Annons

Claes Arvidsson:En dag till att leva

Raúl de la Fuentes och Damian Nenows film En dag till att leva är baserad på Ryszard Kapuścińskis memoarer.
Raúl de la Fuentes och Damian Nenows film En dag till att leva är baserad på Ryszard Kapuścińskis memoarer.

Ryszard Kapuściński är en av de allra mest lysande företrädarna för den polska reportagetraditionen, det litterära samhällsreportaget.

Under strecket
Publicerad

På biografen Zita i Stockholm kan man nu se Raúl de la Fuentes och Damian Nenows film En dag till att leva:

”På polska nyhetsbyrån övertalar han sin chef att åka till Angola där ett blodigt inbördeskrig har utlösts efter landets självständighetsförklaring. Han åtar sig ett självmordsuppdrag: att åka in i hjärtat av inbördeskriget. Väl där vittnar han än en gång krigets brutala verklighet och upptäcker en hjälplöshet som tidigare varit främmande för honom. Angola förändrar honom för alltid: det var en journalist som lämnade Polen och tillbaka kom en författare.

Baserad på världskända reportern och författaren Ryszard Kapuścińskis memoarer är En dag till att leva en film med häpnadsväckande animation och en otrolig berättelse baserad på en verklig historia.”

Annons

En dag till att leva har fått lite blandade recensioner men ska förhoppningsvis också locka till läsning av de reportageböcker som Kapuściński är känd för. Det har år nacken men är fortfarande stor läsning. Har överlevt och övertygar.

Som person – och personifierande ett liv under kommunismen – är Kapuściński också intressant. Några reflektioner som jag tidigare har gjort utifrån en biografi om honom:

Titta, titta! Och där också! Det går inte att undvika att smittas av den nästan barnsliga entusiasm och nyfikenhet på människorna och världen som Ryszard Kapuściński ger uttryck för i Anders Bodegårds och Maria Söderbergs På resa med Ryszard Kapuściński (eget förlag, 2007). Det är en resa som tar oss med på deras gemensamma besök 1997 till den polske ”världsreporterns” födelsestad, nu vitryska, Pinsk.

Med reportageböcker som Kejsaren (1985), Shahernas shah (1986) och Imperiet (1993) tog han också den svenska offentliga scenen med storm. Och där har han stannat kvar. Och där bör Kapuściński förbli även efter det liv som beskrivs i en biografi över den polske journalisten och författaren.

I Artur Domoslawskis tegelstensbiografi Ryszard Kapuściński – A Life (Verso, 2012) framställs snarast aptiten på livet som en bekväm och vägvinnande mask. Han framstår som en kall fisk. Opportunist. Det säger väldigt mycket om anslaget – trots de bådas mångåriga vänskap är det som om Domoslawski är ute för att ta honom.

Kapuściński avled 2007 och när biografin om honom kom ut i Polen tre år senare utbröt storgräl. En del tog fasta på vännen Domoslawskis svekfulla avslöjanden, andra tyckte att de hade blivit svikna av Kapuściński. Hjälteglorian hamnade under alla omständigheter rejält på sned.

Det visade sig att en av de allra mest lysande företrädarna för den polska reportagetraditionen, det litterära samhällsreportaget, i ett antal fall hade varit bara litterär. Dramatiska händelser hade inte varit så dramatiska, eller hade inte alls hänt. Kort sagt, ”hitte på”.

Att detta kommer fram är förstås bra. Reportagen – detaljrika och fyllda med observationer och personliga reflexioner – är fortfarande lysande men de innehåller moment som inte är journalistik i ordets egentliga mening.

Däremot är det oklart varför Kapuściński valde den arbetsmetoden. Att han aldrig tog anteckningar eller använde bandspelare på fältet (något Domoslawski inte berättar) duger inte som ursäkt. Kanske var det för att tydliggöra en större verklighet? Hur som helst är det något som solkar hans storhet.

En annan källa till häftig diskussion i det post-kommunistiska Polen var blottläggandet av Kapuścińskis kommunism. Visst spelade han en viktig roll på Solidaritets sida i början av 1980-talet, men innan dess var det hoppet om den goda kommunismen som gällde – och goda kontakter med partitoppar. Inte minst var det svårsmält att han hade varit informatör till säkerhetsorganen under sina utlandsstationeringar.

Biografin framställer Kapuściński som notoriskt vag om sitt livs historia. Han undvek de delar som inte var riktigt passande, till exempel tiden som entusiastisk ungstalinist. Det är som om han konstruerade ett förflutet som ledde fram till den hyllade journalist och essäist som han blev. Han gjorde heller aldrig upp med sitt förflutna, tog inte den fajt som det skulle ha inneburit i den tidens hätska polska klimat. Men nog skulle Kapuściński ha växt om han hade gjort det.

Av Domoslawski får man intrycket att Kapuściński var sin ideologiska utblick trogen och symptomatiskt nog landade i Attac-vänsterism mot slutet av sitt liv. Cirkeln var sluten.

Men vad fanns i cirkeln? Man kan säga att Kapuściński liksom många andra i hans generation lät sig luras av den kommunistiska utopin. Man kan också säga att livets val i en totalitär stat inte är så enkla. Att tvingas kompromissa med sig själv är så att säga livspusslets grundläggande regel i stater där människorna inte äger sina egna liv. Bara ett fåtal är beredda att betala priset för att vägra leva ett liv i lögn.

Men de kompromisser människor gör kan förstås se olika ut.

Ja, Kapuściński var en del av systemet och utnyttjade sina kontakter men det gav honom också armbågsrum att skriva reportage som avslöjade hur det verkligen stod till för arbetarna under den reellt existerande socialismen. Att göra det var inte utan risk.

Ja, Kapuściński samarbetade med organen (på synnerligen blygsam nivå) men det var en förutsättning för att få resa ut till Afrika, Latinamerika och Asien. Inget enkelt val. Det hade onekligen varit mer moraliskt att avstå men då hade han varken kunnat förverkliga sitt liv eller skildrat det för oss. Och när Kapuściński skrev om kejsardömets Etiopien och om shahens Iran lästes de i det kommunistiska Polen som förklädda berättelser om just kommunismens Polen.

Titta, titta. Där också.

CLAES ARVIDSSON är författare, mångårig ledarskribent i SvD och Säkerhetsrådets redaktör.

Artikeln publicerades ursprungligen i SvD 9/12 2012.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons