Annons

Carina Burman:En Bellmanshistoria som ännu inte berättats

Trots hans ställning som något av en svensk Shakespeare vet vi inte särskilt mycket om personen bakom trubaduren Carl Michael Bellman. Carina Burman, som nyss blivit klar med en kommande Bellmanbiografi, berättar här om svårigheten att nagla fast det undflyende nationalmonumentet.

Under strecket
Publicerad

Fyra nyanser av Carl Michael Bellman (1740–1795).

Bild 1 av 1

Fyra nyanser av Carl Michael Bellman (1740–1795).

Bild 1 av 1
Fyra nyanser av Carl Michael Bellman (1740–1795).
Fyra nyanser av Carl Michael Bellman (1740–1795).

”Jag är en herre av mycken liten djupsinnighet och frågar ej om solen går eller jorden axlar sig.” Så beskrev Carl Michael Bellman sig själv i den självbiografi som han författade året före sin död. Den om­fattar bara åtta sidor, men felen är många och luckorna fler. Inte är den till stor hjälp när man vill veta vem han var. En forskare har framkastat att skalden var full när han skrev den. 

Bellman har ägnats mycket forskning. Tidigt fanns där trägna samlare, kalenderbitare och impressionistiska ­litteraturtolkare. Många forskare kände sig kallade, men få var utvalda. Ett problem var texterna: Bellman hade själv givit ut delar av sitt verk – utöver paradverken ”Fredmans epistlar” (1790) och ”Fredmans sånger” (1791) också den operaartade ”Bacchi tempel” (1783) och den religiösa ”Zions högtid” (1787) – men mycket förblev oordnat. 1700-talet hade fortfarande en handskriftskultur, och många författares verk spreds i avskrift. För singer-songwritern Bellman, som mer än andra litade till föreningen av ord och ton, var detta särskilt vanligt. En del av hans samtida gav ut sina samlade skrifter, men inte han. Forskarna var länge osäkra på vad Bellman skrivit och när hans olika skrifter tillkommit. Även den som vill studera författarens biografi är beroende av hans skrifter. Något behövde göras. 

Annons
Annons

Den 4 juni 1919 grundades Bellmanssällskapet, och i år firar det alltså sitt 100-årsjubileum. En notis i Svenska Dagbladet meddelade att Henrik Schück, den svenska litteraturhistoriens nestor, valts till ordförande. Sällskapets syfte var att ”främja och sprida kännedom om Carl Michael Bellman, hans gärning och tid”. Som ett led i detta planerades en samlad, kritisk upplaga av Bellmans skrifter, och på ledarplats i tidningen förklarades behovet av att ”befrämja denna grundläggande utgivningsverksamhet”. Under åren 1921–2003 utgavs den så kallade Standardupplagan i 20 band (numera också tillgängliga på Litteraturbanken och Bellmanssällskapets hemsida).

Under de senaste hundra åren har Bellmanforskningen växt och blivit svåröverskådlig. Här finns allt från större monografier till artiklar i dagspress. Flera biografier finns också – mest känd är kanske Paul Britten Austins bok från 1967 – men en modern, heltäckande skildring av Bellman och hans samtid har saknats. I september utkommer min ”Bellman. Biografin”. Det är min fjärde större biografi – jag har hittills behandlat Fredrika Bremer (2001), Klara Johanson (2007) och Gösta Ekman d ä (2011) – men nu är jag tillbaka i 1700-talet, där jag en gång började min forskar- och författarbana. Det var ett stort steg att ta itu med Bellman, den störste av dem alla, men varför satsa lägre? Vogue la galère!

Bellman har länge haft ställning som svensk nationalskald. Redan Tegnér talade om ”Den största sångarns bild, som Norden bar”. Just genom att Bellmans diktning är intimt förknippad med musik har han fått större spridning än andra gustavianer. Bellmanshistorierna är en sak, men de flesta svenskar känner till skalden och kan sjunga någon av hans visor – åtminstone ”Gubben Noach”. Hans ställning påminner om hur Shakespeare betraktas av engelsmännen: storheten kan inte betvivlas. I ”Det nya riket” (1882) raljerade Strindberg med Bellmankulten: ”Förneka Kristi gudom, gosse, det får du, mantalsskriv dig som ateist, angrip det regerande konungahuset; men för djävulen! rör aldrig vid Bellman; våga aldrig hysa andra än andras mening om honom!” 

Annons
Annons

Det finns fler likheter mellan Shakespeare och Bellman. En är att vi vet förvånansvärt lite om deras liv. 

För Bellman är detta anmärkningsvärt. Han var kändis redan i livstiden, och till skillnad från renässansens engels­män intresserade sig gustavianerna för sina för­fattare. Här finns förstås de vanliga kyrkböckerna, hus­förhörslängderna och kronotaxeringslängderna att tillgå, liksom vittnesbörd från samtida. Ändå är Bellman för­vånansvärt ansiktslös. Porträtt finns ovanligt många, men om insidan vet vi mindre. De personliga dokumenten är nämligen få. 

Bellman var ingen brevskrivare – Standardupplagans brevdel tar upp 38 nummer, mestadels officiella skrivelser. Det är illa, ty brev är biografens baskost. Till sina vänner skrev Bellman versbrev, lekande och ofta lustiga. Han hade en vidunderlig förmåga att få ur sig poesi. Även prosabrev rycker ibland i bettet för att bli vers, och rimmen börjar leta sig in. Så skriver han 1793 till Leopold om en bok, som ”måste krypa under pressen, och jag lever tills jag luktar i likprocessen”. Till och med när han skickade efter läkare till sin dödssjuke son skedde det på vers, ­något som tycks en modern iakttagare psykologiskt märkligt. Vänbreven skrev han ofta under annans namn – ibland kallar han sig ”Movitz”, efter en av huvudpersonerna i ”Fredmans epistlar” – som om han inte ville ge sig till­känna. Han sjunger ”med till hälften bortvänt ansikte”, säger Olof Lagercrantz i en klassisk essä. Det är svårt att få syn på Bellman.

Detta är förstås ett problem vid biografiskrivande. Man brukar tala om två sorters litterära biografier – life and letters och life and times. Den Bellmanbiografi jag anser att världen behöver är av den senare sorten. Skalden ska porträtteras utifrån sin tid och omgivning. Jag vill att han ska vrida på huvudet så vi kan se varandra i ögonen. ­Därför bör en Bellmanbiografi också handla om tidens kultur och politik, intriger och skvaller – men kanske särskilt om Stockholm. 

Annons
Annons

Få författare är så förankrade i sin hemstad som Bellman. Han föddes och dog där, och resorna utanför tullarna var kortvariga. Därför har jag ofta vandrat i 1700-talets Stockholm. Mestadels har det skett genom kartor (bland annat på Stockholmskällans hemsida), men jag har ­också promenerat genom Bellmans kvarter. Teoretiska kunskaper duger för att talk the talk, men ibland behöver man walk the walk. Det ger nya insikter att så att säga få staden i fötterna. Så vandrade jag den korta vägen mellan hans olika bostäder på Södermalm: där låg förr Stora Dauererska huset, där han föddes, där ligger ännu Maria kyrka, som brann 1759 och där hans morfar var kyrkoherde, där bodde han högt ovanför sjön Fatburen, som om somrarna kunde se ut som en blommande äng och som man påstod var bottenlös. 

Fatburen finns inte längre, och många hus är borta. Men Faggens krog i Vita bergen, där de spelar kägla i ”Fredmans epistel 55”, står kvar. Där vände jag och gick tillbaka mot Slussen. Huset där Bellman började skriva Fredmans epistlar står ännu vid Urvädersgränd och är ibland öppet för allmänheten. Promenaden fortsatte ­sedan till Gamla stan, där Bellman några år var bosatt i kvarteret Tritonia, på Stora Nygatan 20. Huset finns kvar – det ligger förresten granne med Yxsmedsgränd, där Ulla Winblad kom flyende undan rättvisan i ”Fredmans epistel 28”. Nu var det sensommar, och afterwork-timmen hade slagit. Krogarna runt omkring ingav också en känsla av 1700-tal, även om de på den tiden låg tätare och saknade uteservering.

Annons
Annons

När man skriver om Bellman och staden kommer också bifigurerna gående, skockas i ens fotspår och vill vara med i bilden. Man skulle kunna säga att om Bellman ­avbildas i helfigur så kan en rad poeter, hovdamer, släktingar, salongsvärdinnor, bryggare, kompositörer och ­arkitekter få sina egna porträttmedaljonger. 

Det finns många sätt att disponera en biografi. Van­ligast är den kronologiska uppläggningen, och Bellman följer jag från födelsen till döden. Min bok är uppdelad i tre långa avsnitt, som fått namn efter dagens stunder: Morgon, Middag och Afton. Bygget har också andra element, däribland en epilog där jag följer Bellmans öden efter döden. Illustrationer och register kommer också att finnas – ty, som Alice i underlandet tänker, vad ska man med en bok som varken har prat eller bilder? Register tycker jag är en självklarhet. Faktum är att det närmast är brottsligt att publicera en tjock biografi utan register.

När arbetet med en bok går mot sitt slut känns vägen i backspegeln ofta lång. Det tar tid att skriva en bok. Början kan vara svår – det finns så mycket forskning, så många fakta – samtidigt som biografen gärna vill komma igång, nyfiken på sitt föremål. Man vill få visshet om vem man valt att tillbringa flera år med. Klokt är att börja skriva tidigt. Genom formuleringen görs nya upptäckter, och det är ofta så man hittar människan. Bilden av föremålet förändras inte sällan under arbetets gång. Nya insikter ger nya schatteringar, och de är inte alltid sympatiska. 

Så vem var Bellman? En stor poet. En snillrik förenare av ord och ton. Virtuos på stränginstrument. Språk- och versekvilibrist. Ättling till invandrare (hans far hade antagligen tyska som förstaspråk). En pratkvarn. En yngling med en egen scen och världen för sina fötter. En trött och sur gubbe, som inte ville spela. En öm men kanske försumlig make och far. Storebror. Hästälskare. ”Fruntimmer och små beskedliga barn” höll han också av. En gång gav han kronprinsen en katt i födelsedagspresent – den var målad i svenska färgerna och sade sig vara ett litet lejon, liksom prinsen var en liten kung. 

Bellman beskyddades av Gustav III, men hölls ändå på en armslängds avstånd. Andra författare skrev libretton till tidens operor, andra kom med i den nygrundade Svenska Akademien. Man älskade hans visor och sjöng dem, men man respekterade honom inte. Utan tvekan var Bellman en trevlig prick, men han tycks ha saknat social fingertoppskänsla. Litterärt brast han ofta i decorum. Ekonomiskt var han hopplös. Det fanns nog skäl till att han karakteriserade sig som föga djupsinnig. Och likväl var han sin tids mest nyskapande författare – rimligen den störste svenska diktaren någonsin. Det kan tyckas som en paradox, men sådan är människan. Och sådan är dikten.­

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons