Annons

Lotta Lundberg:En eftermiddag på en bar i Irland är en lektion i överlevnad

Jag är inkräktaren. Kommentaren från barmannen gör mig till Mittpunkten i baren i den lilla byn vid gränsen till Nordirland.

Under strecket
Publicerad
Foto: John Cogill/ TTBild 1 av 1
Foto: John Cogill/ TTBild 1 av 1
Foto: John Cogill/ TT

Inte långt från gränsen till Nordirland ligger en liten by som består av några hus, en bensinstation, en nedsläckt slaktare, en kyrka, ytterligare några hus och tre pubar.

Under veckan turas de om att ha öppet. På helgen konkurrerar de.

Jag undrar om vilka kunder. För så mycket folk ser man inte till.

Jag är inkräktaren och den som ska avväpnas.

Det är mörkaste februari, under himlen svävar en doft av kol och vi är bara fem personer vid bardisken på The Stag Inn. Det känns lite som vilda västern. Jag är inkräktaren och den som ska avväpnas.

– Så du ska ha en pint, säger barmannen när jag just beställt. Inte ett glas då?

Kanske försöker han vara rolig, kanske vill han bara skapa kontakt, men det är bättre att förekomma än förekommas.

Annons
Annons

– Ser jag ut som den generationen, säger jag och syftar på att kvinnor långt in på åttiotalet inte drack pints. Och de som gjorde det var antingen ogifta eller fallna på riktigt.

Ljuspunkten är att det kanske ändå inte blir något hårt brexit.

Alla skrattar till, isen är bruten och som brukligt är på den irländska landsbygden är vi nu i samspråk.

Om jag är Mittpunkten vid bardisken på den lilla puben i Newbliss så är snubbarna Synpunkterna.

Höjdpunkten av samtalet är gränsen, den som måste komma efter brexit. Den som alla fasar för och ändå romantiserar kring.

Ljuspunkten är att det kanske ändå inte blir någon hård brexit.

Hur skulle det gå till?

– När morsan bor på ett hem i England och vi bor här i republiken och ungarna går i skolan här men jobbar i Nordirland.

Det är svårt att hålla reda på hela hans familj, han pratar dessutom genom ena mungipan, men hans poäng är klar.

Förr smugglade vi smör och cigaretter, nu blir det väl människor.

Hur skulle det gå till?

– Det skulle bli Englands starkaste gräns mot EU. Rakt genom grannens förbannade fält. Lite som sådana där ställen man hört talas om i Östtyskland på 80-talet.

– Vi skulle kunna återuppta business, säger han med kepsen.

– Förr smugglade vi smör och cigaretter, nu blir det väl människor. Alla som vill in till England – vad de nu ska där och göra – kan ju bara gå upp på vägen där och kliva över några gärdesgårdar och halka runt i lite koskit och sen är de i England. Bilarna viftas förbi. Det är bara att köra. Sedan fredsfördraget är det bara att tuta och köra. Men nu?

– En mur, kommer det att bli. En hård brexit måste innebära en mur.

– Människor och vapen och grejer, en jävla massa grejer, narkotika kommer de smyga runt med här på åkrarna.

– Lika bra att slå ihop skiten, säger han med mungipan, och syftar på ett enat Irland.

– Då väcker du björnen som sover. IRA har inte helt somnat in. Många protestanter på Nordirland vill också hellre stanna med engelsmännen. Katolikerna har så mycket skit för sig, med oss vill man inte hänga. Ny abortomröstning nu också. Rätt till liv och hela den där skiten.

– Å andra sidan är det billigare.

– Var?

– Här eller där?

– Det beror på vad du ska köpa.

Det är inte lätt att försöka klura ut vem som vinner respektive förlorar på brexit.

Om det ens blir någon.

En eftermiddag på en bar i republiken Irland är en lektion i överlevnad och humor.

Humor lär vara förtvivlans artigaste form.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons