Annons

Koreologen tecknar dans som noter

Mats Eks ”Svansjön” på Kungliga Operan med Mariko Kida och Clyde Emmanuel Archer. Dans kan dokumenteras med video men koreologens noteringar är till stor hjälp när en balett ska återuppsättas.
Mats Eks ”Svansjön” på Kungliga Operan med Mariko Kida och Clyde Emmanuel Archer. Dans kan dokumenteras med video men koreologens noteringar är till stor hjälp när en balett ska återuppsättas. Foto: Carl Thorborg

Barbiedockor och skurborstar kan vara stand-in för dansare när ett koreografiskt verk ska nedtecknas. En helaftonsbalett kan bli ett partitur på 400 sidor. Varje huvudvridning, armlyft, kroppsposition och förflyttning ska noteras. SvD:s Anna Ångström har mött några som behärskar det udda yrket koreolog.

Under strecket
Publicerad

Beneshnotation

Bild 1 av 2

Labanotation, uppfunnen av koreografen Rudolf Laban.

Bild 2 av 2

Artikeln publicerades ursprungligen 2002.

Små krumelurer på ett papper - hur kan det bli ”Svansjön”? I Sverige finns en handfull koreologer som behärskar konsten att notera dans. De är en viktig länk mellan verk och uttolkare. Med sina pennor bevarar de dansens sköra arv och försvarar upphovsrätten. Möt tre ”rörelsestenografer” och två system, Benesh och Laban.

En minut dans kan ta över en timme att skriva ned. En helaftonsbalett kan bli ett partitur på 400 sidor. Varje huvudvridning, armlyft, kroppsposition, förflyttning i rummet, förhållande till musiken, till de andra dansarna - ja, allt kan noteras.

– Vi är de som vet vad alla på scenen gör, konstaterar Allison Sandgren och Eva Lindström.

Med det informationstäta Beneshnotation, vanligast på de stora institutionerna och det som används på Kungliga Operan i Stockholm, är allt möjligt att fånga om man får tro de tu, som tillsammans med Agneta Stjernlöf-Valcu utgör husets koreologiska trio.

Tid är däremot en bristvara när repertoaren är så omfattande. De suckar och säger att de aldrig kommer ikapp med renskrivningen. Innan ett stycke har gått till premiär, börjar instuderingen av nästa. Ändå noteras inte allt, exempelvis inte urpremiärer som Birgitta Egerbladhs ”Och däremellan” - på koreografens begäran - eller Bogdan Szybers och Carina Reichs ”Unreal Estate”.

Annons
Annons

Beneshnotation

Bild 1 av 1

Bara en snabbkurs i systemets finesser ger insikt i petgörat. I en av repsalarna turas Allison Sandgren och Eva Lindström om att teckna och röra sig. Som koreolog ska man kunna ”plugga in” ett helt verk med alla roller inför repetition, man ska känna rörelserna i sin egen kropp. Båda har varit dansare som efter skador sadlat om via den intensiva utbildningen på Benesh Intitute i London.

Justeringarna blir många. Suddgummit är en vän, men ofta får koreologen skriva om ett helt ark om någon detalj har blivit fel.

– Hur höll du huvudet? Nja, det ska vara litet mer vinklat.

Beneshnotation
Beneshnotation

Beneshnotation är i princip lika exakt som ett musikpartitur. Skickar man det till andra sidan jordklotet ska Sydneybaletten kunna sätta upp verket. Eventuella särarter kan koreologen notera i ett förord till sitt master score. Saknas musik, som i Cunninghams ”CRWDSPCR” får man ange pulsen med hjälp av stoppur eller metronom ovanför notsystemet.

– Det finns inget som inte går att skriva, säger Allison Sandgren som till och med lyckats fånga Per Jonsson små personliga ”tics”.

Samtida dans med sina oändliga variationer är mer krävande för koreologen än den formaliserade klassiska baletten, men visst innebär denna också utmaningar. När ”Törnrosa”, som var Allison Sandgrens första uppdrag 1985, ska återupplivas nu till hösten gäller det att hålla reda på mängden rollfigurer och var de är på scenen. Hon ger dem olika symboler. En skiss delar in golvet i fält, med linjer för vars och ens rörelser i rummet.

Annons
Annons

För den oinvigde kan det tyckas märklig att man inte bara videofilmar allt.

– Visst är det bra att ha videoband som stöd, men det kan ju vara fel i föreställningen. Notationen är exakt, den har tolkningsföreträde. Dessutom: om man lär sig något från en video vet man inte
intentionen bakom rörelsen, dess impulser. Det blir bara en kopia av en kopia.

Videon fångar dessutom bara koreografin från ett håll och ger inte samma överblick över helheten. Att få sitta med koreografen själv är förstås det bästa. Man får ord på verket, säger Allison Sandgren och tar arbetet med en gammal avfilmad Ivo Cramér-balett som exempel. När hon fick ta del av hans tankar om verket blev insikten fördjupad.

Alla koreografer är inte så vana vid koreologernas roll som Sir Peter Wright, upphovsman till den nya versionen av ”Svansjön” i höstas där notationen av pantomimen till och med visades i programbladet. En del repetitörer kan vara skeptiska, men brukar upptäcka hur väl varje rörelse analyseras. William Forsythes assistent blev klart imponerad vid arbetet med ”In the middle somewhat elevated”. Inför ”Second detail” fanns ett förtroende grundlagt.

– Men nu arbetar Forsythe mycket med improvisation och det är svårt, man får skriva ned intentionerna, säger Eva Lindström.

– Vår roll kan också bli att försvara verket mot balettmästare som kanske vill göra en förändring, en egen tolkning.

Det är skillnad när verken ännu lever med sin koreograf. När Mats Ek återuppsätter verk förändrar han alltid, men han är ju upphovsman.
Koreografer som ändrar in i det sista, dansare som undrar vad de gjorde i går, mängden av steg att fånga – visst kan koreologerna drabbas av panik. Datorn borde vara ett verktyg, men bristen på pengar gör att programutvecklingen går i snigelfart. Allison Sandgren och Eva Lindström gläds dock åt en liten datakurs i London.

Annons
Annons

Labanotation, uppfunnen av koreografen Rudolf Laban.

Bild 1 av 1

– Äntligen! Vårt jobb tar aldrig slut, säger Allison Sandgren vars skötebarn, Maurice Béjarts Våroffer till Stravinskijs musik, ännu väntar på fullbordan.

Labanotation, uppfunnen av koreografen Rudolf Laban.
Labanotation, uppfunnen av koreografen Rudolf Laban.

I hemmet på Lidingö kämpar Anna-Karin Ståhle-Varney med Margaretha Åsbergs verk ”Pyramiderna” från 1979 som fick nypremiär i höstas på Moderna dansteatern med arton dansare. Hon arbetar med hjälp av ett ritprogram hon laddat ned från nätet. Fram på dataskärmen växer det grafiskt dekorativa Labanotation - ja, faktum
är att hon har stickat en tröja med mönster som går att dansa efter!

Också Anna-Karin Ståhle-Varney ser hur tiden rinner iväg. Två månaders tjänstledighet från Danshögskolan räckte inte ens till att notera den andra delen av Pyramiderna som hon hade fått pengar till.

– Vad har jag gett mig in på, tänker jag ibland, säger hon och berättar att andra delen blir cirka 250 sidor.

Ändå ångrar hon sig inte. Detta är hennes större förstlingsverk som riktig ”skrivare” sedan hon på 70-talet under dansstudier i Madrid bestämde sig för att lära sig systemet per korrespondens. Därefter tog hon kurser i London. Nu ska hon själv hålla en distanskurs på Danshögskolan i höst.

I Åsbergs visuella verk som är en hel rumsgestaltning, finns en rad svårigheter. Till exempel lämnar partituret till Steve Reichs minimalistiska musik öppet för antalet upprepningar av en fras. Lösningen blir att tajma med stoppur. Koreografin innehåller också vissa improvsationer.

Annons
Annons

– Jag noterar olika exempel så man ser stilen och kan välja.

I ”Pyramiderna” använder dansarna en mängd rekvisita som elastiska band de drar ut i ett rutnät över hela golvet, gåsfjädrar, koner och över fyra meter långa åror. Om notationskollegerna på Operan stundtals tar barbiedockor till hjälp, så har Anna-Karin Ståhle-Varney en skurborste som hon svänger i vardagsrummet för att få en idé om rörelsen.

Men också hon skriver ett förord där hon specificerar vissa detaljer och stildrag. Hon har också videoupptagning och sitt eget filmade material till stöd – samt koreografen vars intentioner är en ovärderlig vägledning.

– Det skulle vara idealiskt om fler koreografer lärde sig notation så att de kunde säga om man tolkar dem rätt eller fel, säger Anna-Karin Ståhle-Varney, som ska skicka sitt partitur till London för korrläsning.

I Sverige har vi ingen större tradition att notera dans medan man på andra håll som i USA och England har kommit mycket längre. Och att Labanotation fungerar visar experiment. Exempelvis fick studenter utan kännedom om koreansk folkdans lära sig det efter notation. De skickade sedan en video till Sydkorea, där lärarna blev mäkta imponerade.

– Frågan om exaktheten är ofta på tapeten när det gäller dansnotation, men inom musiken råder inte det kravet. Det är intressant. Kanske är dansens historia för kort, funderar Anna-Karin Ståhle-Varney, som själv menar att man ska lämna öppet för tolkning. Annars blir verket ”dött”. Och olika dansare gör samma rörelser med olika nyanser.

Varför ska man då bevara dans? En del koreografer är emot tanken att fånga ögonblickets konst.

– Jo, men det är ögonblickets konst ändå. Dansen är visserligen unik genom sin överföring från kropp till kropp. Man kan se motviljan mot notation som ett maktmedel: att som koreograf inte lära sig läsa och skriva dans är att utöva makt, behålla kontrollen. Som jag ser det förstärks upphovsrätten genom notation. Det är också en filosofisk fråga: Kan verket leva utan koreografen? säger Anna-Karin Ståhle-Varney.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons