Annons

Angel’s pulseEn av popens mest värdefulla klenoder

Devonté Hayes, Blood Orange
Devonté Hayes, Blood Orange Foto: Richard Isaac/TT

Blood Orange är ute på en ständigt föränderlig färd genom tid, rum och fördomar. På vägen skapas den mest moderna musik som går att tänka sig.

Under strecket
Publicerad

Blood Orange.

Foto: Chris Allerton/TT Bild 1 av 1

Angel’s pulse

Artist
Blood Orange
Genre
Soul
Musikbolag
Domino
År
2019

Betyg: 4 av 6

I en samtid där artistiska metamorfoser sker inför vidöppen ridå och mystik är knepigt att uppbåda ter sig Devonté Hayes från Dagenham i östra London som den kanske skickligaste utbrytarkung vi har.

Hynes inledde sin karriär i punkorkestern Test Icicles i seklets begynnelse innan han blev hyfsat kritikeromfamnad solotrubadur under namnet Lightspeed Champion. Då framstod Hynes som en korsning mellan – som bäst – Badly Drawn Boy och tv-serien ”The Mighty Boosh” och – som sämst – en del av den anonyma post-britpop som likt gitarrförstärkt schaktmassa ägnade 00-talet åt att musikaliskt förbereda omvärlden för Brexit.

Det känns som om Lightspeed Champion var en del av ett annat liv för mycket länge sedan. Men vägen från Hynes andra och sista album som Lightspeed Champion och transmogrifieringen till soulkompositören och r’n’b-visionären Blood Orange var egentligen knappt ett år lång.

Hans noggrant genomförda metamorfoser förtjänar en medalj.

I någon slags outtalad samklang med själsfränden Kindness – och jag tror att även Robyn borde nämnas här – har Hynes sakta men säkert vuxit in i en avundsvärt patinerad roll som hade varit omöjlig att förutse för ett decennium sedan.

Annons
Annons

Blood Orange.

Foto: Chris Allerton/TT Bild 1 av 1

Han må ha haft imponerande dreadlocks redan som Lightspeed Champion men att han skulle bli en utmärkt falsettsoulsångare och förvaltare av Scritti Polittis mest välklädda plastfunkdrömmar var en smula överraskande. Det är en krona hans stallkamrater i Hot Chip gärna vill bära men de saknar Hynes nästan maniska framåtrörelse.

Just Hynes väldokumenterade trendkänslighet ger honom till och med carte blanche att med självklar pondus på nya albumet ”Angel’s pulse” skapa en revival för – eller, om man så vill, en utveckling av – den hypnogogiska chillwave-pop som regerade the internet för tio år sedan.

I egenskap av kommersiellt eftertraktad kompositör och producent – från Solange till Sverigeaktuella A$AP Rocky – har han skapat ett eget och välutbildat universum av mode, soulmusik och normativa historiestudier; en lika lärorik som fascinerande behaglig sfär av melodiöst etisk problematisering att omslutas av.

Blood Orange.
Blood Orange. Foto: Chris Allerton/TT

Då har jag ändå lyckats undgå att nämna hur Hynes i grunden är klassiskt skolad cellist och med ojämna mellanrum, lite i förbifarten sådär, framför etyder av Philip Glass på New Yorks Carnegie Hall som solopianist.

2016 års Blood Orange-album ”Freetown sound” må – i sin ofta manifesterande afrocentrism – ha varit ett betydligt mer engagerande och fullbordat verk än nya ”Angel’s pulse”. Men det ges också ut som något av ett appendix – en mixtape snarare än ett regelrätt album – till förra årets konceptuella ”Negro swan”. Men det är egentligen en högst marginell anmärkning.

Dev Hynes ständigt föränderliga färd genom tid, rum och fördomar handlar så sällan om enskilda refränger, hits eller ens samarbeten. Den ter sig snarare och alltmer som en av popmusikens mest värdefulla klenoder att bara blint följa.

Inte minst på grund av Blood Oranges strävan att till varje pris alltid försöka uppnå en absolut modernitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons