Annons

En av Tjernobyls städare: Makthavarna har glömt oss

Alexander Vladimirovitj var 33 år när han tillsammans med cirka 600 000 andra sovjetmedborgare skickades för att försöka städa upp efter katastrofen.
Alexander Vladimirovitj var 33 år när han tillsammans med cirka 600 000 andra sovjetmedborgare skickades för att försöka städa upp efter katastrofen. Foto: Privat

Han hyllar tv-serien Chernobyl och berättar hur han frivilligt röjde upp efter kärnkraftsolyckan.

– Det var en chock att komma dit, säger Alexander Vladimirovitj i en intervju med SvD.

Men från Kreml hörs beska kommentarer.

Publicerad

Med tv-serien ”Chernobyl” har HBO fått en av sina största publika framgångar och nu flockas också ryssarna framför varje avsnitt. Den har redan skapat stor debatt och är mycket populär bland folket, men har inte väckt samma entusiasm hos makthavarna i Kreml.

– Det känns fantastiskt att alla, inte minst dagens ungdomar, får veta sanningen om Tjernobyl, om vad som verkligen hände. Jag är så tacksam över att den här serien har blivit gjord. Tack, tack så mycket, säger en rörd Alexander Vladimirovitj Misjkajev per telefon från staden Rybinsk, där han är ledare för en av de otaliga Tjernobylföreningar som finns över hela landet.

HBO har ingen plattform i Ryssland, men det finns lokala streamingtjänster och 100 000-tals piratkopior har sprids över landet.

Annons

Alexander Vladimirovitj var en av de cirka 600 000 sovjetmedborgare som skickades för att försöka städa upp efter katastrofen då reaktor 4 i kärnkraftverket Tjernobyl exploderade den 26 april 1986.

Reaktor 4 i kärnkraftverket Tjernobyl två eller tre dagar efter explosionen den 26 april 1986.
Reaktor 4 i kärnkraftverket Tjernobyl två eller tre dagar efter explosionen den 26 april 1986. Foto: AP

Han kom dit den 22 augusti och tjänstgjorde sina 55 obligatoriska dygn på katastrofplatsen.

– Självklart finns detaljer som jag inte håller med om, men i stort är mina intryck mycket positiva. Den 26 april i år satt jag framför tv:n och tittade på de ryska tv-kanalerna, men jag såg inte ett enda inslag om Tjernobyl. Våra makthavare har glömt bort oss och just därför är det så fantastiskt att det kom en tv-serie som berättar allt om katastrofen, säger Alexander Vladimirovitj.

I Ryssland finns redan en växande opinion som sörjer att en film eller serie om Tjernobyl inte gjorts i Ryssland – av ryssar. Men det finns svårigheter, även i dagens Ryssland är det kontroversiellt att porträttera okunniga och maktfullkomliga politiska ledare.

Men det var en chock att komma dit, vi hade ju knappast någon skyddsutrustning.

Majoriteten av dem som jobbade med städningen tvångsrekryterades. Många väcktes mitt i natten och beordrades till bussar utanför bostaden utan att veta vart de skulle åka. Men Alexander Vladimirovitj, som då var 33 år, åkte frivilligt.

– Jag var kommunist redan som ungdom, ledare i Komsomol. För mig var det självklart att hjälpa till. Men det var en chock att komma dit, vi hade ju knappast någon skyddsutrustning. De sade att vi inte skulle få mer än 25 röntgen, men det var ju inga dossimetrar som fungerade och vi fick heller aldrig se några siffror med egna ögon, säger han och tillägger:

– I dag röstar jag inte på kommunisterna. Inte heller på Putins maktparti, säger Alexander Vladimirovitj, nu i 70-årsåldern och som har klarat sig ganska bra efter kärnkraftsolyckan.

Spökstaden Pripjat fotograferad i april 2016, senast SvD besökte staden.
Spökstaden Pripjat fotograferad i april 2016, senast SvD besökte staden. Foto: Linus Sundahl-Djerf

Han är besviken över att hjälteinsatserna inte uppmärksammas av staten – och hittills har också de ryska officiella kommentarerna till serien varit beska.

– Det enda som saknas är björnar och dragspel, sade nyhetsankaret Stanislav Natanzon spydigt, på den statligt kontrollerade tv-kanalen Ropssija 24.

Och i den populära och regimvänliga dagstidningen Komsomolskaja Pravda väcktes misstanken att det var konkurrenter till atomcentret Rosatom som utnyttjade serien för att svärta ned Rosatoms rykte.

De fem seriedelarna har hyllats för att ge en autentisk och mycket dramatisk skildring av världens hittills värsta kärnkraftskatastrof. Regissören, svenske Johan Renck, och manusförfattaren Craig Mazin, har berömts för att på ett imponerande sätt lyckats skapa realistiska tidsbilder från dåvarande Sovjetunionen.

Rädslan och hemlighetsmakeriet dirigerades från de styrande i Kreml för att ha kontroll över folket.

Som tidigare Moskvakorrespondent för SvD har jag gjort tre reportageresor i Tjernobylregionen. Jag har varit inne i kraftstationen, besökt den förbjudna staden Pripjat, talat med politiker och varit på sjukhusavdelningar i Vitryssland och i Ukraina för cancerdrabbade patienter. Och inte vid något tillfälle under de fem avsnitten har jag haft anledning att ifrågasätta seriens verklighetskoppling.

Såväl manusförfattare som regissör har inspirerats av Svetlana Aleksijevitjs bok från 1996 ”Bön för Tjernobyl”. Nobelpristagarinnans ande svävar över serien och även om hennes namn inte syns någonstans i filmens register så har hon gett sitt tillstånd att använda hennes material.

Som en ständigt närvarande skugga i serien finns också den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB.

Så var det för oss utländska journalister som besökte Sovjet och så var det för alla sovjetmedborgare med känsliga positioner i samhället. Rädslan och hemlighetsmakeriet dirigerades – även i delrepubliker som Ukraina – från de styrande i Kreml för att ha kontroll över folket. I samband med Tjernobylkatastrofen var myndigheterna rädda för att skapa panik, men var än mer rädda för att förlora ansiktet mot Väst.

Ett övergivet klassrum i den evakuerade staden Pripjat,
Ett övergivet klassrum i den evakuerade staden Pripjat, Foto: Linus Sundahl-Djerf

Medan omvärlden fick vetskap om katastrofen genom en rapport från det svenska kärnkraftverket Forsmark den 28 april var det tidstypiskt att medborgarna i Sovjet först den 2 maj fick kännedom om den. Då nämndes Tjernobyl i en enspaltig notis på sidan 3 i regeringsorganet Pravda med kommentaren ”faran är över”.

Tystnaden kring det sovjetiska kärnkraftsprogrammet var stor – även om det fanns mycket att kritisera, framför allt kring kraftverket i Tjernobyl. I samband med årsdagen 2003 avslöjade den ukrainska säkerhetstjänsten (tidigare KGB) på sin hemsida mycket överraskande 121 dokument som visade en mängd överträdelser. Det var inte bara att Tjernobyls reaktor 4 togs i bruk betydligt tidigare än planerat. I dokumenten visades systematiska överträdelser, brister i säkerhetskontroller och rapporter om tre allvarliga incidenter.

Bristen på öppenhet gjorde också att flera många invånare i staden Pripjat, tre kilometer norr om Tjernobyl, dog i onödan. Staden hade 50 000 invånare och först 36 timmar efter katastrofen gavs order om evakuering. Då med beskedet att ”det blir bara 3–5 dagar” och invånarna förberedde sig därför för att fira 1 maj på ett annorlunda sätt, med camping, champagne och mat i närliggande skogar. I dag är beskedet att ingen får bo där de närmaste 25 åren.

När jag besökte Pripjat i april 2011 var staden fortfarande skrämmande ödslig. I skola nummer fem, som var lika härjad som alla andra byggnader i staden, hängde en oskadad broschyr på en trasig anslagstavla med instruktioner för hur befolkningen skulle agera i händelse av kärnvapenkrig. Bilder som visade hur man sätter på sig gasmask var illustrativa. Men när det verkligen behövdes ringde inga larmklockor i Pripjat.

Pripjat, norr om Kiev i Ukraina.
Pripjat, norr om Kiev i Ukraina. Foto: Linus Sundahl-Djerf
Annons
Annons

Reaktor 4 i kärnkraftverket Tjernobyl två eller tre dagar efter explosionen den 26 april 1986.

Foto: AP Bild 1 av 4

Spökstaden Pripjat fotograferad i april 2016, senast SvD besökte staden.

Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 2 av 4

Ett övergivet klassrum i den evakuerade staden Pripjat,

Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 3 av 4

Pripjat, norr om Kiev i Ukraina.

Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 4 av 4
Annons
Annons
Annons