Annons

Erik Bergqvist:En diktarfurste och hans lyriska ­demoner

Bertil Malmberg (1889–1958).
Bertil Malmberg (1889–1958).

Exekutionskommandon, perversa ekorrar, fradgande gudar, insekter och lallande åldringar – Bertil Malmbergs sena poesi var både märkvärdig och vagt otäck. En ny biografi närmar sig diktaren genom själva dikterna.

Under strecket
Publicerad

Joseph Brodsky återkom ofta till tanken att en poets biografi framför allt syns i dikten, långt mer än i yttre händelser. Till och med dikternas syntax – och i överförd mening, kan man tänka, ordval, meter, tonfall – säger mer än uppgifter om låt säga barndomen eller sociala miljöer. 

Resonemangets amplitud ligger förstås i att Brodskys egen författarväg – syntax, rim, för att inte tala om språkbyte – är otänkbar utan just yttre omständigheter. Utan historien. Ändå tror jag att han på något vis har rätt.

”Förekomsten av en konkret, fysisk verklighet”, skriver Brodsky i en mäktig, fast bitvis preciös essä om den ryska poeten Marina Tsvetajeva, ”eliminerar /…/ som regel behovet av en dikt.” Och: ”För det mesta är det inte verkligheten utan just overkligheten som ger upphov till en dikt”. 

Låt oss i minnet kvarhålla denna overklighet, men övergå till en annan poet, med anledning av Torbjörn Kjölstads ”Den ensamme resenären. Om diktaren Bertil Malmberg” (Carlssons): en utmärkt, lite torr men tålmodig och fint osentimental biografi, som ger visst understöd för idén om dikten som poetens egentliga liv. Kjölstad, fil lic i historia och bibliotekschef, har tidigare skrivit om Malmbergs släkt och barndom, men här får vi för första gången en bredare anlagd och mer detaljrik genomlysning av författarbanan med utgångspunkt i dikterna (ställvis med väl mycket intresse för att datera dem) och en innehållsrik teckning av poetens vänkrets. Till och med hans fyra fruar tonar fram ur mörkret. 

Annons
Annons

Inte så lite hos Kjölstad återfinns i ”Ett stycke väg”, ”Ett författarliv” och ”Förklädda memoarer”, men alla som läst dessa självutredande texter vet hur sirligt undflyende Malmberg kan vara, ibland också så kusligt precis att man just därför betvivlar sanningshalten. Det vet Kjölstad: ”[Malmbergs] ’öppenhet’ är villkorlig och tvetydig”. Om memoarskrivande skrev Malmberg själv: ”Att man inte får skona sin egen person ligger i öppen dag. Och blir ändå bara ett brutet eko av sanningen. Hur vi än blotta oss, gå vi likväl i graven med vår hemlighet.”

Bertil Malmberg, född i Härnösand den 13 augusti 1889, var ett poetiskt underbarn. Ändå eller därför vilar ett löjets skimmer över de formslipade sekelskiftesklingande diktsamlingarna, från ”Bränder” 1908 – Malmberg var då ännu gymnasist på Norra Latin (familjen hade flyttat till Stockholm 1902 när fadern, som var lektor i franska, fått en ny tjänst) – och åtminstone fyra–fem böcker framåt. Den böökska bilan – och andra kritikers – föll ibland nådlöst, även om den unge poeten också fick beröm: tillräckligt för att egga hans vidgångna svaghet för applåder. 

Malmberg visade en kort period i början av 20-talet en villrådig fascination för nazisternas noga regisserade spektakel.

Sin tidiga poesi kunde Malmberg omsider avfärda som ”ett skrin med döda ädelstenar”. Men han var ibland mer försonande: ”Var det nu ingenting positivt i detta, bara ett fåfängans apespel? När jag nu ser tillbaka på mina dikter från denna tid, så värdelösa i sig själva, så tomma på tankar, så svulstiga i formen, slår det mig dock, att de representera ett led i min utveckling, som inte varit utan sin nytta.”

Annons
Annons

Kjölstad bibringar mycket material runt dessa apespel – vilken diagnos man nu ger dem – från tämligen misslyckade terminer i först Uppsala, där studenten festade bort understöd hemifrån (jämför Fröding några decennier innan) och senare Lund, där han trots allt samlade sig för ett betyg i franska, och däremellan bohemiska perioder i Stockholm och Berlin.

1917 flyttade Malmberg, för att gifta sig, säkert också för att komma bort, till München; en krigstrött och hungrande stad, likväl något av kulturmetropol, där han kom att delta i salongslivet. Rilke fanns där, jämte många andra minnesvärda. Men om den långa bayerska exilen måste Kjölstad röra sig i stora gissande cirklar, med kritiskt öga på Malmbergs egna, på en gång utsagda och subtilt förborgade vittnesmål. 

Malmberg visade en kort period i början av 20-talet en villrådig fascination för nazisternas noga regisserade spektakel: å ena sidan upplevde han dem till synes aningslöst estetiskt, å den andra tycks han ha rört ihop den komplexa fantasin om ett tyskt återupprättande med privatproblematik: en längtan, tror jag, att något hos honom själv skulle vakna: ”Auktoritet, tradition, disciplin, feodalism, ovilja mot varje social utopi osv, det hade för mig varit den extroverta sidan av de tanke- och drömskuggor som tillhörde min orörlighets döda rike /…/ Det var detta som gav verklighetssken åt mina egna transparenta ljusvisioner och samtidigt åt tyskheten en sakral invigning.”

Lyckligtvis genomskådade han strax den del av sig själv som momentant dragits med i ruset – i alla händelser avskydde han instinktivt allt slags kollektivt brölande. Antisemit var han inte.

Annons
Annons

I Sverige var Malmberg inte längre något litterärt löfte, ingen frågade efter honom.

Undersidan av det marscherande Germania var epokens ”paraderande lastbarhet”, ett utstuderat lättsinne vid avgrunden: ”För mig antog detta hetsande ingenting, detta flackande och skymtande, metafysiska proportioner.”

Hur utsvävningarna mer exakt såg ut är okänt, men söps gjorde det, i ett slags fatalistiskt scenljus, det intygade Malmberg själv – mest berömt i det mästerliga prosastycket ”Morgon i München 1923”, vars inramning – en drinkare väntar på att krogen ska öppna – är som ett förvridet eko av Bellmans ”Ack du min moder”.

I februari 1928 hämtades Malmberg hem från München och fraktades till Konradsberg. Där fastslog man att den intagna inte var sinnessjuk; han var alkoholist. Det var inte första gången Malmberg var intagen, men i Tyskland hade det varit mer frivilligt och kanske, föreställer man sig, en smula dämpat, eftersom allt försiggått i en tyskspråkig sfär (låt vara att Malmbergs tyska var flytande). Nu var han med tvång repatrierad, sedan ett halvår därtill omyndigförklarad, också på grund av sin utifrån betraktat nästan komiska, men för alla inblandade oerhört tröttsamma valhänthet med pengar.

I Sverige var Malmberg inte längre något litterärt löfte, ingen frågade efter honom. Ett år vistades han på torken. I München blev hans fru ihjälkörd av en motorcykel. Men Malmberg skulle resa sig, så även hans poesi: ”Slöjan” (1927) och ”Vinden” (1929) närmar sig ett nytt spektrum: fortfarande i surrade verser, men mer nedtonat och sammansatt, mindre schablonvackert.

Annons
Annons

Malmberg hade vid det laget skrivit årtiondets mest framgångsrika diktsamling, ”Dikter vid gränsen” (1935), blivit kulturkändis, ja en sorts diktarfurste.

Den röriga ekonomin och supandet förblev emellertid konstanter, äktenskapen avlöste varandra. Och Malmbergs främlingskap, inför sig själv och samtiden, djupnade. Hans borgerliga förankring och aristokratiska framtoning hade börjat te sig osvensk, detsamma kunde nog sägas om intresset för ”metafysiska proportioner”. 

Detta främlingskap, denna overklighet, blev med åren en alltmer omistlig resurs för diktandet. 

Malmbergs sejour i Oxfordrörelsen 1938–39 var ett famlande efter något som inte var skugga (han var också påhejad av Sven Stolpe och sin dåvarande fru). En kapitalt förvirrad, alkad mans villfarelse? Ännu en teaterroll (som många oxfordare helt korrekt misstrodde)? Malmberg hade vid det laget skrivit årtiondets mest framgångsrika diktsamling, ”Dikter vid gränsen” (1935), blivit kulturkändis, ja en sorts diktarfurste – den siste man kunde säga det om, antagligen. Kjölstad ägnar föredömligt många sidor åt perioden, även åt de lyriskt mindre produktiva krigsåren, som mest ägnades översättningar och filmmanus.

Men låt mig här hellre fundera ännu en vända kring den sena poesin: den som i djupröd lack förseglar hela verket, och som läsaren kan få för sig att Malmberg hela tiden varit på väg till. Förvandlingen är i sanning märklig, och vältaligt utlagd i krönikan: ”Någon gång i augusti 1947 började nutiden, min nutid. Jag har också kallat den min tredje pubertet.” Det var på Grand Hôtel i Halmstad, poeten satt med en orörd avec och väntade på sin fru, när han fick ett lättare slaganfall. På hösten utkom ”Under månens fallande båge”, visserligen mestadels skriven före den där augustidagen; i dramaturgin spelade det mindre roll. Kritiken, med Lindegren, Ekelöf, Wahlund och andra, var häpet entusiastiska. Och här tycktes modernisterna plötsligt ha fått en äldre drabant. Malmberg i sin tur tillstod att han nog påverkats av en del ny dikt, men talade hellre om Hölderlins inflytande. Samt hjärnblödningen. 

Annons
Annons

Det är en fragmentarisk, inte sällan vagt otäck poesi, både i sin karghet och med sitt mardrömsgalleri.

På sätt och vis hamnar den sena poesin utanför mönstret: utanför de inflytelserika försök som gjorts att kartlägga den lyriska modernismens genesis. Jag tänker exempelvis på Ingemar Algulins ”Den orfiska reträtten”. Hos Malmberg kan man svårligen tala om orfisk reträtt och orientering mot ett mer ”horisontellt”, samhälleligt tilltal: snarare lever det ”orfiska” vidare hos honom, men i ny form, hårt självrannsakande och ibland nog inte så långt från psykisk kollaps. ”Ingen stor dikt /…/ utan demonisk tillskyndan”, menade Malmberg 1939. I den sena poesin befinner sig demonerna i diktarens rum, ja de kryper ner i hans säng. Det är en fragmentarisk, inte sällan vagt otäck poesi, både i sin karghet och med sitt mardrömsgalleri av hästhjordar, madonnor, exekutionskommandon, ”perversa ekorrar”, fradgande gudar, insekter, förvuxna badare och lallande åldringar. Märkvärdig är denna dikt också i sin blandning av formell enkelhet och obönhörlig frasering.

Detta är ungdomen … 

Bedräglighetens fanor. Den krökta läppen.

                                      Fläckar av saffran.

Uppbrottet från kroppens mitt. 

Uppbrottet mot intet mål. 

Tavlan med nymferna.

”Språket”, skriver Kjölstad, ”var hans verklighet, det enda substantiella i hans liv medan allt annat omkring var skuggor.” Sant. Åtminstone de sista åren, före den andra stroken – dödlig denna gång, den 11 februari 1958 i hemmet på Lidingö – kommer man Malmberg närmast inte i den eleganta självbiografiska prosan, utan i dikterna. Där rör sig ett spöklikt, ohyggligt ensamt subjekt, för vilket samvete, minnen, laster och syner klänger på varandra. Oförklarat, olösbart; men det är där han finns.

Jag vet ej om jag är död eller lever.

Får hämta informationer.

Jag återkommer.

Någon återkommer

eller ingen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons