Annons

Orm med två huvudenEn av samtidens vassaste röster om klass

Anneli Jordahl, född 1960, är författare och litteraturkritiker. Hon har skrivit flera fackböcker och romaner, senast kritikerrosade ”Som hundarna i Lafayette Park”.
Anneli Jordahl, född 1960, är författare och litteraturkritiker. Hon har skrivit flera fackböcker och romaner, senast kritikerrosade ”Som hundarna i Lafayette Park”. Foto: Kajsa Göransson

Den stora behållningen med författaren och litteraturkritikern Anneli Jordahls essä om skrivande är inte själva skrivandet, utan hennes ständigt närvarande klassperspektiv. Det tycker Therese Eriksson som läst en ny essä.

Under strecket
Publicerad

Titeln, ”Orm med två huvuden”, syftar bland annat på Anneli Jordahls dubbla identitet som författare och kritiker.

Bild 1 av 1

Orm med två huvuden

Författare
Anneli Jordahl
Genre
Sakprosa
Förlag
Norstedts

140 S

Måste en författare vara hänsynslös för att bli riktigt bra eller framgångsrik? Det är en fråga som bultar igenom Anneli Jordahls långessä ”Orm med två huvuden”; den förföljer henne. ”Krävs det ett mer hänsynslöst sanningspatos för att nå ett erkännande som betydande konstnär?”, skriver hon och rabblar namn som Bergman, Fassbinder, Norén och Myrdal. Huvudsakligen män, inte sällan geniförklarade, som alla skoningslöst gjort upp med och skildrat omgivningen i sina verk. Kvinnor, och mer bestämt kvinnor ur arbetarklassen, har de råd att vara hänsynslösa författare?

”Var speciell, odla din excentricitet”, var en levnadsregel i danska författaren Suzanne Brøggers släkt, skriver Jordahl och kontrasterar hållningen i den borgerliga, välbärgade familjen med förväntningarna på anpasslighet som präglat hennes egen arbetarsläkt. Hur skriver man om det? Det kan se ut som en detalj, men för den som också växt upp i ett hem där ett påbud om att odla sina excentriska sidor vore lika sannolikt som att månen skulle falla ner, blir den detaljen ytterligare en bit att lägga till klasskillnadernas stora pussel.

Annons
Annons

Titeln, ”Orm med två huvuden”, syftar bland annat på Anneli Jordahls dubbla identitet som författare och kritiker.

Bild 1 av 1

Behöver vi verkligen fler navelskådande metalitterära alster om författandets vedermödor och ofrånkomlighet?

När Anneli Jordahl, efter sin senaste roman ”Som hundarna i Lafayette Park” (2017) drabbas av skrivkramp och våndor, får hon av sin förläggare rådet att skriva en essä om skrivande. Det är, ursäkta, ett ovanligt dumt förslag, med tanke på att det är något som snart sagt varenda författare gjort och gör. Behöver vi verkligen fler navelskådande metalitterära alster om författandets vedermödor och ofrånkomlighet? Principiellt, nej. Men det enskilda verket däremot, kan förstås vara av betydelse, och det är också ”Orm med två huvuden”, åtminstone delvis.

Titeln, ”Orm med två huvuden”, syftar bland annat på Anneli Jordahls dubbla identitet som författare och kritiker.
Titeln, ”Orm med två huvuden”, syftar bland annat på Anneli Jordahls dubbla identitet som författare och kritiker.

Titeln, med den tvåhövdade ormen, syftar i förstone på Anneli Jordahls dubbla identitet som författare och kritiker, som bödel och offer i samma kropp som hon så drastiskt beskriver det. Och hon för också intressanta resonemang kring denna tudelade roll – bland annat problematiserar hon bilden av kritikern som någon som bara parasiterar på konstnärligt arbete, tack för det! Men det är med en annan dubbel blick som Jordahl i vanlig ordning blir som mest intressant: klassresenärens.

Vad hände med den demokratiska visionen om bildning för alla? Det är en annan fråga som ekar i essän.

Klass har varit Anneli Jordahls stora ämne redan från start, i såväl sakprosa som romaner, och den fortsätter att vara det. Och hur det än är, vad ämnet än är, så visar hon alltjämt att hon har en av samtidens vassaste röster om klass. I ”Orm med två huvuden” skriver hon, problematiserande, om det hon kallar ”det fruktbara underläget”; med spjärn hos författare som Édouard Louis, Annie Ernaux och Sara Lidman funderar hon över vad det är att vara en författare i periferin, såväl klassmässigt som geografiskt. Det fruktbara underläget är tvehövdat det också, för ”hur skriver en författare om självuppoffrande anhöriga som bokstavligen slet ut sig för att hon, den begåvade dottern, skulle få gå i privatskola?”. Underförstått: vad kostar det för en klassresenär att vara hänsynslös konstnär?

”Går det att skriva något om att leva skrivande och läsande utan att upprepa vad andra redan har sagt?”, frågar Jordahl mitt i essän och det är, som argumenterat ovan, en motiverad fråga. Och ”Orm med två huvuden” är faktiskt som minst engagerande och intressant när den handlar just om skrivandet, när Jordahl skriver om att kunna eller inte kunna skriva. Desto roligare och angelägnare är den dock när hon skriver om närliggande ämnen; om litteraturens och bildningens plats i samhället, om nedmontering av kulturens välfärd och dito ideal. Vad hände med den demokratiska visionen om bildning för alla? Det är en annan fråga som ekar i essän, och det är här Jordahls patos och skärpa både kommer fram och till sin rätt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons