Annons

TotalskadaEn cigg – och vips står medelklassparet utan hem

Foto: Thron Ullberg och Norstedts

Helena von Zweigbergk skriver om ett krisande par som blir hemlösa efter en brand. Lina Kalmteg övertygas av realismen, ömsintheten – och komplexa frågor som den om hur länge det egentligen är okej att skylla på det förgångna när man förpestar livet för omgivningen.

Under strecket
Publicerad

Totalskada

Författare
Helena von Zweigbergk
Genre
Prosa
Förlag
Norstedts

311 s.

Det börjar med fem döda harkroppar i en villa på Lidingö. Xavier, maken, har skjutit dem. Det är första gången han dödat några djur. Agneta, hustrun, äcklas, men bestämmer snart – tillkämpat hurtigt – att de ska göra en härlig harmiddag av bytet. Bjuda in vänner, inhandla dyrt rödvin och fixa fint i hemmet. 

Där tar Helena von Zweigbergk avstamp för att berätta om ett snart 30-årigt äktenskap som inte befinner sig på en passionerad topp, snarare smutsas ner av sur vardag, spydigheter och en tärande känsla av att något saknas. 

Utan att avslöja detaljerna: Helena von Zweigbergk kastar snabbt och med full kraft in en fackla i historien. En cigg, brända harar och ett uppbränt hem. Så står de där, inte bara med en relation som gått vilse, de är i ett slag hemlösa och snudd på också identitetslösa. Nakna. Agneta, bokens jag-berättare, förgörs nästan av skuld och katastrofen gör sprickorna i äktenskapet än mer uppenbara. Kanske är det vad som på försäkringsbolagsspråk kallas för en totalskada, att skadan är så omfattande att den inte kan repareras?

Annons
Annons

Upplägget övertygar och huvudpersonerna kan inte fly från författarens genomtänkta dramaturgi. Hela familjen; Agneta och Xavier och de tre utflugna, vuxna döttrarna, tvingas blotta sina känslor, låta tankar de hållit inne med i decennier krascha in i de andra. Det som hade kunnat bli ännu en roman om relationsproblem i ett övergött medelklasshem i Stockholm blir så mycket mer än så. 

Historien förstärks av Xaviers bakgrund. För många decennier sedan flydde han militärdiktaturens Argentina och en personlig tragedi, det har funnits med honom i varje steg och sekund sedan dess. Det påminner om de bagage många bär på, av olika tyngd, och hur mycket och hur länge det är okej att ”skylla” på något – och kanske förpesta för omgivningen.

Förlusten av familjens många saker blir sorglig läsning. Som det stora köksbordet där kladdiga barnhänder lämnat avtryck

Helena von Zweigbergk har redan tidigare visat hur skicklig hon är på att beskriva relationer, avslöja komplexiteten. Senast, 2016, var det ett sårigt och sökande förhållande mellan en mor och en vuxen dotter, i ”De behövande”. Par på gränsen till skilsmässa har hon skildrat smärtsamt i ”Ur vulkanens mun” och ”Anna och Mats bor inte här längre”. Hon har en fortsatt både skarp och öm blick på sina huvudpersoners brister och förtjänster, närgranskar deras psyken. Till och med hur Xaviers femåriga barnbarn reagerar på det som händer känns realistiskt. 

Men ”Totalskada” handlar om mer än relationer till andra människor. Minst lika mycket ifrågasätts vårt förhållande till saker. Vilka är vi utan våra prylar? Vari sitter våra minnen? Vad är ”hemma”? Förlusten av familjens många saker blir sorglig läsning. Som det stora köksbordet där familjen samlats och kladdiga barnhänder lämnat avtryck... 

Annons
Annons

Helena von Zweigbergk har i långa magasinsintervjuer de senaste månaderna pratat om skilsmässan från författaren Bengt Ohlsson och hur de lämnat sitt gamla hem och många saker. Hon har säkert använt sig av sina egna erfarenheter på fler sätt i den här boken. Det tycks ibland som att den är skriven från ett öppet sår. 

För det här är en roman som ligger i för att kännas. Språket flyger på, jag sträckläser, berörs, ältar egna relationer och förlorade föremål. Möjligen går det ibland väl smidigt framåt, boken hade gärna fått bromsa mer, ha lite mer motstånd, fler komplicerade turer, än mer förtvivlat mörker före det något ljusnande slutet. 

Men det där är smågnäll. Helena von Zweigbergk fångar stora ämnen och visar, till viss del trösterikt och till stor del förträffligt, att livet aldrig är enkelt, och att kärleken – ibland – kan vinna. 

Upplägget övertygar och huvudpersonerna kan inte fly från författarens genomtänkta dramaturgi. Hela familjen; Agneta och Xavier och de tre utflugna, vuxna döttrarna, tvingas blotta sina känslor, låta tankar de hållit inne med i decennier krascha in i de andra. Det som hade kunnat bli ännu en roman om relationsproblem i ett övergött medelklasshem i Stockholm blir så mycket mer än så. 

Historien förstärks av Xaviers bakgrund. För många decennier sedan flydde han militärdiktaturens Argentina och en personlig tragedi, det har funnits med honom i varje steg och sekund sedan dess. Det påminner om de bagage många bär på, av olika tyngd, och hur mycket och hur länge det är okej att ”skylla” på något – och kanske förpesta för omgivningen.

Annons
Annons

Förlusten av familjens många saker blir sorglig läsning. Som det stora köksbordet där kladdiga barnhänder lämnat avtryck

Helena von Zweigbergk har redan tidigare visat hur skicklig hon är på att beskriva relationer, avslöja komplexiteten. Senast, 2016, var det ett sårigt och sökande förhållande mellan en mor och en vuxen dotter, i ”De behövande”. Par på gränsen till skilsmässa har hon skildrat smärtsamt i ”Ur vulkanens mun” och ”Anna och Mats bor inte här längre”. Hon har en fortsatt både skarp och öm blick på sina huvudpersoners brister och förtjänster, närgranskar deras psyken. Till och med hur Xaviers femåriga barnbarn reagerar på det som händer känns realistiskt. 

Men ”Totalskada” handlar om mer än relationer till andra människor. Minst lika mycket ifrågasätts vårt förhållande till saker. Vilka är vi utan våra prylar? Vari sitter våra minnen? Vad är ”hemma”? Förlusten av familjens många saker blir sorglig läsning. Som det stora köksbordet där familjen samlats och kladdiga barnhänder lämnat avtryck... 

Helena von Zweigbergk har i långa magasinsintervjuer de senaste månaderna pratat om skilsmässan från författaren Bengt Ohlsson och hur de lämnat sitt gamla hem och många saker. Hon har säkert använt sig av sina egna erfarenheter på fler sätt i den här boken. Det tycks ibland som att den är skriven från ett öppet sår. 

För det här är en roman som ligger i för att kännas. Språket flyger på, jag sträckläser, berörs, ältar egna relationer och förlorade föremål. Möjligen går det ibland väl smidigt framåt, boken hade gärna fått bromsa mer, ha lite mer motstånd, fler komplicerade turer, än mer förtvivlat mörker före det något ljusnande slutet. 

Men det där är smågnäll. Helena von Zweigbergk fångar stora ämnen och visar, till viss del trösterikt och till stor del förträffligt, att livet aldrig är enkelt, och att kärleken – ibland – kan vinna. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons