Annons

Janerik Larsson:En borgerlig idéhistoria

Feldt bröt ny mark
Feldt bröt ny mark Foto: Lars Pehrson / Svenska Dagbladet
Under strecket
Publicerad

Tidskriften Kvartal (kvartal.se) är en ny”periodisk skrift som publicerar välunderbyggda artiklar i aktuella samhällsfrågor”. Det är Peter Santesson som är chefredaktör – en alltid läsvärd och intressant samtidskommentator.

Häromdagen publicerades ekonomhistorikern Håkan Boströms essä**”Efter marknadsutopin – en borgerlig idéhistoria”**.

Den är tveklöst läs- och tänkvärd, men jag har ändå några invändningar.

Boström antyder att borgerligheten sedan 90-talet präglats av en oreflekterad vurm för marknadslösningar. Han drämmer till med att ta avstånd från en borgerlighet ”som förknippas med
skattesubventionerade ’jobbcoacher’, spekulanter och bedragare”.

Även om jag inte riktigt vet vad jobbcoacher gjort för ont (det har de kanske gjort ?) så tycker jag att Boströms efterlysning av ett samhälle med ”moraliska grundvalar” knappast står i motsättning mot den förändring av det svenska samhället som ägt rum sedan 1980-talet.

Det som slår mig är snarast hur nära Boströms resonemang ligger i linje med den vänsteragitation mot allt annat än statscentralism som Daniel Suhonen, Aftonbladets ledarsida m fl bedriver.

Annons
Annons

Eftersom jag varit med som hyfsat aktiv deltagare i samhällsdebatten sedan 60-talet vill jag därför ge min bild av den förändring som ägt rum. I långa stycken avviker den från den bild Boström tecknar.

1960-talets Malmö där jag började min journalistkarriär kännetecknades av en auktoritär, konservativ socialdemokrati.
Svensk politik vid denna tid innehöll knappast något som helst ifrågasättande av den starka centralism som präglat vårt land sedan Gustav Vasa.

Professor Emil Uddhammas lysande avhandling ”Partierna och den stora staten” från 1993 bör studeras av alla som är intresserade av hur det såg ut förr.

Några år tidigare (1990) hade Matutredningen presenterat sin slutrapport ”Demokrati och makt i Sverige ”(SOU 1990:44):

Flera av gårdagens lösningar, såsom stordrift, standardlösningar och offentlig expansion, framstår idag inte längre som möjliga. Samhällsförändringarna framtvingar därmed ett sökande efter nya samhällsorganisatoriska lösningar. På punkt efter punkt kan man därför iaktta hur de drag som en gång förknippats med den svenska modellens samhällstyp idag utmanas och omprövas.

Idén om det starka samhället innebar att motsättningar kunde förvandlas till hanterbara sociala problem som kunde lösas genom offentlig expansion. På den höga skattenivå som det numera är fråga om i Sverige är ytterligare skattehöjningar förknippade med så stora samhällsekonomiska kostnader att de i praktiken knappast är möjliga. Med så stor del av arbetskraften i offentlig anställning väger den offentliga sektorns organisation, resursanvändning och anpassningsförmåga tungt när det gäller hela ekonomins tillväxt och effektivitet. Det har blivit svårare att bedriva politik genom reformer och offentlig expansion. För många framstår den offentliga sektorn idag inte som lösningen utan som problemet.

Annons
Annons

Det var i denna tid av förändring som marknadsliberalismen vann insteg inte bara i borgerliga kretsar utan brett i svensk samhällsdebatt.

Den karikatyr som Boström tecknar har föga gemensamt med den verklighet som han söker beskriva.

Viktiga inslag i förändringsprocessen var striden om löntagarfonder (från slutet av 1970-talet och fram till dess avskaffande av Bildt-regeringen) och diskussionen om Sveriges anslutning till den europeiska gemenskapen (folkomröstningen 1994).

Carl Bildts regering byggde på en reformagenda som inte minst Kjell-Olof Feldt som finansminister i Ingvar Carlssons regering hade pekat på (se t ex Berndt Ahlqvists intervjubok "Samtal med Feldt” (tillsammans med Lars Engqvist 1984).

Men Bildt-regeringen var tillsammans med främst Göran Perssons första regering de som i politiken kom att förverkliga mycket av den reformagenda som vuxit fram.

Saknade denna reformagenda det Boström efterlyser, dvs moraliska grundvalar ? Nej så är inte fallet.

Man kan givetvis peka på enskilda närmast anarkoliberala debattörer som pekat i den riktning som Boström kritiserar. Men har de någonsin haft något nämnvärt inflytande över svensk samhällsdebatt ? Nej. Och än mindre över hur svensk politik utformats.

Min bedömning är att vi idag snarast möter en i huvudsak radikal vänsterkritik mot mångfald och valfrihet. Där moralisk grundval är liktydigt med samma auktoritära statscentralism som jag mötte i Malmö på 60-talet.

Diskussionen kommer säkert att fortsätta, men frågan är nog ändå vad som idag är hotet mot ett moraliskt, liberalt samhälle. Knappast marknadslösningar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons