentera det nazistiska folkmordet på sovjetiskt territorium – ”Den ryska judenhetens svarta bok”. Projektet var en viktig länk i en större internationell ansträngning, men försöken att publicera en ryskspråkig volym stoppades efter kriget. Istället arresterades och avrättades de ledande medlemmarna i den judiska antifascistiska rörelsen, anklagade för förräderi och ”rotlös kosmopolitism”, och allt underlag till boken förstördes.

Grossman kom sålunda att uppleva antisemitismen två gånger under sin livstid, under nazisterna och senare under Stalin, vars förtryck av landets judar hejdades först efter diktatorns död i mars 1953. Två månader tidigare hade upplevelsen framtvingat ett bittert val: Grossman undertecknade ett upprop till stöd för Stalins kampanj. Även om artikeln förblev opublicerad var det ett svek som Grossman aldrig kunde försona sig med. Tematiken återkommer i ”Allting flyter”, där Grossman undersöker hur sovjetsystemet, som grundats på löften om frihet och jämlikhet, blev en stat där människolivets värde urholkades och vänner kunde vända sig emot varandra.

Vasilij Grossman vid sitt skrivbord i Moskva, 1945.
Vasilij Grossman vid sitt skrivbord i Moskva, 1945.

En av de mest framträdande aspekterna av Grossmans författarskap är hans starka tro på mänskligheten och människovärdet – egenskaper som ofrånkomligt drev honom i opposition mot såväl nazismen som stalinismen. ”Det finns ingenting mer värdefullt än människans liv”, skrev Grossman i en artikel på årsdagen av Tysklands angrepp på Sovjetunionen 1946, ”dess förlust är slutgiltig och oersättlig”. Totalitarismen var emellertid oförmögen att utplåna människans förmåga att göra gott, en bärande tanke i ”Liv och öde”: ”Ju mer jag bevittnade fascismens mörker, desto klarare insåg jag att mänskliga kvalitéer kan överleva vid gravens rand, även vid dörren till gaskammaren.”

Annons
Annons

I februari 1961 rapporterades Grossman till KGB och hans manuskript till ”Liv och öde” ”arresterades” – ett öde han som författare betraktade som värre än döden. Han vädjade i ett brev till kommunistpartiets ledare Nikita Chrusjtjov om att hans manuskript skulle återbördas men fick vid en audiens hos partiets chefsideolog, Michail Suslov, förklarat för sig varför detta aldrig skulle ske. ”Liv och öde” spred ”tvivel om det sovjetiska systemet”, och Suslov jämförde boken med en atombomb vars litterära innehåll skulle tillfoga landet irreparabel skada om det publicerades. Grossman insisterande på en moralisk ekvivalens mellan de nazistiska och sovjetiska regimerna var politiskt oacceptabel.

Det mest gripande avsnittet i Popoffs biografi är kapitlet om Grossmans kärleksfulla relation till sin bildade och handikappade mor, Jekaterina, och hans olidliga skuldkänslor över att inte ha gjort mer för att rädda henne i samband med den tyska invasionen. Fångad i Berdytjiv 1941 utan någon möjlighet att fly, mördades hon av tyska Einsatzgruppen tillsammans med merparten av stadens judiska befolkning. Först 1944, när Berdytjiv befriats av Röda armén, kunde Grossman få kännedom om hennes öde. ”Liv och öde” var dedicerad till moderns minne, vilket gjorde konfiskeringen av manuskriptet än mer plågsam. Under återstoden av sitt liv fortsatte Grossman att i tysthet dela sina djupaste känslor enkom med sin mor, och när han dog återfanns på hans skrivbord ett brev han hade skrivit till tjugoårsminnet av hennes död. ”Jag är du, min älskade. Så länge jag är i livet, så lever även du. Och när jag dör, kommer du att fortsätta leva i denna bok, som jag dedicerat till dig och vars öde liknar ditt eget öde.”

Annons
Annons

Trots att han levde hela sitt vuxna liv i en totalitär stat, bevarade Grossman mentaliteten hos en människa i ett fritt samhälle.

Under 30 år var Grossmans namn försvunnet ur den sovjetiska offentligheten. Hans ”Liv och öde” och ”Allting flyter” cirkulerade som samizdat – karbonkopior som spreds i snäva underjordiska kretsar – men kunde publiceras i författarens hemland först under Michail Gorbatjovs glasnost. Trots att han levde hela sitt vuxna liv i en totalitär stat, bevarade Grossman mentaliteten hos en människa i ett fritt samhälle. Hans tro på demokrati och universell rättvisa var typisk för den generation av idealister som nästintill helt förintades under Stalin. Det var Grossmans sanna internationalism, menar Popoff, som förklarar hans förmåga att beskriva svälten på den ukrainska landsbygden, kriget på östfronten och Förintelsen med identisk kraft. I en opublicerad resedagbok författad under Grossmans sista år vid livet, ”En armenisk anteckningsbok”, jämför han de armeniska och judiska folkens lidanden.

I bokens slutkapitel lamenterar Popoff över att Ryssland under president Vladimir Putin har marginaliserat Grossmans litterära testamente. Hans böcker är tillgängliga, men Putins regim bygger sin legitimitet på ett förhärligande av landets förflutna, i synnerhet den sovjetiska militärens seger i andra världskriget. Men relationen mellan auktoritära styren och historisk amnesi är inte enbart en varning till dagens Ryssland; det är en sanning som äger universell giltighet. Grossmans författarskap prövar våra smärtgränser och är en påminnelse om varför vi måste lyssna till totalitarismens vittnen. Deras historia är en del av vårt kollektiva medvetande.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons