Annons

Jag klarar mig (hur är det själv?)En avskalad och rätt kul monolog om saknad

Andreas Boonstra i ”Jag klarar mig (hur är det själv?)” på Moment:teater.
Andreas Boonstra i ”Jag klarar mig (hur är det själv?)” på Moment:teater. Foto: Hanna Hultman

Hur hanterar man sorg? Andreas Boonstra på Moment:teater sörjer sina bortgångna vänner med en smart, musikalisk och finstämd monolog skickligt inspirerad av nederländsk kabarét.

Under strecket
Publicerad

Jag klarar mig (hur är det själv?)

Genre
Teater
Regi
Andreas Boonstra & Josefin Ankarberg
Medverkande
Andreas Boonstra, Erik Stenberg, Martin Stenberg, Hux Nettermalm
Var
Moment:teater, Gubbängen
Text
Andreas Boonstra

Kostym: Josefin Ankarberg Scenografi: Erik Stenberg Ljud, ljus: Joel Dannerup

Det sker plötsligt. Vid blott 45 fyllda blir det tydigt att man går på fler begravningar än dop. Släkt, vänner och arbetskamrater börjar försvinna och efterlämna smärtsamma tomrum men också viss existentiell panik. Det är som att förlora balkar och väggar som burit upp det jag man byggt under åren genom vänskap, samtal och mental gemenskap. När själsfränder går bort förlorar man också delar av sig själv, bitar av sitt mödosamt hopsatta jag.

Teater kan vara en terapeutisk konstart. En gemensam akt, antingen av sorg eller eufori. Andreas Boonstra har på kort tid förlorat flera vänner: skådespelaren Mathias Olsson, musikern Robert Dahlqvist och farbrodern Elias van Zandén. Han har nu vävt ihop ett slags rekviem över dessa så olika personer och han gör det genom att låna struktur från den nederländska kabarén. Han förklarar formen: humor, musik och flera trådar som man knyter ihop på slutet. ”Jag klarar mig (hur är det själv?” kallas projektet som han genomför med en trio musiker.

Andreas Boonstra står ensam framför bandet. En väg slingrar sig på scenen, till vänster står den välkända ”Röd och blå stol” formgiven av Gerrit Rietveld år 1917. Boonstra talar direkt till publiken och avslöjar vad han tänker göra och bara några gånger redovisar han den vanliga estetiken på Moment:teater: den att gestalta först och sedan återberätta vad han gjort – eller tvärtom.

Annons
Annons

Han väver snyggt ihop en historia om trädgårdsmästaren på Svartsjö slott 1563, en omständig dj-kväll på en Linköpingsklubb och en promenad med farbror Elias som just upptäckt Bellman – och gör detta som en hyllning till dem alla, samtidigt som Boonstra också berättar något väsentligt om sig själv.

Mellan texterna sjunger han. Låtar av Robert ”Strängen” Dahlqvist, Stefan Sundström, Bellman och Elvis Costello samt en väldigt rolig, egen allsångslåt om Basisten Erik Stenberg som fick sparken från Rikskuponger. Iscensättningen handlar mycket om musik, om olika smak samt om ur man kan hitta till Cornelis Vreeswijk och Bellman via översättningar till nederländska – vilket liksom tvättar texterna och gör dem samtida.

Det som berör mest är relationen till Mathias Olsson. En gudabenådad aktör som tog sitt liv 2016. Boonstra går kärleksfullt omkring och berättar om olika hörn av scenen där Mathias agerat eller spillt kaffeslattar. Boonstra vill göra en uppsättning om sorg, om att tillåta den ta plats. Han har uppfunnit en eget, grekiskt inspirerat ord: melagi – att sakna den framtid man kunnat ha med avlidna personer.

Uppsättningen blir en medvetet kul sorgesång om alla tomrummen omkring oss där minnen av gamla vänner värker. Andreas Boonstra talar naket till publiken om sin saknad, och om vilka delar av honom själv som dött när dessa nära försvunnit ur hans liv. Avskalat och nära, med humor och känsla.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons