Annons

En berättelse om flykt som talar rakt in i samtiden

Snart ett kvartssekel efter flykten från Bosnien sorterar SvD:s Negra Efendić i sina minnesfragment. Såväl uppbrottet och ankomsten till Sverige som förundran, skammen, frågorna och vreden får plats i den självbiografiska boken "Jag var precis som du".

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Foto: Staffan Löwstedt
Foto: Staffan Löwstedt
Foto: Staffan Löwstedt

Jag var precis som du

Författare
Negra Efendić
Genre
Biografier
Förlag
Natur & Kultur
ISBN
9789127141308

285 s.

Minnets artefakter. Rummet på det lilla lantbruksmuseet i Småland som berättade om dem som hade utvandrat till Amerika. Mödosamt hade bygdens folk samlat breven, någon koffert, bilderna. Som sköra trådar till det förgångna vårdades dessa minnets hållhakar för att man inte skulle förlora förståelsen av hur allt sedan blev. Jag minns besöket medan jag läser Negra Efendićs självbiografiska berättelse ”Jag var precis som du”.

”I varje klassrum, på varje kontor och till och med i affärer hänger det bilder på Tito. En leende Tito, Tito i solglasögon, Tito i uniform. Tito med yvigt hår. Tito med jättekort hår. Tito i svartvitt, Tito i färg. Hans budskap om brödraskap och enighet mellan folken i Jugoslavien har trummats in sedan dagis. Hela mitt sjuåriga väsen tar varje ord för absolut sanning.”

Annons
Annons

Fem år senare, första halvåret 1992, är allt förändrat i Brezovo Polje i nordöstra Bosnien. Episodiska återblickar genom den tolvåriga flickans ögon skildrar upprinnelsen till det som föräldrarna länge vägrade tro på, inbördeskriget, söndringen och den etniska fördrivningen. Förundran präglar Efendić när hon minns. Att det kunde ske. Grannarna som plötsligt var fiender. Grymheten. Att allt förändrades så snabbt.

Bokens första del handlar om uppbrottet från Bosnien och flykten till Kroatien under 1992 då författaren var tolv år. Detaljskärpan är god, människorna skildras med värme. Bokens andra del utspelar sig på flyktingförläggningar i Sverige och berättar om mötet med det Huskvarna där Efendić växte upp som enda flykting. På högstadieskolan fick skinnskallegäng härja fritt. Främlingskapet i det nya landet är påtaglig.

”’Helvete’, ’tack’, ’hejdå’. Man kommer nog inte långt på dessa tre ord, men jag behöver inte lära mig så mycket svenska. Vi ska ju åka hem så fort kriget är slut.”

Så blir det inte. Familjen blir kvar. Andra har flyttat in i huset hemma i Brezovo Polje. I tredje delen av boken återvänder Efendić till såväl Bosnien som Huskvarna – nu i skydd av yrkesrollen som journalist. Vreden tycks driva henne, liksom viljan att foga samman minnesskärvorna till något, om inte begripligt så åtminstone något att förhålla sig till. Uppgörelsen utmynnar i två tidigare publicerade reportage från Huskvarna respektive Bosnien. Det är i sig utmärkta reportage, men boken hade vunnit på att författaren bättre hade litat på berättartonen i bokens tidigare del också här.

Annons
Annons

Berättandet är annars överlag rakt, okonstlat och står nära reportagets form. Detaljrikedomen är stor och levandegörande utan att tynga. Helheten blir en fin och läsvärd bok där Efendić på ett personligt och förtjänstfullt vis lånar ut flyktingbarnets ögon till läsaren.

Bokens största förtjänst är att den talar till vår samtid. Under hösten brann en rad asylboenden. Så var det när flyktingarna kom på 1990-talet också. Då liksom nu handlade debatten till stor del om invandringens kostnader, om volymer, hotbilder, integrationsproblem. Somt må vara relevant, men siffror och beskrivningen av grupper som tärande har en förmåga att avhumanisera människor. Negra Efendićs berättelse gör det rakt motsatta. Viktigast är den historieskrivning som hennes och liknande berättelser utgör. Lika viktig som emigranternas rum på lantbruksmuseet i Bankeryd och Vilhelm Mobergs romansvit om utvandrarna är vår tids berättelser om invandrarna – för att ett nutida och framtida Sverige ska finna sina rötter.

I bokens avslutande scen besöker Efendić som journalist ett boende under den pågående flyktingkrisen. När författaren ser de rostfria matbehållarna och de olika språken på anslagstavlan kastas hon åter tillbaka och konstaterar: ”Man slutar aldrig att vara flykting.” Berättelsens avslutande rad som också är bokens titel är vad Efendić säger till en kille som precis har fått kommunplacering och nu ska påbörja sin resa in i det svenska samhället:

”Jag var precis som du”.

David Qviström

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons