Annons

Brev från min barndomEn barndom så extrem att den blir surrealistisk

Den colombianska konstnären Emma Reyes föddes i Bogotá 1919 och dog i Bordeaux 2003. Hon kom till Europa efter att ha vunnit en båtresa till Paris i en konst­tävling i Argentina. 
Den colombianska konstnären Emma Reyes föddes i Bogotá 1919 och dog i Bordeaux 2003. Hon kom till Europa efter att ha vunnit en båtresa till Paris i en konst­tävling i Argentina.  Foto: Lola Alvarez Bravo

Trots att det var hundra människor som dog eller skadades när det brann i byn uppfattade den lilla flickan händelsen som festlig, ett spektakel för guvernören. Konstnären Emma Reyes hade en minst sagt dramatisk barndom i Colombia och skildrar tiden i en egensinnad, avskalad ton.

Under strecket
Publicerad

”Brev från min barndom” av Emma Reyes

Bild 1 av 1

Brev från min barndom

Författare
Emma Reyes
Genre
Prosa
Förlag
Norstedts

Övers: Manni Kössler 221 s.

När målaren Emma Reyes dog 84 år gammal 2003 var hon inte särskilt känd för den bredare publiken. Hon hade då bott länge i Europa, framför allt i Frankrike, efter att ha flytt sin fattiga barndom i Colombia, och förde ett aktivt socialt liv bland andra latinamerikanska konstnärer. Efter att ha hört henne berätta ofta otroliga historier om sin uppväxt bad kritikern Germán Arciniegas Reyes att skriva brev till honom, för att hjälpa henne att få ner allt på papper.

I breven, skrivna mellan 1969 och 1997, får vi läsa om Emma Reyes pikaresk-artade barndom. Hon lärde sig inte skriva förrän långt upp i åldern, vilket ger språket en egensinnig, avskalad ton. Boken har sedan den gavs ut 2012 blivit en oväntad hit i hemlandet, men också sålt bra i USA.

Breven är en resa in i en barndom fylld av orättvis behandling, med både fysiskt och psykiskt våld. Allt presenteras rakt på sak, på samma släpiga, lakoniska och nästan humoristiska prosa. Reyes beskriver fruktansvärda händelser som om hon pratade om vädret, men också med en kärna av ilska, mot orättvisan.

Annons
Annons

”Brev från min barndom” av Emma Reyes

Bild 1 av 1

Jag kom att minnas eldsvådan som det vackraste och mest enastående spektaklet under min barndom. Länge trodde jag att branden var en del av festligheterna för att hylla señor guvernören

Hon börjar livet med att leka på soptippar. Tillsammans med sin syster och María – en kvinna som systrarna lever med men som de inte vet är deras mamma – flyttar hon till en by där María får en bebis som nonchaleras av alla utom fyraåriga Emma. ”Vi åt lunch hemma, fick på oss kläderna, Barnet fick nappflaskan och alla dörrar och fönster stängdes. Barnet lämnades alldeles ensamt medan vi andra gick till butiken.”

”Brev från min barndom” av Emma Reyes
”Brev från min barndom” av Emma Reyes

Snart tvingas Emma bevittna hur barnet lämnas på en trappa utanför ett hus vid floden. ”Jag tror att jag då, i ett slag, lärde mig vad orättvisa är och att till och med ett barn på fyra år kan tappa lusten att leva och längta efter att uppslukas av jordens inre. Den dagen framstår utan tvivel som den grymmaste i mitt liv.” Efter det pratade hon inte på tre dygn.

Reyes barndom är så extrem, så dramatisk att den blir surrealistisk. Som när den lilla byn börjar brinna under en tjurrusning och hundra människor dör eller skadas. ”Jag kom att minnas eldsvådan som det vackraste och mest enastående spektaklet under min barndom. Länge trodde jag att branden var en del av festligheterna för att hylla señor guvernören.”

Annons
Annons

Till slut överges Emma och systern av María och får flytta till ett kloster där de väver, broderar och tvättar, i princip som barnslavar ihop med andra flickor födda utanför äktenskapet. De skräms till lydnad med berättelser om obotlig arvsynd och helvetet: ”...grytorna med kokande olja där Djävulen lade ner de nakna syndarna och sedan tog upp dem igen och skalade av dem huden.”

Vi får också en inblick, om än från barnets synvinkel, i det sociala spelet där ”indianerna” (det omoderna uttrycket för ursprungsbefolkningen som används i boken) är lägst i rang, och den europeiskt sprungna aristokratin står på toppen av hierarkin. Maktfördelningen finns till och med inne på klostret där nunnorna från ”fin” familj är mer värda än andra.

I modern psykologi ser man på minnen som är så pass starka att man är där, känslomässigt, när man tänker på dem, som obearbetade, med risk att fortsätta påverka oss och våra beteenden. Reyes berättar alltid ur barnets icke-dömande, betraktande perspektiv. Det gör att hennes bok kan kännas som ett enda traumatiskt sår, som bara ligger där och bultar. Samtidigt ska det sägas att det avskalade språket förmedlar en känsla av acceptans eller rentav förlåtelse, trots all grymhet och orättvisa. 

”Brev från min barndom” är en dramatisk och trots allt även underhållande beskrivning av det latinamerikanska koloniala samhället under 1920-talet. Boken rymmer också en nyttig påminnelse för oss läsare. Om Emma Reyes trots sin orättvisa och grymma barndom ändå lyckas få till ett vettigt vuxet liv och ett visst mått av acceptans inför livets berg-och-dalbana, då finns det väl hopp om att även vi andra ska lyckas lära oss att leva med våra barndomstrauman och psykosociala svårigheter?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons