Annons

En bild som har förlorat all kontakt med verkligheten

Illustration Moa Hoff
Illustration Moa Hoff

Är alla kulturarbetare vänster? Den klassiska kulturarbetaren må vara vänster, men är snart blott en bild i en historiebok. Det mest subversiva en konstnär kan göra i dag är att komma ut som höger.

Publicerad

Påstående: Alla kulturarbetare är vänster

Det stämmer ju inte.

Inga svepande generaliseringar i en krönika kan ändra på att en krukmakare från Österlen kan rösta på ett annat parti än en scentekniker från Umeå eller en rollspelsfantast från Borås. Och att rösten läggs baserat på vad man tycker om den lokala gatubelysningen, eller skattetrycket, eller invandringen.

Annons

Men bilden då? Hur tänker vi oss den klassiska svenska kulturarbetaren? Finns det något som pekar åt vänster där?

Har påven en rolig mössa?

Äger Göran Greider en flanellskjorta?

Var Carl Bildt lillgammal som tonåring?

Vi kan väl bara komma överens om att svaret är ja? Sedan den västerländska populärkulturens födelse har vänsteråsikter setts som synonyma med förändring, progressiva värderingar, ungdomskultur. En vilja att störta vad helst man ser som ”systemet”. Nyckelordet är: subversivt. Från latinets subversio – omstörtning. God kultur är något som förändrar.

På ett sätt lever vi fortfarande i haschdimmorna av 68-rörelsens försök att omstöpa samhället efter sig själva. Begrepp som ”rödvinsvänstern” och ”kulturvänstern” kommer härifrån. Från mina föräldrar. I dag är många före detta subversiva personer chefer på kulturinstitutioner och tidningar. Man har blivit etablissemangets själva kärna. En vanlig livsresa.

Under 2000-talets första decennium bodde och jobbade jag i New York. Där uppmanades jag ofta att berätta om det socialistiska paradis jag föddes i. När jag 2010 flyttade tillbaka, vid det här laget nästan lika övertygad om Sveriges magiska kvaliteter som mina amerikanska vänner, blev jag besviken.

Jag har själv aldrig röstat till höger om Socialdemokraterna och har jobbat med kultur och journalistik i tjugo år. Nu kändes svaren från min rörelse ålderstigna, dammiga. Motsatsen till den samhällsförändring man krampaktigt påstod sig representera. Ett famlande efter den dåtid som mina amerikanska vänstervänner såg i Sverige.

Knappt tio år senare är den känslan nästan allomfattande, och dess underliggande rörelser har fått konsekvenser. Ett av de tydligaste tecknen på att den svenska kulturarbetaren länge varit vänster, är att det under 2010-talet så ofta ansetts subversivt att befinna sig i det andra laget.

Det säkraste sättet att röra om i den kulturella ankdammen har varit att komma ut som höger. Som DN-krönikören Bengt Ohlsson gjorde med buller och bång 2012. Eller som när Greta Thurfjell i DN nyligen skrev om hur hon kände sig dragen till ett kvinnoideal som tolkats som konservativt.

I ett bredare sammanhang vrider och vänder sig den organiserade högern för att banka in budskapet att man är de som slår underifrån. Att man representerar en ny våg, åsikter som inte tillåts komma fram i den vänsterkodade samhällsdebatten. Att man är subversiv.

Jag förstår dem. Självklart vill alla ha den rollen. Självklart vill man vara där energin finns. För både tjugo och tio år sedan tyckte vi störiga vänstermänniskor att vi var där. Vi retade högern för att man hade så dålig musik. Det var Wille Crafoord mot resten av världens popstjärnor.

I dag är artisters och konstnärers livslängd och status i det offentliga samtalet devalverad. Speciellt vad gäller musik. Den är inte borta, men andra röster har tagit en stor del av det syre vi förut med självklarhet reserverade åt popartister.

Och vad gör de grånade vänsterikonerna? Tynar bort i sina allt mindre reservat, eller kommer ut som alternativhöger. Här räcker det inte med ett stillsamt medlemskap i Centerpartiet. Ska man vara subversiv – en konstnär som inte går med strömmen och som tar spjärn mot en samtid upptagen med identitetspolitiskt bjäfs – är det lika bra att göra en total Morrissey. Den före detta Smiths-sångaren, djurrättsaktivisten och vänsterikonen har blivit fullblodsrasist.

Det här betyder självklart inte att den genomsnittlige kulturarbetaren tänker som Morrissey. Eller ens som Ulf Kristersson. Men allt oftare under 2000-talet har sparken åt vänster setts som sparken mot normen.

Ett annat svar på frågan ”Är kulturarbetaren vänster?” skulle kunna vara frågan: är vår regering det? Den är en produkt mer av den värderingsstyrda GAL/TAN-skalan än av klassiska höger/vänster-konflikter. I Sverige har invandringsfrågan kluvit den gamla uppdelningen mitt itu. Den splittrade den borgerliga alliansen. Vidhängande frågor om identitet och kön har splittrat delar av den gamla vänstern.

Kulturellt spelar alltså vänster/höger mindre roll i dag. Den som för tillfället har energin vinner. Om man accepterar definitionen av kultur som ”något som förändrar”, är det kanske naturligt att kulturen i ett klassiskt socialdemokratiskt samhälle i bland rör sig bort från vänstern, snarare än i takt med den?

Den klassiska kulturarbetaren, lik den fryntlige mannen på illustrationen ovan, är möjligen fortfarande i viss mening vänster. Men han är mycket, mycket gammal. Det är en bild som börjar förlora all kontakt med verkligheten. Snart finns han nog bara i historieböckerna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons